Vill han skiljas?

Så sorgligt ... och ja - det är ju bara du som kan avgöra om det "bara" rör sig om kommunikationsproblem lr att han faktiskt är en riktig skit. Om det är så att det är han som är en skit, så tänker jag att den rimligare frågan väl är om inte du vill skiljas?

Väldigt svårt att vara empatisk mot en människa som själv saknar empati för andra omkring sig. 

Jodå, mina tankar har vandrat en del bland skilsmässo banorna, men det är barnen som har hållit mig kvar. Har inte velat splittra familjen pga dem. Har en önskan om att vara enad som familj men vilket pris man får betala för det! 

Så klart! Mitt inlägg handlade inte specifikt om din situation (vilket det ju iofs borde ha gjort, eftersom jag skrev det i din tråd 🙈), utan om att "Gry" hade skrivit ett väldigt bra inlägg, baserat på det du skrev i din ts. Sen har du ju gett mer info och förtydligat i senare inlägg, så då stämmer ju Grys inlägg inte på din situation, men det innebär ju inte att det inte var ett sjukt bra inlägg baserat på den beskrivning vi hade fr början (obs! Jag menar inte detta som anklagande mot dig - att du borde ha gett mer info i trådstarten; det är ju alltid svårt att avgöra vad man bör och inte bör ta med i en ts)

Förstår ... men oavsett vad förståsigpåare som hatar folk som skiljer sig säger så är det faktiskt bättre för barnen att ha en lycklig mamma än att växa upp i ett hem präglat av psykisk misshandel.

Sådant där surande handlar i bland om att man vill bli förstådd, bli sedd. 

Ok.

Men om du testar att bryta mönstret. Istället för att diskutera den här lilla grejen som utlöste allt. Lägg ner den diskussionen, ge honom en varm kram, smek hans hår och säg att du älskar honom.

Ligg i varandras famn när ni ska sova. Berätta att du längtar efter egentid med honom och om ni kan planera in något kul längre fram- bara ni.

Såklart, förstår vad du menar. Jag förväntar mig inte att folk här ska förstå min situation helt och hållet baserat på lite information jag delar med mig. Men jag ville ändå dela min erfarenhet och se om någon annan har liknande så att man får lite mer förståelse. Men det som är bra med detta forum är att man får ändå ventilera sig lite också, anonymt. För oftast vill
man ju inte ventilera ut sina problem här och där, för dömd blir man. Det har jag varit med om förut, att allt ansvar ska ligga på mig att fixa detta och härda ut. 

Håller med, en lycklig mamma är jag inte just nu, tyvärr. 

Men jag tycker också att som en vuxen människa, särskilt när man har barn, finns det andra sätt att uttrycka det på. Jag själv är ingen som går och surar i dagar för små saker.
Han kan också låta väldigt nedlåtande ibland och ofta försöker jag vifta bort det, just för att inte skapa en negativ energi, när det negativa egentligen kommer ifrån honom.
 

Tack för tips, MEN du själv kanske är i ett bra förhållande med en bra man och försöker se det ur din perspektiv, men denna människan är inte en sån man kan göra så med. När jag har försökt att närma mig honom (ej för sex) så har han pushat undan mig, varför jag har slutat att göra så på länge. När jag blir avvisad så håller jag mig undan, jag fortsätter inte. 

 

Ja, jag säger inte att det är bra, bara att det kan vara en anledning. 

Och då tycker jag att du ska agera utifrån det ❤️

Ts har skrivit att jag hade rätt om att det är silent treatment som hennes man utsätter henne för. Så inlägget som jag besvarade var inte så träffsäkert som du påstod, och inte verkar personen vara någon psykolog eller bra människokännare heller. 

Ts har skrivit att jag har rätt i att det är silent treatment som hennes man utsätter henne för, så min tolkning var alltså rätt och Gry hade helt fel. Så någon vidare bra människokännare verkar Gry inte vara, och inte du heller. 

