Hur kan det vara så svårt att åtgärda brister i förskolan?

Det enkla svaret är pengar. Vi har haft en trend i många år där det viktigaste har fått stå tillbaka för symbolpolitik och felprioriteringar.

Och du menar att det bli billigare med alla utredningar på bup, alla elever som inte mår bra och behöver specialåtgärder? 

Men 5 personer på en avdelning med max 16 barn tror jag det är svårt att få chansen att våldta barnen också för det finns ögon precis överallt. Det är liksom många saker man skulle kunna åtgärda på det här sättet, även om just sexuella övergrepp inte är en garanti. 

Men vikarier skulle inte bli lika akut heller. Om man är alltid 4 och en är sjuk behöver det inte bli panik. Inga vikarier behöver alltså komma utan man kan justera med den personalen man redan har. 

Budgeten saknar det långsiktiga tänket du pratar om. Investeringen i barn för framtidens skull. Idag löser man problemet genom att helt enkelt inte ge bup tillräckliga resurser heller. Håller med om att vi borde satsa idag för att få igen det i morgondagens vuxna, men då måste vi prioritera bort andra utgifter då belöningen är åratal bort

Vi har barn på förskolan idag som behöver gå på bup för att göra olika utredningar. Frågan är varför så många behöver utredningar. Jag tror absolut att diagnoser existerar. Frågan är om det blir bättre av att man får en diagnos eller om man får vara i en trygg och lugn barngrupp där vuxna ser än och finns närvarande. Det man ger exempelvis i resursgrupper är ju mindre klasser. Tänk om klasserna redan skulle vara små? 

Då behöver det ju inte ens bli ett problem. Problemet är att man skapar ohållbara miljöer och sedan riktar in sig och pekar på dom som mår sämst av detta. Det är inte något som man ser resultat på om 18 år utan väldigt snabbt. Dessutom går barnafödandet ner vilket betyder att vissa förskolor valt att stänga för att det är för få barn. 

Det du beskriver vore en dröm. Att ha möjlighet att tillgodose varje individs behov och att få känna att man gör ett bra jobb annat än barnpassning, stress, klipp och klistra för att få dagarna att gå ihop. Jag har arbetat över 25 år i förskolan och ser allt mer hur det försämrats. Varför? Pengar. Oavsett om det är kommun eller enskilt. Pengar. Vinst eller inte. Pengar. Förr kunde man ha tid att sitta med några barn och läsa, spela spel tex utan att ha dåligt samvete. De andra pedagogerna var med de andra barnen. Visst kunde vissa dagar vara stressiga, men inte alls som nu. Men handlade det inte om Pengar då? Jo säkert, men på den tiden betalade man efter tid. För mitt första barn, som idag är 25, betalade vi 2600 kr. Han gick 35 tim i veckan. I dag betalar du max 1300 oavsett tid. Såklart det blir sämre och fler barn måste in. De stackars barn som kräver och behöver mer tar mycket tid från de andra barnen som ofta får mindre pga det. Och tilläggsbelopp? Det får man sällan. Det är främst inom Autismspektrumet det ges. Sen om man får det är det inte en självklarhet att det sätts in en resurspedagog i gruppen för det. Det krävs flera godkända tilläggsbelopp (alltså för flera barn) för att det ska räcka att anställa en outbildad, oftast ung och oerfaren, som resurs för gruppen. Detta är dagens verkligheten. Jag har till och med varit med om att sådana pengar läggs på annat. Tänk om de föräldrar visste om det. Att deras barns rätt till hjälp utnyttjats till annat. Sådant här kan göra mig tokig. 

Tror också att avvikelser blir tydligare i otrygga miljöer osv. Därför söker fler utredningar. Men rent pengamässigt så kan inte förskolan få pengarna från bup för att vända trenden. Helt enkelt för att bup inte har mött behovet med resurser utan skapat långa köer osv. Kostnaden kommer i framtiden när barnen inte fått en uppväxt som gynnar arbetsförmågan.

När jag skriver arbetsförmågan menar jag även kostnader för brottslighet och segregation. Vi kommer aldrig att komma till rätta med det om vi inte satsar på barnen idag.

Fruktansvärt att läsa. Men om man då har max 3 barn per pedagog på en småbarnavdelning och 4 barn per pedagog på en storbarnsavdelning, det ger ju mer tid. Att dessutom ha en extra pedagog som kommer in och gör en specifik aktivitet gör ju också stor skillnad för då är man en person extra. Idag är det ju utmanande att göra utflykter och liknande. På det här sättet skulle man ju få fler Vuxna med sig. 

3 barn per pedagog i den ålder jag har hade betytt 9 barn totalt. Jag har det dubbla plus 2. På 3 pedagoger. 
Ett kl.10.20 scenario: 

20 barn på plats. Alla ska kissa och bytas blöja på. 
Alla barn är i det enda rum vi har. Med en pedagog. Den andre är i badrummet och påbörjar den rutinen. Den tredje pedagogen går och dukar. Alltså är det 2 pedagoger kvar på 20 barn. I badrummet max 5 barn åt gången. Ute i rummet blir pedagogen kvar med 15 st 2-3 åringar. Varav flera med särskilda behov.  Försöker genomföra en lättare sångstund vilken oftast blir spretig. Efter förmiddagen är man oftast slut. Bara 5-6 tim kvar att jobba. Sedan hem till soffan. 

