Skaffa ett till barn som äldre?

Jag fick två sladdisar (den första planerad, den andra ett resultat av felande preventivmedel) när jag var 36 respektive 37. Äldre syskon var då 13, 11 och 9 (det är samma pappa till alla fem barnen).

Jag märkte tydlig skillnad både på kroppens återhämtning efter förlossningarna, det gick inte lika snabbt, och på att jag inte hade samma ork som när jag var i 20-årsåldern. Men det var inte så mycket sämre så att jag led av det, eller hur jag ska förklara det.

Den stora skillnaden med att få de två små var att de äldre syskonen både var relativt självgående, men också kunde hjälpa till med sina småsyskon. På det sättet var det lättare med sladdisarna än när jag fick de äldre barnen, vi var fler hemma som kunde hjälpa till. Jag menar inte att storasyskonen fått ta stort ansvar, men de kunde göra saker som att hålla koll på en sovande bebis så att jag fick duscha i fred, leka med sina småsyskon när jag lagade mat, och sånt. Och de var stora nog att göra sig en macka själv, gå på toan själv, mm.

Nu är mina sladdisar 10 och 11, och de två äldsta syskonen har flyttat hemifrån. Alla syskon har en nära och fin relation, och jag hoppas och tror att de kommer att fortsatta stå varandra nära även i vuxen ålder.

Varken 35 eller 37 år är att vara äldre så vad skulle vara annorlunda menar du? Den enda skillnaden jämfört med att vara runt 20 och få barn skulle väl kanske vara att man är en stabilare och bättre förälder kanske.

Själv fick jag barn när jag var 26 och var inte den bästa föräldern eftersom jag hade så mycket med mig själv och var nog inte mogen så jag tror att du kan ha en fördel med din ålder nu att skaffa barn 

Jo, över 35 så räknas man som en äldre mamma.

Det är skillnad biologiskt mellan en 25-åring och en 35-åring. Det är kanske olika från individ till individ exakt hur stor denna skillnad är, men det är ganska dumt att låtsas som att den inte finns.

Det är också en ganska grov fördom att äldre föräldrar skulle vara stabilare och bättre än yngre föräldrar. Det beror mer på hur individen är, än åldern. Många "växer upp" när de får barn.

Det finns fördelar och nackdelar med att få barn som ung, och det finns fördelar och nackdelar med att få barn som äldre.

Enligt vem räknas man som äldre över 35 år? 

Det är ingen fördom utan enligt min egen erfarenhet utifrån att jag och många kompisar som fick barn runt 20 inte klarade föräldraskapet så bra medan jag ser föräldrar runt 30 som har ett stabilt liv och inte separerar i lika stor omfattning som yngre. Livserfarenhet och mognad kommer med åldern. Jag är en mycket bättre mamma till mina barn nu än när jag fick dom. 

Enligt vården och forskningen.

Du drar alla över en kam utifrån dina egna, begränsade erfarenheter. Du kanske var omogen som 26-åring, men det gör inte alla 26-åringar till omogna. Jag vill fortfarande påstå att det handlar mer om individen än om åldern. De har rätt i att många blir mer mogna med stigande ålder, men det finns fler saker som får folk att mogna än åldern. Som att få barn, tex.

Tack för dina svar och att du delar med dig 😊
Jo det räknas som äldre över 35 enligt vården och även om det individuellt, så går din fertilitet ner snabbare efter 35 års ålder och dalar generellt kraftigt när du nått 40 och jag börjar närma mig den åldern 😊 
Kom ihåg också att jag inte skrev ordet "gammal" utan bara äldre. Och att då för mig skaffa mitt sista barn vid 28 och sen fundera på att ev skaffa en till nästan 10 år senare gör mig då till en äldre mamma den här gången då man är äldre än 10 år tidigare och kropp och ork är inte på samma sätt som när jag var yngre. 
Säger inte att jag känner mig sliten och gammal på något vis utan bara att jag märker en skillnad. 
Jag upplevde mig som en stabil person när jag fick första strax innan jag fyllde 26 så jag känner inte att jag kan relatera riktigt till din upplevelse där. Däremot har jag full förståelse för att det kan vara så och jag kan helt klart tänka mig att jag kommer att vara en något mer stabil och än mer mogen mamma den här gången  då jag upplever mig mer lite ner lugn och harmonisk nuförtiden samt med två erfarenheter rikare av två barn 😊