Förtydligande

Silet treatment används ofta i relationer för att undvika konflikter, men det kan istället leda till en känsla av avstånd och otrygghet. I stället för att lösa problem, förvärrar det ofta situationen. Kommunikation är nyckeln i sådana situationer för att förstå varandras perspektiv och lösa eventuella missförstånd.

Jag kände direkt igen beteendemönstret när jag läste din trådstart. Silent treatment är ett hemskt sätt att behandla någon på genom att straffa med tystnad. Tyvärr tror jag inte att det här är rätt forum med tanke på flera av de svar du fått men jag förstår att det kan kännas skönt att få skriva av sig.

Psykisk misshandel går inte att ta på på samma sätt som fysisk misshandel då det inte lämnar några synliga blåmärken efter sig. Men på sikt förstör det inte endast relationen utan påverkar självkänslan och kan orsaka depression hos den som blir utsatt.

Tror du att parterapi skulle kunna vara en bra ide? Då tvingas man mer eller mindre lyssna och kommunicera och han kan inte bara gå iväg och vägra prata med dig. 

Se mina övriga inlägg så förstår du förhoppningsvis vad jag menade. Min avsikt var inte att säga att du hade fel om just ts situation, utan att du hade fel beträffande Grys inlägg. Det vidhåller jag, även om jag helt klart kunde ha formulerat mig trevligare i mitt svar till dig. Det (att jag var ganska otrevlig i mitt svar till dig) ber jag om ursäkt för; det var väldigt onödigt.

Hej igen ts. 

Ofta i en relation, dömer vi andra stenhårt utifrån hur vi själva är. Att din man inte kommunicerar, avvisar dig och tar avstånd, tolkar du som att något är riktigt fel i er relation (eller på honom) eftersom att du själv inte hade agerat så i första taget. Men det behöver inte alls vara så som du tror.

När du sedan konfronterat honom om detta, säger du att han inte tar det så bra. Själva "konfrontationen" blir ännu en stress och press för honom, vilket bara blir en ond spiral. Självklart är detta frustrerande och svårt, för er båda..

Du säger att detta blivit värre på senare tid. Och vad har hänt på senare tid? Jo, ni har blivit småbarnsföräldrar.

Jag förstår om din intuition säger att hans agerande är helt fel, vilket gör att du själv blir defensiv och konfronterar honom (dina ord) angående situationen.

Jag förstår också om du anser att han borde kunna prata och bete sig som folk och hantera eventuell stress och press på liknande sätt som du. Och du ser förmodligen ner på honom för att han inte gör eller kan det. Det känner han garanterat av, om du inte sagt det rakt ut. 

Men det jag hör, är en stressad och pressad man som inte är bekväm i den nya situationen och som inte vet hur han ska hantera allt. I den bästa av världar hade ni så klart dragit jämnt på det här planet, men det verkar ni inte göra.

Angående silent treatment, så tror jag att du (med flera, främst kvinnor..) uppfattar det som att det är något sådant han faktiskt sysslar med, och behandlar honom och situationen utifrån det. Men män hanterar inte alltid stress och press så bra. Det behöver inte betyda att han per definition är elak, utan det kan lika väl betyda att han inte besitter förmågan att kommunicera i pressade situationer. 

Försök ha i åtanke att många män vill vara sin kvinnas vardagshjälte. Dom vill känna att det dom gör är bra. Att dom duger. Att deras kvinna ser upp till dom.. Nu har ni ju blivit föräldrar och en papparoll kommer inte alltid lika naturligt som en mammaroll. Så ponera att han känner sig oduglig just nu.

Att känna sig oduglig som man, är bland det värsta män vet.

Och ja, jag vet att du förmodligen tycker att han är feg/lat/omanlig/oskön på grund av allt detta. Det har du all rätt att tycka. Men han är förmodligen inte kapabel till något annat, just nu.