Hur hjälpa sig själv med adhd?

En person med adhd har inte fixat livet så där enkelt som du beskriver. Barn och tonårstiden är rörig sedan strukturerar de upp lovet och blir välfungerande vuxna. Inte tvärtom.

Låter mer som att du lider av stress. Eller depression.

Känner igen mig mycket i det du beskriver. 

Bortsett från det där med oversharing så Känner jag att jag faktiskt klarar av att hantera de flesta problem som jag har. Men är väl sådär en 10 år äldre än dig så har 10 års mer övning (var definitivt mer av en hetsporre när jag var 30+).

Den enskilt viktigaste saken i min utveckling är att jag lärt mig att hålla mig lugn när jag blir irriterad på andra. Grunden för mig för att lära mig det har varit att på möten och i andra samarbetssammanhang försöka utgå från de andra istället för mig själv. Att få en förståelse för att de inte tänker lika snabbt istället för att bli irriterad. Att istället för att alltid svara emot när folk har fel låta de diskutera igenom och själva inse det och först om det verkligen finns behov bryta in. 

För det första : adhd Burnout is a thing. Look it up.

För det andra : tänk inte att du ska vara normal. Tänk att du och de runt omkring dig ska må bra. Agera med det som utgångspunkt. 

En diagnos kommer inte hjälpa dig till rätta med dina problem. Visst finns det vuxna som börjar med medicin med det är inte många. Men mår du så dåligt kan du börja med att prata med vårdcentralen och se om dom kan remittera dig vidare för en utredning. 

Tyvärr upplever jag att många vuxna skyller sina problem på adhd, istället för att jobba med sig själva. Du har en fungerande struktur redan. Att du pratat rakt ut osv får du jobba med. Oavsett diagnos eller inte så är det den delen som är du. Antingen accepterar du det eller så får du lära dig att lägga band på dig.

Om du bor inom region Stockholm så kan du gå på webbkurser som vänder sig till föräldrar med adhdbarn, alltså via adhd center 

Ibland kan nog dessa diagnoser stjälpa mer än hjälpa. Får man en ADHD-diagnos så är det stor risk att det får styra livet, och man beter sig därefter. Och föräldrar skyller på diagnosen när barnen är oregerliga och inte kan sitta stilla. Läste kriterierna för ADHD i FASS, och det var skrämmande. Och sedan får barnen medicinering med amfetaminliknande "mediciner" vars biverkningar bara kan göra det ännu värre, och till och stoppa barnets naturliga viktuppgång. Och nu har det visat sig att visst får de abstinens när de slutar, vilket läkemedelsbolagen tidigare har förnekat. 

Om någon skulle testa mig så skulle jag säkert få en diagnos. Men vi är ju olika personligheter! Jag är mycket känslig och orolig, en "högkänslig person" men jag vägrar att få en diagnos. 

Är det inte bättre att acceptera att vi är olika, istället för alla dessa diagnoser om man på något avviker från det som är "normalt". 

Studier har visat att 80% av barn som har fått denna diagnos inte längre har det när de har blivit vuxna. Och nu får de ett elände när de ska sluta med medicinerna som sätts in igen eftersom "symtomen har kommit tillbaka". Men det kan lika gärna vara abstinens. 

Läste en intressant artikel av en mycket välkänd psykolog som helt fördömer denna diagnos. Och han skrev också att detta är inte genetiskt, och det finns ingen ADHD-gen.