Om man läser exempelvis på Kry om att skaffa barn efter 35-års ålder så står det att graviditetskomplikationer ökar så som diabetes, högt bt, för tidig födsel, dödfödsel. Vid själva förlossningen ökar risken sen också för värre bristningar då huden i den åldern är mindre elastisk samt risken för akut kejsarsnitt ökar också. 
Jag har över läst tidigare att kroppen brukar ta längre tid på sig att återhämta sig och som vi alla vet så är det ju vanligt att man rent allmänt har lättare att lägga på sig med stigande ålder, så jag funderar en del över folks erfarenheter av att föda barn som yngre och äldre. Hur kroppen återhämtade sig. 
Jag har svårt att tro att jag skulle tycka att det inte var någon skillnad nu och för 10 år sen men vem bet 😊 
Jag förstår ju också att vi alla är olika så oavsett vad jag får för svar här från de med erfarenheten, så blir inte det en sanning för just mig. 
Men det är intressant att få höra ändå. 

Ni har rätt båda två på sätt och vis.

Som förstföderska över 35 är det som gäller.

fof.se/artikel/mammans-alder-viktigare-an-forskarna-hittills-trott/

Fick för övrigt mitt sista barn vid nästan 36 (fyllde ett par månader senare).
Då var mitt första barn 18 år.

Har inga barn mellan dem. 

Graviditeten var 1000 gånger så jobbig andra gången, första märkte jag knappt av att jag ens var gravid.
Båda förlossningarna var (enligt personal) mycket lätta, även om jag kände att jag skulle dö. Andra gången klarade jag av lustgasen, det gjorde jag inte första.

Födde helt utan bedövning i övrigt båda gångerna.

Nu var det så stor skillnad på barnen så det är svårt att avgöra det där med orken efter... min äldsta märkte man nästan inte av. Sov, åt och bajsade enligt ett scehma nästan så ingen speciell trötthet alls för mig. Skrek knappt heller.

Tvåan var, kan man säga, precis tvärtom. Så jag hade nog tur att jag var lite äldre och hade ett mycket större tålamod.

Vad roligt att du delar med dig och berättar 😍
Vad spännande och kul att ni bestämde er för en sladdis. Du skriver att den andre inte var planerad. Hade ni några tankar om att ev skaffa en till eller var planen att egentligen bara ha en? 
Jag tänker att det då skulle bli bara en till. 
Tanken skaver lite i mitt samvete eftersom jag tyckte att ett syskon tätt i ålder var väldigt viktigt när jag skaffade mina två jag har. 
Men jag känner att det här barnet skulle i så fall vara ett barn då jag vill få känna hur det är att bara ha en liten. Det var ju fullt ös med de två andra där det var 1 år och 8 månader innan. Ångrar inte det en sekund eftersom de haft och har så mycket utbyte av varandra. 
Men tanken känns spännande att bara ha en liten och gå igenom småbarnsåren mer rofyllt. 

Du nämner att det tog längre tid för kroppen att  återhämta sig. Jag har full förståelse för det. 
Kände du att den blev någorlunda lik sig?

Jag kan tänka mig att man får en hel del hjälp av de äldre, även om man inte tänkt sig att man ska använda dem men det kommer nog naturligt att vilja ha lite umgänge med sitt lillsyskon och när barnen då är så stora så blir det ju automatiskt en avlastning eftersom man inte behlvrr vara med och passa när de umgås. Bara en sån sak som du beskriver, att få duscha eller sitta på toa ifred är ju guld värt 🤣

Jag är dock orolig över att man inte finns och ser sina to nåringar och deras ev problem på samma sätt om man är en rätt trött småbarnsmamma samtidigt? 
Det lilla barnet kräver ju så mycket och aktiviteterna man gör med denne passar ju inte alltid så bra för en hel familj om den består av tonåringar också och jag tänker att man kanske blir lite för splittade då? 
Hur känner du? 

