Ni föräldrar med äldre barn när tyckte ni att dem blev lugnare, mer harmoniska eller typ lättare?
Vi får just nu kämpa med en riktig trotsig treåring här hemma:(
Min kropp och psyke klarar inte av längre.
jag blir så avundsjuk på föräldrar med äldre barn.
dem kan träna när dem vill, sova &vakna när dem vill utan att ha en hängig o gnällig unge på dig hela dagarna?snälla ge mig hopp
Mvh Trött mamma&pappa :///
Ni föräldrar med äldre barn när tyckte ni att dem blev lugnare, mer harmoniska eller typ lättare?
Vi får just nu kämpa med en riktig trotsig treåring här hemma:(
Min kropp och psyke klarar inte av längre.
jag blir så avundsjuk på föräldrar med äldre barn.
dem kan träna när dem vill, sova &vakna när dem vill utan att ha en hängig o gnällig unge på dig hela dagarna?snälla ge mig hopp
Mvh Trött mamma&pappa :///
Min åttaåring kan vara ensam hemma medan jag går och till exempel tränar. Hon reder sig själv i största allmänhet.
Femåringen kan inte vara ensam hemma, men kan acceptera att göra något annat medan jag tränar hemma. Jag kan ta en kopp kaffe och sitta och läsa en bok medan han gör något för sig själv.
Det är en stooor skillnad mot hur de var när de var yngre.
Är väl inga problem att gå och träna om man inte är ensamstående? Det lättar när de flyttar hemifrån, sen kommer vad man behöver fokusera på variera över åren. Men en jäkla massa tid går det åt oavsett.
Nu har jag aldrig haft problemet med att få egentid då jag inte är ensamstående men;
Min son har precis, vid snart 4 års ålder, hamnat i en väldigt harmonisk fas. Utmanar fortfarande, men på en normal nivå som jag anser ingå i att växa upp och vilja göra sin röst och vilja hörd, men inte på det enorma sätt som det var runt 3års ålder.
Det lättade runt sjuårsåldern när hen kunde leka utomhus på egen hand, men det är fortfarande långt från den nivå som jag skulle orka med egentligen. Hen är snart åtta.
/Ensamstående mamma
Skulle säga vid 11-årsålder. Min äldsta blev fantastiskt mogen och lätt att ha att göra med då. Plötsligt självgående och mogen.
Sen har jag en ettåring också... längtar till yngsta blir åtminstone fyra år. Upplevde att det värsta småbarnskaoset upphörde då.
Åh, här sitter jag och nästan längtar tillbaka till trotsen. När man kunde lyfta iväg dem, avleda emellanåt och faktiskt få de där härliga tråkiga kramarna och få höra att man är bästa mamman i världen mellan gångerna.
Har en obstinat 15 åring som lyssnar mer eller mindre noll just nu. Går inte att lyfta iväg eller avleda och kramar får man typ aldrig, samt en dm längre än mig. Lägg till en tolvåring på väg mot tretton.
Även om de numera kan berätta, prata och förklara så hade jag nog gärna tagit en treårstrots istället tror jag.
Svaret på din fråga... Det går aldrig över men de har sina faser. Typ vart tredje år. Kul att man tyckte 3 år mellan barnen var så bra... 😂
Tur de är så söta när de sover! Man glömmer av det mesta och minns de härliga stunderna. Det blir bättre! Men kanske inte just nu. Eller imorgon. Kanske i december eller framåt våren. Det blir bättre! Till nästa fas kickar in. Njut av de mysiga stunderna, de lever man länge på för de finns där och glimmar till.
Alltid varit lätt (vi är två föräldrar som bor tillsammans). Var tid har sin charm. Sen tror jag många gör fel med sina barn eller är de som själva skapar problemen.
Min fru har alltid kunnat sova middag om hon velat (jag med men sover i princip aldrig utom natt även om det ändrats de senaste åren lite). Vi har alltid haft massa tid att träna, umgås (med barnen nästan alltid då det är väldigt kul) etc.
Frun handlar i princip allt och det har oftast gjort utan barnen då de hellre leker med varandra, mig eller kompisar.
Promenader är en av de saker vi gjort mest utan dem. Kanske i snitt en timme per dag de senaste åren (yngsta var då sju). Frun var dock ledig i sju år, jag i två (jobba 50% i fem) så vi har haft mycket ledig tid. Men det var något jag noga planerade för så det kom ingen stekt sparv flygande av sig självt.
När de var riktigt små sov de en massa. Så gosigt att ligga och kolla på plattan eller tvn och de sov på min bröstkorg.
Vill du bara ga en timme egentid så är väl när de börjar skolan som de är lite mer självständiga. Sen bara ökar det.
När minsta blev 4 och andra 6 så blev det enormt lättare. Mina barn sov aldrig mer än 30 minuter åt gången och ville vara i famnen exakt hela tiden under de första tre-fyra levnadsåren. Så efter 5-6 år av runt gungandes med tunga barn var man rejält slut. Nu är de konstant glada och nöjda, väldigt lugna och förstående var man får busa och var man tar det lugnt i huset osv. Drömbarn i mina ögon såklart.
Följer eftersom vi nu har en treåring hemma som får sammanbrott för precis allt och gärna slåss med. Nån har tagit vårt söta barn och lämnat ett trotsande provokativt monster i stället känns det som. Jag älskar mitt barn, men jag älskar inte den här tiden.
Min fru har alltid kunnat sova middag om hon velat (jag med men sover i princip aldrig utom natt även om det ändrats de senaste åren lite). Vi har alltid haft massa tid att träna, umgås (med barnen nästan alltid då det är väldigt kul) etc.
Frun handlar i princip allt och det har oftast gjort utan barnen då de hellre leker med varandra, mig eller kompisar.
Promenader är en av de saker vi gjort mest utan dem. Kanske i snitt en timme per dag de senaste åren (yngsta var då sju). Frun var dock ledig i sju år, jag i två (jobba 50% i fem) så vi har haft mycket ledig tid. Men det var något jag noga planerade för så det kom ingen stekt sparv flygande av sig självt.
När de var riktigt små sov de en massa. Så gosigt att ligga och kolla på plattan eller tvn och de sov på min bröstkorg.