Hur kan det vara så svårt att åtgärda brister i förskolan?

För oss som är äldre, så verkar det göras väldigt mycket för barnen nuförtiden. På 60-talet hade vi en "fröken" som hon kallades, och vi var c:a 20 barn mellan 4--7 år. Hon skötte allting, och vi barn respekterade henne. Hon var noga med att vi inte fick skrika, men nuförtiden så lär det vara väldigt högljutt. När dagen närmade sig slutet så hjälpte alla barn till med att lägga undan alla leksaker. 

Det fanns inte heller några diagnoser, och när jag sedan träffade min "fröken" så sade hon att det var aldrig några problem, och barnen var så snälla och väluppfostrade. Jag trivdes mycket bra, och har bara positiva minnen.

Och det fanns inga diagnoser eller BUP, det behövdes inte. Men det var nog lite tuffare på den tiden. Minns att mitt halsband gick sönder och jag grät. Så jag fick gå till en kontorist som stoppade ner pärlorna i ett kuvert, och så var det inget mera med det. Men hon var sur, och tyckte att det var väl inget att lipa för. Hade det hänt nuförtiden så hade det väl blivit en utredning för att hon hade "kränkt mig". Men inte for vi illa av det, det var så förr i tiden.