Gravid som äldre?

Jättesvårt att svara på. Det är ju inte bara småbarnsåren som kan vara jobbiga, även tonåren kan vara tuff, med hämtningar sent på kvällen osv. 
Det går ju, och jag tror inte att man älskar barnet mindre, men det är inte heller fel att vilja ha ett barnfritt liv de sista 10-15 åren innan man går i pension. 

Så fundera på hur du vill att ert liv ska vara när er dotter flyttar hemifrån om 5 år. Hur vill ni leva, vad vil ni göra osv. 

Vi har haft väldigt utmanade år med vårt gemensamma barn, och först nu det börjar lugna ned sig... mellan 6-14 var riktiga pain in the ass-år. Å ena sidan längtar vi båda tills det bara är vi, och vi får ägna oss åt varandra fullt ut men å andra sidan. Ja, vet egentligen inte vad som skulle ?vara positivt? med ett till barn. Men å andra sidan kanske vi saknar barnet vi aldrig fick.

Det är väl bättre att sakna en dröm än att ångra ett barn. Eller, man ångrar inte barnet som sådant, men kanske det som barnet hindrar en från att göra.

Sant! Jag förstår ju makens oro också, att aldrig bli ?barnfri?. 49 år och en nyfödd kanske inte är det som en längtar efter. Får nog ta oss en riktig funderare, är ju nu eller aldrig. 

Spontant tycker jag inte 40 låter så gammalt. Nu för tiden är det väl relativt vanligt att få första barnet då? de flesta jag känner var iaf ca 35 när de fick första barnet. är själv 37 och har en 6 åring. Vi hade hoppats på ett syskon men det har inte blivit ngt än. 

Hur går tankarna?

Jag var 37 och min man 50 när vi fick vårt enda gemensamma barn. Min yngsta var 5 år då, men min mans yngsta var 19 år, så helt klart sladdis  !
Vårt barn är idag 5 år, och har gjort familjen komplett. Allas lilla älskling! Och hon älskar i sin tur alla sina syskon, men den absoluta favoriten är 20 år äldre storebror som bodde hos oss när hon föddes och ett par år framåt. 

Jag var några över 40 när vi fick vår yngsta och kände mig inte gammal. Jag tänker inte heller att det är några problem med att orka med kommande år heller. Normalt är man väl frisk och pigg en bra bit efter 60 år och i många fall mycket längre. Tycker faktiskt att jag orkar mer nu än när jag var 20 eller 30 när vi fick de första barnen. Vi har bättre koll och bättre rutiner så det är enklare att klara av allt vad småbarn och jobb innebär. När jag var yngre var det tidvis ganska kämpigt. Nu tar jag tid att njuta.

Har två vänner som fick barn vid 41.  dock är jag själv 41 just nu och jag hade nog inte orkat med att börja om.  jag tänker även att man gärna vill vara med till minst barnets 40 års dag- och då måste man ju bli 81 år. Även om man blir äldre idag än förr så låter det mycket- och nu vilket skick är man i då 

Jag har inte eget sladdbarn, men har ett sladd-syskon, så kan ge lite perspektiv från det hållet.

Min mamma var drygt 40 när mitt syskon föddes. jag var då 12 år och min storebror var 15. Alltså rejäl sladdis.

Vi älskade vårt lilla syskon, och blev som små extraföräldrar, särskilt jag. Men levde ju som stora barn/tonåringar vårt eget liv och med helt andra intressen än lillasyskonet. Så min bror flyttade ju hemifrån när lilla var ca 4-5 år, och sen jag ytterligare några år senare, när hen gick i lågstadiet eller så. 

Mitt syskon tycker nu i vuxen ålder att hen hade en ensam barndom , hen hade syskon men ändå inte. Ensambarn, men inte. Och hen upplevde sina föräldrar som väldigt gamla, särskilt jämfört med sina jämnåriga kompisar. Det ses nog lite annorlunda nu när rätt många får barn sent.

Föräldrarna orkade med under de tidiga åren, men tonårstiden blev jobbig. Då var de lite för gamla för att orka verkade det som. 

Mitt syskon skaffade själv barn tidigt och var noga med att hen ville ha minst två barn för att ge sina barn en annorlunda uppväxt än hen hade.