Skaffa ett till barn som äldre?

Varken 35 eller 37 år är att vara äldre så vad skulle vara annorlunda menar du? Den enda skillnaden jämfört med att vara runt 20 och få barn skulle väl kanske vara att man är en stabilare och bättre förälder kanske.

Varken 35 eller 37 år är att vara äldre så vad skulle vara annorlunda menar du? Den enda skillnaden jämfört med att vara runt 20 och få barn skulle väl kanske vara att man är en stabilare och bättre förälder kanske.

Jag fick två sladdisar (den första planerad, den andra ett resultat av felande preventivmedel) när jag var 36 respektive 37. Äldre syskon var då 13, 11 och 9 (det är samma pappa till alla fem barnen).

Jag märkte tydlig skillnad både på kroppens återhämtning efter förlossningarna, det gick inte lika snabbt, och på att jag inte hade samma ork som när jag var i 20-årsåldern. Men det var inte så mycket sämre så att jag led av det, eller hur jag ska förklara det.

Den stora skillnaden med att få de två små var att de äldre syskonen både var relativt självgående, men också kunde hjälpa till med sina småsyskon. På det sättet var det lättare med sladdisarna än när jag fick de äldre barnen, vi var fler hemma som kunde hjälpa till. Jag menar inte att storasyskonen fått ta stort ansvar, men de kunde göra saker som att hålla koll på en sovande bebis så att jag fick duscha i fred, leka med sina småsyskon när jag lagade mat, och sånt. Och de var stora nog att göra sig en macka själv, gå på toan själv, mm.

Nu är mina sladdisar 10 och 11, och de två äldsta syskonen har flyttat hemifrån. Alla syskon har en nära och fin relation, och jag hoppas och tror att de kommer att fortsatta stå varandra nära även i vuxen ålder.

Fick för övrigt mitt sista barn vid nästan 36 (fyllde ett par månader senare).
Då var mitt första barn 18 år.

Har inga barn mellan dem. 

Graviditeten var 1000 gånger så jobbig andra gången, första märkte jag knappt av att jag ens var gravid.
Båda förlossningarna var (enligt personal) mycket lätta, även om jag kände att jag skulle dö. Andra gången klarade jag av lustgasen, det gjorde jag inte första.

Födde helt utan bedövning i övrigt båda gångerna.

Nu var det så stor skillnad på barnen så det är svårt att avgöra det där med orken efter... min äldsta märkte man nästan inte av. Sov, åt och bajsade enligt ett scehma nästan så ingen speciell trötthet alls för mig. Skrek knappt heller.

Tvåan var, kan man säga, precis tvärtom. Så jag hade nog tur att jag var lite äldre och hade ett mycket större tålamod.

Jag fick en när jag var 35. Har två äldre barn som var 9 och 10 då. Kroppen återhämtade sig lika fort, hade tappat alla gravidkilo efter en månad, inga bristningar. Det enda som påverkat kroppen fysiskt är att brösten inte återfått sin gamla form efter amning men det är ingen katastrof. Alla mina förlossningar har gått fort men med tredje barnet gick det snabbast, var 10 cm öppen när jag kom till sjukhuset och strax därefter var hon född. Fick sy två stygn utvändigt. 
Det var jobbigt med sömnbrist det första månaderna men därefter har det varit lätt med sladdisen, de två stora har varit relativt självgående. Ångrar inte en sekund att vi valde att skaffa ett barn till. 

Jag var väl lastgammal då  jag fick sladdis vid 40. Underbart att ha lite längre mellan barnen , och de har fortfarande glädje av varandra.

Graviditeten gick lika smidigt som sist , förlossningen smidigare då jag hade planerat snitt. Åkte hem med bebis dagen efter snittet så kan nog påstå jag återhämta mig snabbt. Sömnbrist osv , jag är lika pigg nu som då. Så himla gammal är man inte vid 40!

Jag och min man hade en son på 10 år när vi landade i att vi nog ville ha syskon. Då var vi 36. Så bebisen kom sen det året vi skulle fylla 37.
Allt som vi hade på vår mentala "minuslista" besannades. Alltså att räcka till för en bebis och en snart -tonåring var en rejäl utmaning. Verkligen!
Sömnen, att räcka till, känslan i mammahjärtat när den äldre avstod från att ens be om eller fråga oss om saker som han visste att vi inte skulle kunna pga lillebrors behov var så mycket mer akuta. Att den lilla hade kolik och hur det påverkade oss.
Den första tiden hade vi inte heller fått ihop logistiken om vi inte haft hjälp med skjuts till och från träningar och cuper (äldsta spelade fotboll) utan närvarande farföräldrar.
Den lilla vara INTE en sån som bara hängde med såsom jag sett genom åren att andra småsyskon gjort. Låg och jollrade i vagnen medan storasyskonet spelade boll eller lojt kröp omkring vid sidan om. Nej nej, vår lilla skulle vara PÅ plan MED boll. Så det höll förstås inte, vi fick turas om.