Foräldrar vill inte betala ens en bråkdel av vad det kostar.

Nja eftersom man skulle ha fyra pedagoger per avdelning så blir det 12. Plus att man alltid skulle ha flera pedagoger som roterar mellan avdelningarna som har sin expertis. 

Så om vi har 

En danspedagog
En bildpedagog
En musikpedagog
En utomhuspedagog
En berättarpedagog

Då är dessa på en avdelning per dag och roterar. Så ena dagen kommer musikpedagogen och gör något, andra dagen musikpedagogen och så vidare. Denna personen kan även vara med och äta lunch men fram för allt så blir den enbart ansvarig för sin aktivitet och kan fokusera på detta. 

Så då skulle det bli lite mer kvalitet på en musikstund där barnen kan exempelvis skapa egna instrument och liknande när musikpedagogen kommer. 

Så det skulle ju bli väldigt många i personalen. 

Många har inte heller råd. Då skulle en majoritet vara hemma istället. 

För oss som är äldre, så verkar det göras väldigt mycket för barnen nuförtiden. På 60-talet hade vi en "fröken" som hon kallades, och vi var c:a 20 barn mellan 4--7 år. Hon skötte allting, och vi barn respekterade henne. Hon var noga med att vi inte fick skrika, men nuförtiden så lär det vara väldigt högljutt. När dagen närmade sig slutet så hjälpte alla barn till med att lägga undan alla leksaker. 

Det fanns inte heller några diagnoser, och när jag sedan träffade min "fröken" så sade hon att det var aldrig några problem, och barnen var så snälla och väluppfostrade. Jag trivdes mycket bra, och har bara positiva minnen.

Och det fanns inga diagnoser eller BUP, det behövdes inte. Men det var nog lite tuffare på den tiden. Minns att mitt halsband gick sönder och jag grät. Så jag fick gå till en kontorist som stoppade ner pärlorna i ett kuvert, och så var det inget mera med det. Men hon var sur, och tyckte att det var väl inget att lipa för. Hade det hänt nuförtiden så hade det väl blivit en utredning för att hon hade "kränkt mig". Men inte for vi illa av det, det var så förr i tiden. 

Du får tänka på att det inte krävdes lika mycket av barnen då. Ni hade ett relativt betygssystem och även om man hade 1or i betyg så fick man studera vidare. Det gick att få jobb, lärlingsplatser och ställs betydligt högre krav på flexibilitet , samarbetsförmågor, språk, ämneskunskaper för extremt många yrken. Man är i stort sätt körd om man inte klarat gymnasiet. Så du kan drömma dig tillbaka, men visst fan fanns det personer med diagnos förr, men det ställdes inte helt orimliga krav på dessa barn då. 

Men vi pratar väl om förskolan.....

Jag menar att vi har 3 pedagoger. Inte 4.

Ja men det är ju oavsett relevant. Du ser inte kopplingen i mitt svar? 

På 60 talet gick dessutom inte alla barn på förskolan. Det var mer norm att vara hemma tills barnen började lekis. Sitter man bara hemma med mamma så är det ju svårare att se adhd problem då man inte utsätts för så mycket saker. Man får göra saker i sin egna takt. Vill man hålla på med bilar och leka med dom så kunde man ju bara göra det med sig själv. Det var ingen annan som kunde komma och ta bilen ifrån barnet och det uppstår ju inte lika mycket konflikter i den typen av sammanhang. 

Sedan fortsätter det. Det var väl inte lika höga krav förr på personer med diagnos. Man kunde dyka upp på en arbetsplats och vara hel och ren och få ett jobb på studs. Kanske inte den bästa lönen. Dom bästa arbetsvillkoren och liknande men det var ett jobb. Idag tar man ju bort enkla jobb. 

Och jag vill ha 4 per avdelning. idag är normen 3 men har du 4 blir det inte samma katastrof om en är sjuk. Har du dessutom olika inriktade pedagoger som är i barngruppen varje dag så blir det oavsett 4. Så vikarier blir inte lika viktigt 

Råd och råd, i vårat upptagningsområde ser jag inga välutbildade som bor i fina hus och reser flertalet ggr år både utomlands och till fjällen både med och utan barnen.
Det handlar om prioriteringar också.
Barn prioriteras alldeles för lite i detta land.
Och ändå ska vi ge barnen en utbildning så vi kan konkurrera med tex Kina.
Ändå blundar man  för hur barnens närmiljöer ser ut och barnen ska kunna prestera utan att de har fått de rätta förutsättningarna.

Fick förskollärare tala om den krassa sanningen så kanske de vore villiga att veta mer.
Investeringar brukar löna sig i längden.