Gravid som äldre?

Anonym (Sanna) skrev 2024-12-10 14:32:30 följande:

Har två vänner som fick barn vid 41. dock är jag själv 41 just nu och jag hade nog inte orkat med att börja om. jag tänker även att man gärna vill vara med till minst barnets 40 års dag- och då måste man ju bli 81 år. Även om man blir äldre idag än förr så låter det mycket- och nu vilket skick är man i då

Varför 40?

81 är verkligen ingen ålder om man bara tar hand om sig själv och har tur att inte åka på någon sjukdom. Herregud.

Jag fick sista barnet nästan vid 41. Är pigg, har energi, leker med barnet, tränar intensiva pass ett par gånger i veckan där jag är starkare än många 30-åringar.

Men jag har ju också inte haft barn mellan 25-35 utan tränat, tagit hand o mig, byggt upp en bra hälsa och gjort saker så jag är nöjd med livet och ekonomin.

Anonym (Men snälla nån)

Wed 11 Dec 13:31

#18

Anonym (Sanna) skrev 2024-12-10 22:54:59 följande:

innan dess känns förtidigt att lämna barnet, men det är vad jag själv tycker. Andra behöver inte tycka likadant.

medellivslängden för kvinnor är väl även ca 84 år i Sverige, vilket betyder att många avlider innan 84 års ålder.
bra att du varit så hälsosam, hoppas du uppnår en hög ålder så du får många år med barnet.

En 30-40-åring är inget barn. Jag ställde också en fråga till dig varför just 40 är en brytpunkt, alltså hur du resonerar när du valt en så hög siffra.

Din sista mening framstår som väldigt cynisk och nästan aggressiv. Om det inte är det du menar så ber jag dig se över hur du skriver. Vi har också 90-100-åringar genomgående på bägge sidor av släkten, så jag har gott hopp. Jag har också gott hopp om att jag uppfostrar självständiga barn som klarar sig om det värsta skulle hända.

Anonym (Men snälla nån)

Wed 11 Dec 14:42

#22

Anonym (så) skrev 2024-12-11 13:44:31 följande:

Ens barn är alltid ens barn. Det är rimligt att som förälder tänka lite längre än bara barnets uppväxt. De flesta vill kunna finnas i sitt barns liv även när de är vuxna, även i eventuella barnbarns liv. Att tänka att man bara är förälder till omyndiga barn är ju befängt. Det är också stor skillnad att förlora en förälder vid 20 års ålder eller 60 års ålder. Att vara självständig är inte detsamma som att inte behöva viktiga relationer mer anhöriga i sitt liv.

Hela ditt inlägg framstår som ganska cyniskt, kanske du själv ska fundera på hur du skriver?

Du behöver inte gå i försvarsställning för att jag ifrågasätter hur du formulerade det.

Jag är 42 och om jag skulle förlora mina föräldrar nu vore det en sorg såklart men jag står gott och väl på egna ben sen 10-15 år tillbaka åtminstone. Jag har syskon som skulle stötta, jag har en egen familj.

Såklart det är skillnad vid 20. Men efter 30 anser jag att man bör vara en så pass fungerande vuxen att man inte är beroende av sina föräldrar. Sorgen att förlora dem tror jag dock är lika stor oavsett ålder.

Anonym (Men snälla nån)

Wed 11 Dec 14:44

#23

Anonym (T) skrev 2024-12-11 13:52:17 följande:

Jag håller med dig! Jag är som sagt var själv 40 år nu. Självklart trist om jag skulle mista mina föräldrar nu, men ja, jag skulle klara av den förlusten. Eftersom jag är vuxen med råge.

Ja men precis. Vid 40 har de flesta sina egna familjer, som kan se ut på olika vis. Föräldrarna har en roll som vuxna närstående som man har ett förhoppningsvis gott och nära band till, men de är inte några man är beroende av som när man var ett barn eller tonåring.

Det innebär inte att sorgen att förlora dem är begränsad eller liten - men det är en sorg av en närstående, inte en omvårdare.

Anonym (Men snälla nån)

Wed 11 Dec 17:09

#29

Anonym (så) skrev 2024-12-11 15:48:20 följande:

Så om man svarar som du gör då går man i försvarsställning? Jaha ja.

Och du behöver inte berätta hur andra ska känna för sina närstående, hur relationen med vuxna barn eller åldrande föräldrar ska se ut. Det kan var och en få avgöra själv. Och även då avgöra hur pass sent man är villig att få barn utifrån hur länge man hoppas finnas i deras liv. Vad du anser om det är helt irrelevant för alla utom dig själv.

Ja, du gick uppenbart i försvarsställning.

Och jag berättar inte mer än du gör om det. Det är ju ett forum vi är på. Där man diskuterar saker. Jag bad dig motivera din åsikt mer. Jag höll inte med dig.

Anonym (Men snälla nån)

Wed 11 Dec 17:11

#30

Anonym (Sanna) skrev 2024-12-11 15:19:24 följande:

Precis! Man får väl tänka steget längre. jag har en egen familj och syskon och skulle såklart klara mig när någon av föräldrarna mina går bort , men värdesätter mycket att både min mamma och pappa är med oss vid högtider ännu.

Jag har tänkt steget längre, tack så mycket. Jag håller inte med er bara. Att värdesätta något är inte samma som att anse att något är en rimlig tid man som förälder ska kunna finnas. Jag skulle värdesätta mina föräldrar oavsett hur gamla de blev, innebär det att det är rimligt att man ska skaffa barn vid 18 och finnas hela barnens liv?

Såklart det inte gör. Att värdesätta att någon finns är inte det vi pratar om.

Anonym (Men snälla nån)

Thu 12 Dec 12:39

#33

Anonym (så) skrev 2024-12-12 09:53:49 följande:

Nej det gjorde jag inte, men du verkar känna dig attackerad.

Precis som du så deltar jag i en diskussion på ett allmänt forum.

Jag känner mig inte attackerad. Däremot reagerade jag på en formulering du skrev som faktiskt var passivt aggressiv och drypande syrlig i hur den skrevs.

Men jag tror inte att vi kommer vinna mer på att prata med varann här.

Anonym (Men snälla nån)

Thu 12 Dec 16:56

#37

Anonym (d) skrev 2024-12-12 14:16:27 följande:

Min äldsta son är 42, jag är 60. Är det problematiskt för dig?

Varför skulle det? Min yngste är 1 och jag är också 42, är det problematiskt för dig?

Gravid som äldre?

INNEHÅLL