Just den biten är en liten liten sorg i mitt hjärta fortfarande, att vi gick från att vara en så välfungerande trio till något helt annat. Och jag som kunnat delta på i princip allt med vår stora kille (också pga han var enda barnet och vi kunde lägga mkt fokus på honom rent allmänt) tappade det helt. Jag blev fast mycket hemma med den lilla och så fick pappa eller farmor/farfar ta över den biten.

Sömnen ja.. ett helt eget kapitel. Jag är övertygad om att man får påslag av hormoner som kvinna som gör att man pallar första tiden utan sammanhängande sömn. För att man måste. Men sen när den lilla var ur det värsta och började sova hela nätter så var han fortfarande morgonpigg. Och ju äldre storebror blev, desto senare var ju han ute på kvällarna. Och där kommer tröttman in, man sover inte så bra när man först är uppe till midnatt och sen har en femåring som vill ta morgon klockan 05.

Jag skulle dock aldrig velat ha det ogjort, vi älskar vår familj så som den blev. Även om pojkarna inte "leker" med varandra, det blir inte riktigt så med 11 år emellan, så älskar de varann och har ändå "utbyte" av varandra liksom. De kan spela boll, vi spelar mycket brädspel och kortspel, den äldre kan ta sig en stund och sitta med och bygga lego och lyssna på musik, följa med till skateparken. Och den lilla ser upp till sin storebror något enormt, han är idolen verkligen. 

Sen får man inte så många pauser i arbetslivet så för mig var det välkommet att ta en längre föräldraledighet mer än 10 år efter den första. Jag var helt ledig ett år och sen jobbade jag 40% i ytterligare drygt ett år innan vi skolade in på förskola vid två år och några månader. Lillebrors ankomst förde ju också med sig att jag har laglig rätt att gå ner i tid så jag jobbar inte heltid och kommer inte göra förrän jag måste
Vilket gagnar alla i familjen, vi hinner övningsköra med den äldre, hjälpa och stötta där han behöver och vi kan ta hem den lilla tidigare från skolan. Samt ta hand om oss själva och relationen. 

Förlossningen var lika kaosartad som den första och kroppens utseende har aldrig haft något fokus hos mig. Utan jag har som mål att vara stark och frisk för mina barn och det har inte ändrats genom åren. 

Jag och min man hade en son på 10 år när vi landade i att vi nog ville ha syskon. Då var vi 36. Så bebisen kom sen det året vi skulle fylla 37.
Allt som vi hade på vår mentala "minuslista" besannades. Alltså att räcka till för en bebis och en snart -tonåring var en rejäl utmaning. Verkligen!
Sömnen, att räcka till, känslan i mammahjärtat när den äldre avstod från att ens be om eller fråga oss om saker som han visste att vi inte skulle kunna pga lillebrors behov var så mycket mer akuta. Att den lilla hade kolik och hur det påverkade oss.
Den första tiden hade vi inte heller fått ihop logistiken om vi inte haft hjälp med skjuts till och från träningar och cuper (äldsta spelade fotboll) utan närvarande farföräldrar.
Den lilla vara INTE en sån som bara hängde med såsom jag sett genom åren att andra småsyskon gjort. Låg och jollrade i vagnen medan storasyskonet spelade boll eller lojt kröp omkring vid sidan om. Nej nej, vår lilla skulle vara PÅ plan MED boll. Så det höll förstås inte, vi fick turas om.

Just den biten är en liten liten sorg i mitt hjärta fortfarande, att vi gick från att vara en så välfungerande trio till något helt annat. Och jag som kunnat delta på i princip allt med vår stora kille (också pga han var enda barnet och vi kunde lägga mkt fokus på honom rent allmänt) tappade det helt. Jag blev fast mycket hemma med den lilla och så fick pappa eller farmor/farfar ta över den biten.

Sömnen ja.. ett helt eget kapitel. Jag är övertygad om att man får påslag av hormoner som kvinna som gör att man pallar första tiden utan sammanhängande sömn. För att man måste. Men sen när den lilla var ur det värsta och började sova hela nätter så var han fortfarande morgonpigg. Och ju äldre storebror blev, desto senare var ju han ute på kvällarna. Och där kommer tröttman in, man sover inte så bra när man först är uppe till midnatt och sen har en femåring som vill ta morgon klockan 05.

Jag skulle dock aldrig velat ha det ogjort, vi älskar vår familj så som den blev. Även om pojkarna inte "leker" med varandra, det blir inte riktigt så med 11 år emellan, så älskar de varann och har ändå "utbyte" av varandra liksom. De kan spela boll, vi spelar mycket brädspel och kortspel, den äldre kan ta sig en stund och sitta med och bygga lego och lyssna på musik, följa med till skateparken. Och den lilla ser upp till sin storebror något enormt, han är idolen verkligen. 

