Förutsätter han att jag ska ha koll?

Ja, troligen har det börjat skava lite både när hon märker vad han förväntar sig av henne och när hon ser mer och mer hur han behandlar sina barn.

Innan de bodde ihop kunde han dölja det mer och hon kunde avfärda det med att hon inte visste hur det var när hon inte var där. Och han kunde inte förvänta sig att en särbo skulle styra upp saker och ting. Men nu vet hon. 

Det är väl ett sätt att ta reda på frågeställningen också, om han fixade födelsedagar och sånt innan hon var med i bilden så kan man anta att han förutsätter att hon ska styra upp sånt numer.

Eller så är han bara ansvarslös. Det sista någon vill (tror jag) är väl att agera förälder åt sin respektive. 

.. MEN. Väljer man att bli ihop med en pappa så väljer man därmed också barnen för de ingår. Med det sagt anser inte jag heller att TS ska gå in som en extra mor till barnen, MEN det borde ligga i hennes mänskliga intresse att barnen har det bra och att familjen mår bra. 

Hon ska inte styra upp födelsedagar men hon ska kräva att han är en god far åt sina barn om de ska kunna bo ihop.

Tyvärr verkar många män vilja ha sin partner som en extra förälder som kan t hand om dem. Men få kvinnor verkar vilja vara den där föräldern till sin man. Och där dör mången relation mellan man och kvinna. 

Jag tycker ts ska akta sig för att steppa in och täcka upp för barnens far.
Det brukar sluta med kvinnor som är ledsna, utmattade samt även bittra.
Mannen kommer inte igång av att hans partner räddar situationen, det ger honom bara ännu mer anledning att luta sig tillbaka.
Att vara familjens projektledare för andras barn slutar ofta i bitterhet.

Det enda råd jag vill ge ts är att inte skaffa barn med denna man.
Om hon lider nu, var särbo så du slipper se!
Om ts  vill ha barn: Gör slut och se dig om efter en annan man

Det är tragiskt att höra hur han behandlar sina barn. 

Förväntningarna på kvinnor ligger på så många plan, andra (kvinnor?) verkar också tycka att hon skulle styrt upp födelsedagsfirandet, även från svärmoderns håll i exemplet jag tog upp. Tror sånt skapar en dålig dynamik i ett förhållande. Om man ska uppnå förändring i samhället så lägger man mentalt ansvaret där det hör hemma (pappan i det här fallet) Inte på bonusföräldern.

Det tar inte bort en teamkänsla. Ts har sagt att hon gärna hjälper till (men tar inte över projektledarrollen är min tolkning)

Skulle ts sambo styrt upp födelsedagen för sitt barn och ts hjälper till så hade hela familjeförhållandet stärkts. Inte om ts hade styrt upp det och pappan fått vara en nöjd gäst på firandet. Det skulle vara som att sätta plåster på ett ymnigt blödande sår.

Visst är det sorgligt. Det kniper i hjärtat när man läser det.

På vilket sätt då? Nu känner jag inte ts, det är möjligt att det inte är ett problem för henne. Hon vill som sagt inte vara involverad i hans barn.

ts problem (som vi vet) är att hon funderar om han föreställt sig att hon ska styra upp firandet.

Men att vara i en relation med en man som bryr sig så lite om sina barn ger ju också en signal om att det är okej för en man/pappa att bete sig så.

För min del skulle det inte på något sätt vara okej att leva med en man som behandlade sina barn på det sättet. Min kärlek och attraktion för den mannen skulle dö ut. och det oavsett om han förväntade sig något av mig eller inte, bara hans egen nonchalans för sina barn skulle vara nog. 

Så, om jag tyckte att det fanns hopp om mannen och vår relation så skulle jag lägga lite energi på att prata med honom om hur man är en rimlig pappa och har rimliga relationer med sina barn. Om jag inte såg nån mening med mannen så skulle jag troligen ta mitt pick och pack och lämna. 