Vilken häftig åldersskillnad mellan dina två 😊 Det jag menar är att jag tycker det känns som en evighet sen jag fick min senaste och då var det bara hälften av den tiden som gick för dig. Det måste ha varit väldigt spännande att vänta barn igen? 

Jag hör att det var en stor skillnad för dig. Både i graviditeten men att barnen var så olika. Det där är ju så svårt att föröska föreställa sig eftersom mitt nästa kan både bli lugnare eller vara ett mycket mer krävande barn. 
Jag hade dock två ganska intensiva barn, särskilt det sista. De sov sådär som små och hade intensiva utvecklingsfaser (läs trotssåldrar 1😅). Ingen hade dock kolik. 
Hur som, man kan ju inte försöka tänka tillbaka och föröska jämföra för det är ju så olika. 

Får jag fråga hur det kom sig att det blev ett till barn? 😍

Jag fick en när jag var 35. Har två äldre barn som var 9 och 10 då. Kroppen återhämtade sig lika fort, hade tappat alla gravidkilo efter en månad, inga bristningar. Det enda som påverkat kroppen fysiskt är att brösten inte återfått sin gamla form efter amning men det är ingen katastrof. Alla mina förlossningar har gått fort men med tredje barnet gick det snabbast, var 10 cm öppen när jag kom till sjukhuset och strax därefter var hon född. Fick sy två stygn utvändigt. 
Det var jobbigt med sömnbrist det första månaderna men därefter har det varit lätt med sladdisen, de två stora har varit relativt självgående. Ångrar inte en sekund att vi valde att skaffa ett barn till. 

Jag var väl lastgammal då  jag fick sladdis vid 40. Underbart att ha lite längre mellan barnen , och de har fortfarande glädje av varandra.

Graviditeten gick lika smidigt som sist , förlossningen smidigare då jag hade planerat snitt. Åkte hem med bebis dagen efter snittet så kan nog påstå jag återhämta mig snabbt. Sömnbrist osv , jag är lika pigg nu som då. Så himla gammal är man inte vid 40!

En sladdis eller två? Ja, det finns både för- och nackdelar med bägge alternativen. Jag hade precis som du tänkt att det kanske vore bra med två sladdisar så att de har syskon nära i ålder. Men det hände en grej i livet när jag var gravid med första sladdisen som gjorde att jag kände att det skulle bli sista barnet. Men så råkade jag bli gravid igen i alla fall, vilket jag så här i efterhand är så glad för, mina två tjejer är pseudotvillingar och även om de är varandras motsatser i personlighet så står de varandra otroligt nära och har alltid hängt ihop (det är såklart ingen garanti att det blir så). Vi får väl se om det ändras under tonåren.

Angående kroppen så tycker jag nog att den största förändringar var efter första barnet. Jag väger ungefär lika mycket som innan jag fick barn, men kilona sitter på lite andra ställen, och formen är annorlunda. Jag är mer aktiv nu än när de äldsta var små.

Nästa förändring kom med klimakteriet (jag kom in i det tidigt, redan vid 40, så jag är glad att vi inte väntade ännu längre med sladdis, för då hade det kanske inte blivit något), jag gick upp massor i vikt när det började som jag lyckats få bort det mesta av, men kroppen är inte sig lik längre. Men det är ju så det blir för de flesta, med viktuppgång, torr hud, håravfall.

Angående de äldre syskonen så ska jag återupprepa mig, det finns för- och nackdelar med allt. Ja, man har kanske mindre tid/ork med tonåringarna när man har småbarn samtidigt, men det går ändå (har man fler än ett barn kommer man inte ifrån att man inte kan ge alla barn sin totala uppmärksamhet hela tiden ...). Jag tror inte heller att mina tonåringar hade velat byta bort sina yngre syskon mot något i världen. Man får se till att aktivt fördela sin tid mellan barnen. Jag tycker inte att jag blivit för splittrad, men inget av mina barn har varit "problem-tonåringar" heller. Det kanske är skillnad om ett barn kräver extra mycket tid, oavsett om det är sjukdom eller psykiskt mående eller tonårsrevolt som orsakar det, men det kan man ju inte veta i förväg innan man får barn. Jag tycker att man inte ska behöva avstå från barn "utifall att", ibland händer det oförutsedda saker och de flesta klarar sig igenom dem.