Sen får man inte så många pauser i arbetslivet så för mig var det välkommet att ta en längre föräldraledighet mer än 10 år efter den första. Jag var helt ledig ett år och sen jobbade jag 40% i ytterligare drygt ett år innan vi skolade in på förskola vid två år och några månader. Lillebrors ankomst förde ju också med sig att jag har laglig rätt att gå ner i tid så jag jobbar inte heltid och kommer inte göra förrän jag måste
Vilket gagnar alla i familjen, vi hinner övningsköra med den äldre, hjälpa och stötta där han behöver och vi kan ta hem den lilla tidigare från skolan. Samt ta hand om oss själva och relationen. 

Förlossningen var lika kaosartad som den första och kroppens utseende har aldrig haft något fokus hos mig. Utan jag har som mål att vara stark och frisk för mina barn och det har inte ändrats genom åren. 

Jag fick barn strax efter examen, var då 21 år. Fick nästa barn ett par år senare, var då 23 år.

Med första kräktes jag som en gris hela graviditeten. Låg jämt inne med dropp och fick inte behålla något. Sedan tog förlossningen över två dygn och slutade med sugklocka - det visade sig nämligen att han var väldigt stor (trots att jag knappt fått i mig något alls under hela graviditeten). Jag såg ut precis som innan graviditeten när jag kom hem från BB, vägde rentav mindre. Fick inga bristningar under förlossningen. Han var en plättlätt bebis som sov hela nätter direkt, inget magkrångel, följde kurvan jättefint, inga problem.

Andra barnet märkte jag knappt att jag var gravid med. Inget illamående alls. Gick knappt upp i vikt. Förlossningen var helt normal och tog runt 12 timmar. Inga bristningar. Hon föddes normalviktig. Jag såg ut som innan jag blev gravid när jag kom hem från BB, och vikten var undee startvikt direkt. Hon var en krävande bebis. Vaknade varannan timme tills hon var runt 3 år. Hon var oftast missnöjd under första året. Kinkig med maten. Vägrade åka vagn. Allmänt tuff bebisperiod.

Dessa två växte sedan upp "hand i hand". Det var skönt att ha dem på samma nivå ungefär. Smidigt vid val av aktiviteter, semestrar och sådant.

Runt 30 fick jag bebissug igen... Vid 32 föddes tredje barnet. Då var de äldre två 11 och 9. Det var inte helt lätt. Graviditeten var tuff. Jag mådde återigen illa hela graviditeten. Denna gång blev det även foglossning och högt blodtryck. Slutade med igångsättning i vecka 37. Han var också stor, runt 5 kg. Jag fick inga bristningar, men hade en jobbig tyngskänsla länge efter förlossningen. Han fastnade med axeln påväg ut, så det blev yttre press och de fick bryta nyckelbenet på honom för att få ut honom. Han åkte på en tuff plexusskada. Det var inte någon dans på rosor och han kommer aldrig bli 100 % bra.

Som bebis var han ganska lätt och gullig. Det var kul att ha en liten bebis igen!

Men OJ vad jag upplevde det som tungt att ha barn i sådan ofas med olika intressen och förmågor (p.g.a. åldersskillnaden). Att ha ett barn i sandlåde-leklandålder, och två barn i tonåren. Det var ingen dans på rosor! Ett barn som skulle lägga sig tidigt och vakna tidigt, och två som var uppe sent... Jag har aldrig upplevt värre sömnbrist. Kommer ihåg en gång när maken var iväg på tjänsteresa. Ena storbarnet hade hockeyträning som slutade 21, det andra barnet var hos en kompis och skulle få skjuts hem senast 23, och så hade vi lilleplutt. Lilleplutt fick packas in i bilen och hämta på hockeyträningen. Sedan hem och natta om honom. Får därefter veta att det andra storbarnets skjuts inte fungerade, fick packa in lilleplutt igen för att hämta det andra storbarnet. Hade så dåligt samvete gentemot yngsta, och dåligt samvete mot de äldre två att allt var så struligt.

Sedan det här med aktiviteter och resmål. En liten "sinkar" ju på olika sätt, så helt plötsligt blev många saker svåra att göra som familj. Mycket att vi fick dela upp oss. Ena gjorde saker med de äldre, den andra gjorde saker med lillen.

Så blev det lite jobbigt för storasyskonen med vänner på besök. Trist att vara hemma hos oss, där man fick hysshja och dämpa sig för att inte väcka sovande lillebror. Så det märktes att umgänget främst blev hos vännerna.

Och nu då? En ny tonårsperiod, medan våra storbarn har börjat skaffa egna barn. Vi är inte riktigt de far-/morföräldrarna vi egentligen skulle vilja vara. Vi har en tonåring som kräver sitt, som ger oss sömnbrist igen, som har aktiviteter som kräver en del av oss föräldrar, som ska hämtas sent från kompisar (eller som har kompisar här och håller oss vakna 😉). Det är inte riktigt det här mysiga bullbakhemmet som jag trodde att jag skulle ha när barnbarnen började komma. 

Ja... Allt blev som osynkat helt enkelt. Jag vet inte. Jag ångrar inget barn, men nog får man räkna med mer än bebismys och gullegull när man bestämmer sig för en sladdis.