Hur hjälpa sig själv med adhd?

Känner igen mig mycket i det du beskriver.

Bortsett från det där med oversharing så Känner jag att jag faktiskt klarar av att hantera de flesta problem som jag har. Men är väl sådär en 10 år äldre än dig så har 10 års mer övning (var definitivt mer av en hetsporre när jag var 30+).

Den enskilt viktigaste saken i min utveckling är att jag lärt mig att hålla mig lugn när jag blir irriterad på andra. Grunden för mig för att lära mig det har varit att på möten och i andra samarbetssammanhang försöka utgå från de andra istället för mig själv. Att få en förståelse för att de inte tänker lika snabbt istället för att bli irriterad. Att istället för att alltid svara emot när folk har fel låta de diskutera igenom och själva inse det och först om det verkligen finns behov bryta in.

Anonym (123)

Mon 28 Oct 2024 09:44

#22

Anonym (adhd) skrev 2024-10-26 19:23:07 följande:

Hur menar du med enkelt?
Gravid som tonåring? Destruktiva relationer i tonåren pga impulsiva beslut? Skulder till Kronofogden vid 18 år som jag fortfarande avbetalar? 30+ och aldrig sparat en krona pga impulsköp varje månad? Är min sambo som sköter ekonomin och ser till att vi har ett sparande. Första åren tillsammans fick han ge mig pengar varje månad för att det skulle gå ihop, sen har han gjort en budget åt mig och tagit över ansvaret för alla räkningar osv.

Finns mycket därtill som inte står i trådstarten. Jag är väldigt strukturerad som person, måste ha struktur annars fixar jag det inte. Alla tider i kalendern + en mental tidsplan i huvudet varje dag och larm i telefonen vid extra viktiga händelser. Färgkoordinerad kalender för att lättare se alla tider. Post-it lappar på hela skrivbordet på jobbet för att komma ihåg. Lever mitt liv på repeat. Gör samma sak, varje dag, annars funkar det ej. Har i princip inget socialt liv utanför arbetet, det ruckar min struktur.

Har i övrigt mycket hyperaktivitet. Biter på naglarna, klöser sönder hårbotten och nagelband, kan inte sitta still på stolen utan byter position hela tiden, pillar mig i håret hela tiden, klöser på alla ojämnheter som finns på huden som tidsfördriv. Småäter konstant, söker snabba sockerkickar, dricker energidryck och kaffe i mängder varje dag.

Men mitt största problem är just min oförmåga att vänta på min tur, pratar rakt ut och är enormt hyperaktiv hela tiden.

Anonym (123) skrev 2024-10-26 14:58:13 följande:

Känner igen mig mycket i det du beskriver.

Bortsett från det där med oversharing så Känner jag att jag faktiskt klarar av att hantera de flesta problem som jag har. Men är väl sådär en 10 år äldre än dig så har 10 års mer övning (var definitivt mer av en hetsporre när jag var 30+).

Den enskilt viktigaste saken i min utveckling är att jag lärt mig att hålla mig lugn när jag blir irriterad på andra. Grunden för mig för att lära mig det har varit att på möten och i andra samarbetssammanhang försöka utgå från de andra istället för mig själv. Att få en förståelse för att de inte tänker lika snabbt istället för att bli irriterad. Att istället för att alltid svara emot när folk har fel låta de diskutera igenom och själva inse det och först om det verkligen finns behov bryta in.

Det är just det där jag har svårt med. Har du tips?
Jag HATAR möten och när de sätter igång och pratar om saker som jag vet är fel, vill jag gärna snabbt och konkret tala om rätt svar. Jag har ju oftast rätt i det jag säger, men kan istället uppfattas som kort och tillrättavisande medan min mening typ är "Här är rätt svar nu går vi vidare så mötet tar slut någon gång idag". Många möten vi har går ut på att prata om saker och diskutera saker och jag blir typ trött. Det kliar i hela kroppen, kan typ inte sitta still på stolen för jag blir stressad av känslan av att vilja "flika in".
Försöker verkligen härbergera, lyssna osv men får en sådan enorm känsla av stress i kroppen att jag typ inte orkar att bara lyssna. Det är detta jag behöver typ träna på och blir bättre på, men jag vet inte hur. Har försökt typ tänka på annat men då hänger man inte med i mötet. Det är svårt att förklara, men får typ hög puls, kittlar i kroppen, sticker i armarna av typ stress när folk pratar om saker vi redan rett ut tidigare eller liknande.Ska kolla upp det. Tack!

