Anonym (Whitney) skrev 2024-10-26 21:54:34 följande:
Ibland kan nog dessa diagnoser stjälpa mer än hjälpa. Får man en ADHD-diagnos så är det stor risk att det får styra livet, och man beter sig därefter. Och föräldrar skyller på diagnosen när barnen är oregerliga och inte kan sitta stilla. Läste kriterierna för ADHD i FASS, och det var skrämmande. Och sedan får barnen medicinering med amfetaminliknande "mediciner" vars biverkningar bara kan göra det ännu värre, och till och stoppa barnets naturliga viktuppgång. Och nu har det visat sig att visst får de abstinens när de slutar, vilket läkemedelsbolagen tidigare har förnekat.
Om någon skulle testa mig så skulle jag säkert få en diagnos. Men vi är ju olika personligheter! Jag är mycket känslig och orolig, en "högkänslig person" men jag vägrar att få en diagnos.
Är det inte bättre att acceptera att vi är olika, istället för alla dessa diagnoser om man på något avviker från det som är "normalt".
Studier har visat att 80% av barn som har fått denna diagnos inte längre har det när de har blivit vuxna. Och nu får de ett elände när de ska sluta med medicinerna som sätts in igen eftersom "symtomen har kommit tillbaka". Men det kan lika gärna vara abstinens.
Läste en intressant artikel av en mycket välkänd psykolog som helt fördömer denna diagnos. Och han skrev också att detta är inte genetiskt, och det finns ingen ADHD-gen.
Fast nu handlar ju denna tråd om en vuxen som upplever problem i vardagen, inte om barn....
Problemet är ju att dagens skola och även arbetslivet till stor del inte är anpassat efter att alla är olika. Så för att kunna bli godkänd i skolan krävs många gånger medicinering.
Om min son tex skulle ha börjat jobba i skogen från sju års ålder så skulle han troligtvis klarat sig utan medicin. Men det är ju inte riktigt ett alternativ utan det är skolbänken i ett klassrum med många barn tätt intill som gäller vilket är betydligt mer utmanande för honom.