Anonym (Osäker) skrev 2024-11-05 05:39:37 följande:
Vad roligt att du delar med dig och berättar 😍
Vad spännande och kul att ni bestämde er för en sladdis. Du skriver att den andre inte var planerad. Hade ni några tankar om att ev skaffa en till eller var planen att egentligen bara ha en?
Jag tänker att det då skulle bli bara en till.
Tanken skaver lite i mitt samvete eftersom jag tyckte att ett syskon tätt i ålder var väldigt viktigt när jag skaffade mina två jag har.
Men jag känner att det här barnet skulle i så fall vara ett barn då jag vill få känna hur det är att bara ha en liten. Det var ju fullt ös med de två andra där det var 1 år och 8 månader innan. Ångrar inte det en sekund eftersom de haft och har så mycket utbyte av varandra.
Men tanken känns spännande att bara ha en liten och gå igenom småbarnsåren mer rofyllt.
Du nämner att det tog längre tid för kroppen att återhämta sig. Jag har full förståelse för det.
Kände du att den blev någorlunda lik sig?
Jag kan tänka mig att man får en hel del hjälp av de äldre, även om man inte tänkt sig att man ska använda dem men det kommer nog naturligt att vilja ha lite umgänge med sitt lillsyskon och när barnen då är så stora så blir det ju automatiskt en avlastning eftersom man inte behlvrr vara med och passa när de umgås. Bara en sån sak som du beskriver, att få duscha eller sitta på toa ifred är ju guld värt 🤣
Jag är dock orolig över att man inte finns och ser sina to nåringar och deras ev problem på samma sätt om man är en rätt trött småbarnsmamma samtidigt?
Det lilla barnet kräver ju så mycket och aktiviteterna man gör med denne passar ju inte alltid så bra för en hel familj om den består av tonåringar också och jag tänker att man kanske blir lite för splittade då?
Hur känner du?
En sladdis eller två? Ja, det finns både för- och nackdelar med bägge alternativen. Jag hade precis som du tänkt att det kanske vore bra med två sladdisar så att de har syskon nära i ålder. Men det hände en grej i livet när jag var gravid med första sladdisen som gjorde att jag kände att det skulle bli sista barnet. Men så råkade jag bli gravid igen i alla fall, vilket jag så här i efterhand är så glad för, mina två tjejer är pseudotvillingar och även om de är varandras motsatser i personlighet så står de varandra otroligt nära och har alltid hängt ihop (det är såklart ingen garanti att det blir så). Vi får väl se om det ändras under tonåren.
Angående kroppen så tycker jag nog att den största förändringar var efter första barnet. Jag väger ungefär lika mycket som innan jag fick barn, men kilona sitter på lite andra ställen, och formen är annorlunda. Jag är mer aktiv nu än när de äldsta var små.
Nästa förändring kom med klimakteriet (jag kom in i det tidigt, redan vid 40, så jag är glad att vi inte väntade ännu längre med sladdis, för då hade det kanske inte blivit något), jag gick upp massor i vikt när det började som jag lyckats få bort det mesta av, men kroppen är inte sig lik längre. Men det är ju så det blir för de flesta, med viktuppgång, torr hud, håravfall.
Angående de äldre syskonen så ska jag återupprepa mig, det finns för- och nackdelar med allt. Ja, man har kanske mindre tid/ork med tonåringarna när man har småbarn samtidigt, men det går ändå (har man fler än ett barn kommer man inte ifrån att man inte kan ge alla barn sin totala uppmärksamhet hela tiden ...). Jag tror inte heller att mina tonåringar hade velat byta bort sina yngre syskon mot något i världen. Man får se till att aktivt fördela sin tid mellan barnen. Jag tycker inte att jag blivit för splittrad, men inget av mina barn har varit "problem-tonåringar" heller. Det kanske är skillnad om ett barn kräver extra mycket tid, oavsett om det är sjukdom eller psykiskt mående eller tonårsrevolt som orsakar det, men det kan man ju inte veta i förväg innan man får barn. Jag tycker att man inte ska behöva avstå från barn "utifall att", ibland händer det oförutsedda saker och de flesta klarar sig igenom dem.
