Ni föräldrar med äldre barn när tyckte ni att dem blev lugnare, mer harmoniska eller typ lättare?
Vi får just nu kämpa med en riktig trotsig treåring här hemma:(
Min kropp och psyke klarar inte av längre.
jag blir så avundsjuk på föräldrar med äldre barn.
dem kan träna när dem vill, sova &vakna när dem vill utan att ha en hängig o gnällig unge på dig hela dagarna?snälla ge mig hopp
Mvh Trött mamma&pappa :///
Vill du bara ga en timme egentid så är väl när de börjar skolan som de är lite mer självständiga. Sen bara ökar det.
När minsta blev 4 och andra 6 så blev det enormt lättare. Mina barn sov aldrig mer än 30 minuter åt gången och ville vara i famnen exakt hela tiden under de första tre-fyra levnadsåren. Så efter 5-6 år av runt gungandes med tunga barn var man rejält slut. Nu är de konstant glada och nöjda, väldigt lugna och förstående var man får busa och var man tar det lugnt i huset osv. Drömbarn i mina ögon såklart.
Följer eftersom vi nu har en treåring hemma som får sammanbrott för precis allt och gärna slåss med. Nån har tagit vårt söta barn och lämnat ett trotsande provokativt monster i stället känns det som. Jag älskar mitt barn, men jag älskar inte den här tiden.
Min fru har alltid kunnat sova middag om hon velat (jag med men sover i princip aldrig utom natt även om det ändrats de senaste åren lite). Vi har alltid haft massa tid att träna, umgås (med barnen nästan alltid då det är väldigt kul) etc.
Frun handlar i princip allt och det har oftast gjort utan barnen då de hellre leker med varandra, mig eller kompisar.
Promenader är en av de saker vi gjort mest utan dem. Kanske i snitt en timme per dag de senaste åren (yngsta var då sju). Frun var dock ledig i sju år, jag i två (jobba 50% i fem) så vi har haft mycket ledig tid. Men det var något jag noga planerade för så det kom ingen stekt sparv flygande av sig självt.
När de var riktigt små sov de en massa. Så gosigt att ligga och kolla på plattan eller tvn och de sov på min bröstkorg.
Min är närmare 12 år nu och i puberteten. Men eftersom jag har bebis samtidigt kan jag ju lugnt konstatera att småbarnsåren är sååå mycket mer intensiva än att ha äldre barn. Tror att folk som inte har sladdisar glömt en del. Så nej små barn små problem, stora barn, stora problem, stämmer inte för mig åtminstone. Kanske stämmer om man har barn med diagnoser eller så. Annars skulle jag säga att det är småbarnsåren som definitivt är mest intensiv och krävande.
Som andra sagt tar det aldrig riktigt slut, men treårsåldern var ju ändå klart värst av småbarnsåren tyckte jag, så håll ut!
4- och speciellt 5-årsåldern brukar vara en välbehövlig återhämtningsperiod. Då kan barnet successivt ges fler och fler friheter, så att man som förälder i sin tur kan ta sig fler friheter. De behöver fortfarande mycket uppmärksamhet och stöd i olika saker, men kan ju göra en massa saker de inte klarade innan, och får de en jämnårig kompis på besök ser man knappt röken av dem.
Min är närmare 12 år nu och i puberteten. Men eftersom jag har bebis samtidigt kan jag ju lugnt konstatera att småbarnsåren är sååå mycket mer intensiva än att ha äldre barn. Tror att folk som inte har sladdisar glömt en del. Så nej små barn små problem, stora barn, stora problem, stämmer inte för mig åtminstone. Kanske stämmer om man har barn med diagnoser eller så. Annars skulle jag säga att det är småbarnsåren som definitivt är mest intensiv och krävande.
För att orka härda ut tiden du är i nu:
Vid fyraårsåldern blev det markant bättre. Då gick det att diskutera med dem och förklara saker, de sov bättre, kunde göra lite mer saker själva och var inte lika konstant klängiga på mig. Mina är nu 6 och 10 och jag kan lämna dem hemma själva en kort stund för att handla eller springa en runda. De vill knappt umgås med mig längre utan väljer hellre att vara med kompisar. Så håll ut, det kommer att bli lättare.