Jag fick barn strax efter examen, var då 21 år. Fick nästa barn ett par år senare, var då 23 år.

Med första kräktes jag som en gris hela graviditeten. Låg jämt inne med dropp och fick inte behålla något. Sedan tog förlossningen över två dygn och slutade med sugklocka - det visade sig nämligen att han var väldigt stor (trots att jag knappt fått i mig något alls under hela graviditeten). Jag såg ut precis som innan graviditeten när jag kom hem från BB, vägde rentav mindre. Fick inga bristningar under förlossningen. Han var en plättlätt bebis som sov hela nätter direkt, inget magkrångel, följde kurvan jättefint, inga problem.

Andra barnet märkte jag knappt att jag var gravid med. Inget illamående alls. Gick knappt upp i vikt. Förlossningen var helt normal och tog runt 12 timmar. Inga bristningar. Hon föddes normalviktig. Jag såg ut som innan jag blev gravid när jag kom hem från BB, och vikten var undee startvikt direkt. Hon var en krävande bebis. Vaknade varannan timme tills hon var runt 3 år. Hon var oftast missnöjd under första året. Kinkig med maten. Vägrade åka vagn. Allmänt tuff bebisperiod.

Dessa två växte sedan upp "hand i hand". Det var skönt att ha dem på samma nivå ungefär. Smidigt vid val av aktiviteter, semestrar och sådant.

Runt 30 fick jag bebissug igen... Vid 32 föddes tredje barnet. Då var de äldre två 11 och 9. Det var inte helt lätt. Graviditeten var tuff. Jag mådde återigen illa hela graviditeten. Denna gång blev det även foglossning och högt blodtryck. Slutade med igångsättning i vecka 37. Han var också stor, runt 5 kg. Jag fick inga bristningar, men hade en jobbig tyngskänsla länge efter förlossningen. Han fastnade med axeln påväg ut, så det blev yttre press och de fick bryta nyckelbenet på honom för att få ut honom. Han åkte på en tuff plexusskada. Det var inte någon dans på rosor och han kommer aldrig bli 100 % bra.

Som bebis var han ganska lätt och gullig. Det var kul att ha en liten bebis igen!

Men OJ vad jag upplevde det som tungt att ha barn i sådan ofas med olika intressen och förmågor (p.g.a. åldersskillnaden). Att ha ett barn i sandlåde-leklandålder, och två barn i tonåren. Det var ingen dans på rosor! Ett barn som skulle lägga sig tidigt och vakna tidigt, och två som var uppe sent... Jag har aldrig upplevt värre sömnbrist. Kommer ihåg en gång när maken var iväg på tjänsteresa. Ena storbarnet hade hockeyträning som slutade 21, det andra barnet var hos en kompis och skulle få skjuts hem senast 23, och så hade vi lilleplutt. Lilleplutt fick packas in i bilen och hämta på hockeyträningen. Sedan hem och natta om honom. Får därefter veta att det andra storbarnets skjuts inte fungerade, fick packa in lilleplutt igen för att hämta det andra storbarnet. Hade så dåligt samvete gentemot yngsta, och dåligt samvete mot de äldre två att allt var så struligt.

Sedan det här med aktiviteter och resmål. En liten "sinkar" ju på olika sätt, så helt plötsligt blev många saker svåra att göra som familj. Mycket att vi fick dela upp oss. Ena gjorde saker med de äldre, den andra gjorde saker med lillen.

Så blev det lite jobbigt för storasyskonen med vänner på besök. Trist att vara hemma hos oss, där man fick hysshja och dämpa sig för att inte väcka sovande lillebror. Så det märktes att umgänget främst blev hos vännerna.