Men eftersom jag är en empatisk person som tycker att man ska bry sig om sina barn (både mammor och pappor) så skulle det göra mig oerhört ledsen och beklämd å barnens vägnar att bara veta hur de har det med sin egen pappa. Det skulle vara svårt för mig att skaka av mig även om jag lämnade relationen. 

Faktum är att en mans engagemang och kärlek för sina eventuella barn skulle vara en av de viktigaste faktorerna för att inleda en relation med någon öht. Det är en sak som jag skulle ta reda på tidigt, och agera utifrån senare i förhållandet. 

Men alla tänker såklart inte så. En del kanske inte bryr sig om att en 17-åring sitter på sitt rum på sin födelsedag helt utan uppmärksamhet och firande. En del kanske inte skulle ha nåt problem att leva med någon som beter sig så mot sin 17-åring. 

Det är ju sant, tror att sånt förvisso regleras med tiden. Det står nog inte "ansvarslös man söker pseudoförälder" i pannan på någon när man träffas. Ts verkar tycka att hans beteende är underligt.

Verkar också som att en del män vill återknyta en försummad kontakt med ett barn när han träffar en ny kvinna. Lite samma resonemang som vi läser i tråden av vissa, att den nya kvinnan ställer krav för att hans ansvarslöshet är så förfärande. 

Man kan inte uppfostra vuxna människor. Allt sånt mynnar ut till att man blir en förälder till sin partner, dynamiken försämras. 

I min värld har den som tycker det ovan är ok någon sorts anti-social personlighetsstörning. Och/eller annan problematik, som tungt missbruk.

De kommer på köpet, tyvärr.

Ts har inga barn och vill kanske inte ha några heller, varför ska hon kräva att han ska va en bra pappa. För hennes del räcker det att han är en bra partner.
Andras ungar är tämligen ointressanta.

Jag förstår din inställning på ett rent intellektuellt plan men samtidigt låter det så jävla satans kallt att totalt sakna några som helst känslor för sin egen partners barn, en partner som man antagligen älskar väldigt mycket och bor man då dessutom stora delar av tiden tillsammans med sin älskades barn bör man väl således automatiskt få vissa känslor för dem. Säger inte att man behöver älska dem som sina egna barn, men åtminstone inte vara totalt likgiltig. De är ju trots allt din älskade mans avkomma, de har hans blod inuti och dessutom brukar man väl generellt inte var likgiltig till någon som bor under samma tak?

Jag förstår din inställning på ett rent intellektuellt plan men samtidigt låter det så jävla satans kallt att totalt sakna några som helst känslor för sin egen partners barn, en partner som man antagligen älskar väldigt mycket och bor man då dessutom stora delar av tiden tillsammans med sin älskades barn bör man väl således automatiskt få vissa känslor för dem. Säger inte att man behöver älska dem som sina egna barn, men åtminstone inte vara totalt likgiltig. De är ju trots allt din älskade mans avkomma, de har hans blod inuti och dessutom brukar man väl generellt inte var likgiltig till någon som bor under samma tak?

Det är inte säkert att de känslor man får är åt det positiva hållet, de är egna individer och bedöms för sin egen personlighet. 

Nu vet jag inte om ts så grattis till barnet ifråga, det brukar jag göra, för det kostar varken pengar eller arbete. Men firande är helt upp till föräldern att ta tag i. Om ts man varken sa grattis eller fixat en present åt sitt barn så är det riktigt dåligt.

Jag skulle ha svårt att se något bra med en partner som behandlar sina barn på det sättet. Oavsett hur han eventuellt betedde sig mot mig som partner. Det går inte att plocka isär sådär, är man en skit mot sina egna barn så är man en skit. Och jag skulle inte välja att ha en relation med någon som är en skit.

jag tycker att det är osympatiskt att strunta i andras barn också, på ett rent medmänskligt plan. Och i synnerhet om de barnen var närstående till någon som är närstående till mig. Men jag inser ju att man har olika syn på det.