En grund är att ändra hela inställningen till mötet. Att inse att syftet inte är att komma fram till ett snabbt beslut och lösning utan att syftet är att alla ska känna sig nöjda med det man kommer fram till. Och det uppnås inte genom att man presenterar en lösning, det uppnås genom att alla får komma till tals och känna att de blir lyssnade på.

Så istället för att presentera lösningen så guidar man de andra att komma fram till precis det som man själv redan förstått. Se dig själv som moderator där man kan styra dialogerna och rätt håll, återkoppla vad andra säger och sammanfatta till logisk helhet mm.

Jag förstår precis känslan av att kroppen går till fysiskt motstånd av att inte flika in. Erbjuder mig ofta att skriva anteckningar över mötet också då det får något att sysselsätta mig med som inte gör att tankarna vandrar iväg till annat som gör att jag slutar lyssna.

Jag är fortfarande dålig på att vara tyst/hålla mig i bakgrunden. Men jag har lyckats nå en acceptabel nivå där folk verkar uppfatta mig som en bra lyssnare och moderator som leder alla framåt istället för en som bara tar över (dvs folk uppskattar mitt sätt att ta över på för de uppfattar det som demokratiskt och inlyssnande istället för bossigt och envist samtidigt som de uppskattar att jag tar tag i att leda fram till ett beslut istället för att bara sitta och prata runt allting och inte komma framåt).

Anonym (123)

Mon 28 Oct 2024 10:01

#23

Anonym (Whitney) skrev 2024-10-26 21:54:34 följande:

Hur hjälpa sig själv med adhd?

Ibland kan nog dessa diagnoser stjälpa mer än hjälpa. Får man en ADHD-diagnos så är det stor risk att det får styra livet, och man beter sig därefter. Och föräldrar skyller på diagnosen när barnen är oregerliga och inte kan sitta stilla. Läste kriterierna för ADHD i FASS, och det var skrämmande. Och sedan får barnen medicinering med amfetaminliknande "mediciner" vars biverkningar bara kan göra det ännu värre, och till och stoppa barnets naturliga viktuppgång. Och nu har det visat sig att visst får de abstinens när de slutar, vilket läkemedelsbolagen tidigare har förnekat.

Om någon skulle testa mig så skulle jag säkert få en diagnos. Men vi är ju olika personligheter! Jag är mycket känslig och orolig, en "högkänslig person" men jag vägrar att få en diagnos.

Är det inte bättre att acceptera att vi är olika, istället för alla dessa diagnoser om man på något avviker från det som är "normalt".

Studier har visat att 80% av barn som har fått denna diagnos inte längre har det när de har blivit vuxna. Och nu får de ett elände när de ska sluta med medicinerna som sätts in igen eftersom "symtomen har kommit tillbaka". Men det kan lika gärna vara abstinens.

Läste en intressant artikel av en mycket välkänd psykolog som helt fördömer denna diagnos. Och han skrev också att detta är inte genetiskt, och det finns ingen ADHD-gen.

Blir så less på det där påståendet med att en diagnos stjälper och används som ursäkt.

Att få en förklaring över sina svårigheter är inte samma sak att få en ursäkt. Att få en förståelse för att man trots att man arbetat med sig själv och sitt "uppförande" i 30 år utan att nå en vettig nivå inte behöver betyda att man är ignorant, dum i huvudet eller något utan att man faktiskt inte har samma förutsättningar som andra att klara av det kan betyda mycket. <Det betyder inte att man slutar anstränga sig eller skylla ifrån sig, men förklaring kan betyda mycket.

På samma sätt som det kan betyda mycket att få en förklaring till smärtor man upplever i kroppen som inte har en uppenbar skadeorsak.