Och nu då? En ny tonårsperiod, medan våra storbarn har börjat skaffa egna barn. Vi är inte riktigt de far-/morföräldrarna vi egentligen skulle vilja vara. Vi har en tonåring som kräver sitt, som ger oss sömnbrist igen, som har aktiviteter som kräver en del av oss föräldrar, som ska hämtas sent från kompisar (eller som har kompisar här och håller oss vakna 😉). Det är inte riktigt det här mysiga bullbakhemmet som jag trodde att jag skulle ha när barnbarnen började komma. 

Ja... Allt blev som osynkat helt enkelt. Jag vet inte. Jag ångrar inget barn, men nog får man räkna med mer än bebismys och gullegull när man bestämmer sig för en sladdis.

Jag och min man hade en son på 10 år när vi landade i att vi nog ville ha syskon. Då var vi 36. Så bebisen kom sen det året vi skulle fylla 37.
Allt som vi hade på vår mentala "minuslista" besannades. Alltså att räcka till för en bebis och en snart -tonåring var en rejäl utmaning. Verkligen!
Sömnen, att räcka till, känslan i mammahjärtat när den äldre avstod från att ens be om eller fråga oss om saker som han visste att vi inte skulle kunna pga lillebrors behov var så mycket mer akuta. Att den lilla hade kolik och hur det påverkade oss.
Den första tiden hade vi inte heller fått ihop logistiken om vi inte haft hjälp med skjuts till och från träningar och cuper (äldsta spelade fotboll) utan närvarande farföräldrar.
Den lilla vara INTE en sån som bara hängde med såsom jag sett genom åren att andra småsyskon gjort. Låg och jollrade i vagnen medan storasyskonet spelade boll eller lojt kröp omkring vid sidan om. Nej nej, vår lilla skulle vara PÅ plan MED boll. Så det höll förstås inte, vi fick turas om.

Just den biten är en liten liten sorg i mitt hjärta fortfarande, att vi gick från att vara en så välfungerande trio till något helt annat. Och jag som kunnat delta på i princip allt med vår stora kille (också pga han var enda barnet och vi kunde lägga mkt fokus på honom rent allmänt) tappade det helt. Jag blev fast mycket hemma med den lilla och så fick pappa eller farmor/farfar ta över den biten.

Sömnen ja.. ett helt eget kapitel. Jag är övertygad om att man får påslag av hormoner som kvinna som gör att man pallar första tiden utan sammanhängande sömn. För att man måste. Men sen när den lilla var ur det värsta och började sova hela nätter så var han fortfarande morgonpigg. Och ju äldre storebror blev, desto senare var ju han ute på kvällarna. Och där kommer tröttman in, man sover inte så bra när man först är uppe till midnatt och sen har en femåring som vill ta morgon klockan 05.

Jag skulle dock aldrig velat ha det ogjort, vi älskar vår familj så som den blev. Även om pojkarna inte "leker" med varandra, det blir inte riktigt så med 11 år emellan, så älskar de varann och har ändå "utbyte" av varandra liksom. De kan spela boll, vi spelar mycket brädspel och kortspel, den äldre kan ta sig en stund och sitta med och bygga lego och lyssna på musik, följa med till skateparken. Och den lilla ser upp till sin storebror något enormt, han är idolen verkligen. 

Sen får man inte så många pauser i arbetslivet så för mig var det välkommet att ta en längre föräldraledighet mer än 10 år efter den första. Jag var helt ledig ett år och sen jobbade jag 40% i ytterligare drygt ett år innan vi skolade in på förskola vid två år och några månader. Lillebrors ankomst förde ju också med sig att jag har laglig rätt att gå ner i tid så jag jobbar inte heltid och kommer inte göra förrän jag måste
Vilket gagnar alla i familjen, vi hinner övningsköra med den äldre, hjälpa och stötta där han behöver och vi kan ta hem den lilla tidigare från skolan. Samt ta hand om oss själva och relationen. 

Förlossningen var lika kaosartad som den första och kroppens utseende har aldrig haft något fokus hos mig. Utan jag har som mål att vara stark och frisk för mina barn och det har inte ändrats genom åren.