Anonym (rtj) skrev 2024-10-12 07:08:57 följande:
Ja, klart du mår dåligt när du "hört / läst " något sådant. Frågan är vad gör du för att förhindra det själv?
Var har du dina föräldrar idag ? Om de lever, sitter de på ett hem?
Alltså förr levde de äldre ihop och man tog hand om dom. Men idag slussas dom ju bara in på förvaringsställen där de kan bli utsatta för allt möjligt. Och folk är så konflikträdda idag. Invandrarna bor först hos sina föräldrar, därefter så bor föräldrarna med dom. Man bryr sig, man hjälps åt och man tror på visdom a olika generationer.
Sverige är för bortskämt och ar tappat grundvärdet för den enskilda personen idag som är pensionsålder eller äldre. Och då syftar jag på deras barn.
Alla har inte möjlighet att leva i storfamilj.
Jag som ensamstående i en liten lägenhet skulle inte ens om jag ville ha plats med fler boende. Jo, en ev sambo skulle förstås gå då man sover i samma säng.
Jag har heller inte ekonomiskt utrymme för en större bostad.
Dessvärre lever inte mina föräldrar längre, dock är det inte länge sedan min mamma lämnade livet. Hon bodde i en fin liten lägenhet som jag lyckades ordna till henne när mitt barndomshem var tvunget att säljas då min mor inte längre orkade sköta det,, och alla köpta tjänster blev för kostsamma. (Stor trädgård med en massa fruktträd, och en stor gård med många uthus och stort garage.)
Min mamma hade en väl fungerande hemtjänst, all heder till dem. Det var en hemtjänsmänniska som ringde ambulans när mamma ramlade och skadade sig. Det var hennes första steg mot evigheten. Dessvärre är det vanligt att när en gammal människa ramlar och bryter sig så slutar det så
Hur som helst så hade hon blivit beviljad äldreboende, men hon hann aldrig dit. För hennes egen del var det nog bara skönt att slippa att flytta igen.
Nu vilar hon tillsammans med sin man, min pappa.
Frid över deras minne.
Jag erkänner, jag gråter när jag läser hur vissa inte bryr sig om sina gamla föräldrar. Visst, alla föräldrar har inte varit bra. Men nog tror jag att den stora majoriteten varit det iallafall.
Man måste för den skull inte bo tillsammans, men att bry sig om är inte för mycket begärt.
Tråkigt nog ligger mina föräldrar ganska långt ifrån där jag bor, så jag besöker inte deras gemensamma grav särskilt ofta. Men jag besöker dem ofta i själen och jag känner inom mig att de har ro och frid tillsammas igen. Min pappa fick vänta länge, men å andra sidan kanske det inte existerar någon tid i evigheten...