Anonym (123)

Tue 29 Oct 2024 10:52

#26

Anonym (R) skrev 2024-10-29 10:23:43 följande:

ADHD är ingen förklaring. ? För det är där ett problem uppstår. ADHD är ett namn på en grupp av symtom som har en tendens att hänga samman och orsaka en signifikant funktionsnedsättning. ADHD är inte orsaken till symtomen, ADHD är namnet vi sätter på symtomen. Men, det verkar vara en högst mänsklig egenskap att förtingligadet vi sätter ett namn på. Jag tycker det är ett monumentalt misslyckande att vi som ställer diagnoser inte gjort ett bättre jobb med att förmedla att de inte är förklaringar, utan beskrivningar. Samtidigt som det såklart finns en funktion med att göra denna typ av förenklingar för individen undrar jag om den negativa effekten på gruppnivå ändå inte väger över.?

från https://terapeutiskatankar.substack.com/p/diagnosen-som-botgoring som jag tycker är en väldigt bra och läsvärd text.

Tycker nog att förklaring och beskrivning är typ samma sak.

Som exempel. Jag har ledproblem, har haft problem med det sedan mellanstadiet. Efter 30 års smärta så har jag nu fått en diagnos och en förklaring till varför jag har ont och den lättnaden att få en förståelse för hur min kropp fungerar är enorm. Egentligen gör det absolut ingen skillnad för det finns inga mediciner eller behandlingar utan det är bara att jag fortsätter med samma styrketräning som jag har gjort hela tiden för att lindra mina problem.

Men den där förklaringen som diagnosen ger. Jag går inte bara och inbillar mig och är mer smärtkänslig än andra, jag gör inte en massa fel som orsakar det här utan det är helt enkelt så som mina fysiska förutsättningar ser ut. Och jag får helt enkelt acceptera att jag behöver jobba hårdare än andra för att ha ett normalt fysiskt liv och det är vissa saker som jag helt enkelt inte klarar trots mitt hårda arbete.

Jag skulle säga att det är precis samma sak med ADHD. Man kämpar för att klara av sådant som majoriteten tycker är jätteenkelt (som tex att vänta på sin tur att prata, klara av att lämna tillbaka biblioteksboken i tid mm) men av någon anledningen så funkar det bara inte och man misslyckas gång på gång fast man verkligen försöker att uppföra sig som man ska. Att då få en förklaring till varför man faktiskt har svårare att klara sådana saker blir en lättnad. Det ändrar inte så att man slutar kämpa och försöka, men man kan sluta känna sig som en värdelös idiot som misslyckas med sådana enkla saker. Och man kan få konkreta råd som har fungerat för andra, som tex ts i tråden efterfrågar.

Anonym (123)

Tue 29 Oct 2024 20:24

#30

Anonym (adhd) skrev 2024-10-29 19:20:22 följande:

Jag har läst 4 år på universitet och inte gått på en enda föreläsning. Lånat 10% av alla böcker som behövts och skummat igenom dem inför tentor. Pluggat på distans med vissa obligatoriska träffar vid seminarium t ex. Har jobbat 80-100% under hela studietiden och tränat fem dagar i veckan de perioder jag inte arbetat 100%. Var dessutom ensamstående med ett barn i förskoleåldern under den tiden. Så ja, det går att ta sig igenom universitetet utan att plugga dygnet runt.

Jag har inte förmågan att plugga. Har aldrig gjort det. Varken i grundskolan eller gymnasiet. Det räcker med att jag hör eller läser en sak en gång så sätter det sig i huvudet och jag klarar inte av att korrekturläsa texter jag själv skrivit t ex. Orkar inte läsa något jag redan vet vad det kommer stå.

Har varit liknande för mig. Hade kursare som trodde jag hade hoppat av en termin för att de aldrig såg mig och plötsligt dök jag upp på tentan (var en snörik vinter och "försvann" upp i fjällen i två månader). Men har medvetet valt att inte läsa det som kräver för mycket som civilingenjör tex för att jag vet att det hade krävt en helt annan typ av studier.

Gällande det sociala så har jag ganska mycket isolerat mig med min familj då det tar mer än det ger att bete mig åldersadekvat bland andra. På jobbfester så har jag några som accepterar mig som jag är som jag bågar hänga med och en ytligt bekant som har precis samma problem så vi har bestämt att vi letar upp varandra när vi känner att energin att hålla tillbaka sig själv ät på upphällningen så kan vi slappna av tillsammans

Hur hjälpa sig själv med adhd?

INNEHÅLL