Varför är så många omogna?

Det tycks som att du upptäckt att den där tron på vuxna människors mognad och klokhet, som många av oss hade som barn, inte är sann.

Vi är inte fulländade någon av oss. Alla gör misstag. Du ser andra göra misstag. Andra ser dig göra misstag.

Och ibland, när vi ser andra göra misstag som vi själva inte gör, så känner vi oss lite extra duktiga. 

För att vuxna människor är mänskliga och gör misstag. Jag vet inte om det beror på att vi är omogna. Men som ung vill man ju gärna tro att vuxna vet allt och alltid har rätt och insikten om att ingen är perfekt är lite jobbig.

Ursäkta om jag är trög men jag förstår inte på vilket sätt andra exemplet tyder på omognad.
Första exemplet har nog många generationer haft, fast konflikterna har handlat om olika saker. Hur mycket barn ska få: läsa serietidningar, lyssna på radio, leka ute på kvällarna, se på tv, spendera pengar på godis och leksaker etc.

Men själv är du en mogen och felfri person i alla avseenden? Att du skriver den här tråden och med en sådan självgodhet och klankar ner på andra tyder inte på att du är särskilt mogen i alla fall. Hur har du det med självinsikten egentligen?

Känner precis samma sak och känner en sorg över det. Jag önskar att mötena i vardagen med olika människor skulle innebära mer kontakt och mer utbyte. Att bara dela med sig av det man har. Man måste inte ha en hög intelligens, utan snarare vara transparent och beredd att lära sig nya saker.

Har en stor längtan efter att få lära mig saker och förstå mer av min omvärld. Får detta utbyte med en del människor och tack och lov är flera av dem i min familj. Men många gånger grusas förhoppningen om att få dela livet på riktigt. Jag vet inte varför. Jag tror som du TS, att många hellre önskar sig de raka, enkla svaren och att bara köra på. Jag kan dock inte förstå varför det skulle vara så attraktivt. Livet är i själva verket komplext, intressant och roligt.

Jag tänker direkt på vuxenmobbning. Ofattbart hur vuxna människor kan bete sig så, särskilt när det gäller grov mobbning. Visst är vissa empatilösa till naturen men jag tror inte att det är hela sanningen. 

För att ha det sagt så gillar jag inte mobbning bland barn heller. Men de är trots allt omogna, under utveckling och saknar mycket erfarenhet.

Vilken tur att du är mogen i alla fall!

När jag var 7 år och började skolan sa pappa typ att "Om någon försöker trycka ner dig så är det bara för att de vill upphöja sig själva, för att de känner sig underlägsna och inte har något annat sätt att känna sig bättre på." 

Kanske är det ett svar på varför vuxenmobbning sker.

Men hur kan det vara värt att upphöja sig själv om en annan människa får lida för det? Det borde ju väga tyngre att man inte vill såra någon annan än att man själv ska känna sig bättre än någon... Det kanske också handlar om att en del människor inte känner att de har någon plats/roll och därför försöker ta andras plats. Men det är ju väldigt ologiskt att göra så, för då blir ju någon annan utan plats vilket inte bör vara något man nöjer sig med.

En del kan till exempel försöka få andra till att känna sig fel eller skrytsamma/malliga, genom att försöka ge dem dåligt samvete för något positivt som de utstrålar. Det är ett sätt att försöka upphöja sig själv på. Men egentligen är det ju bara en illusion.

Ja, på något primittivt sätt så hamnar man ju högre när andra trycks ner. Men tror faktiskt inte att alla mobbare känner sig underlägsna eller saknar plats (mår dåligt). Man kan mobbas ändå för att liksom upphöja sig själv eller för att det ger ett gott skratt.

När jag var yngre tänkte jag att mobbare mognar och förstår vad de har gjort tillslut - men tror inte längre att det alltid är så. Alla är inte mogna nog att bere sig vuxet.

Exempel 1: Dåligt exempel. Mogenhet behover inte ha något att gora med att folja eller inte folja myndigheters 'rekommendationer'. Tvärtom, att själv definiera vad man anser ok for sin familj är storre tecken på mogenhet.

Exempel 2: Dåligt ledarskap, formodligen mentalt veka kvinnor, och en brist på tydligt ledarskap på arbetsplatsen.

Mest talande exemplet på att låta känslor styra är väl dagens politik. Speciellt känslan av missnöje och tron att om man bara är tillräckligt missnöjd så röstar jag på det parti som sprider missnöjet

För då tror man automatiskt att de sitter på något slags lösning, varför skulle de annars vara så missnöjda? Det är så ologiskt. Människor borde kunna ha kapacitet att se igenom sånt.

Föreställ dig ett barn som är missnöjt för den inte får en docka från affären. Köper du en dock då så ger du in på missnöjet och förstärker känslan av missnöje hos barnet, ungefär som klickerträning (fast ut ett negativt perspektiv) samma med politiken, finns ett visst parti som slår mynt av missnöjet, det fungerar ju, vilket i förlängningen bidrar till ett sämre samhälle där ALLA är missnöjda. Ganska enkel psykologi.

Har för mig att det kallas för cobra effekten eller något liknande. I Indien förut så hade de problem med cobror, så de betalade pengar för varje cobra, ledde till att folk födde upp cobror, regeringen upptäckte det, pengarna ströps och cobrorna släpptes ut i det fria dvs blev fler än ursprunget.

Exempel 1. Bra exempel, barn curlas något oerhört idag, tillåts bete sig gränslöst lär sig inte att följa regler och passa tider och föräldrar angriper lärare som försöker hålla ordning i skolan istället för att säga till sin telning. En kombination av bekvämlighet och "jag vet bäst" och här ska ingen utomstående säga något om MITT barn - hur illa skitungen än beter sig. Tydligt omoget!
Sen har vi flummare som inte vill vaccinera sitt barn bara för att de fått för sig att det antingen är en konspiration från staten eller att det inte är "naturligt". Såna föräldrar borde buras in för barnmisshandel.

Exempel 2. Också bra exempel, den som har social skills, är stor nog i käften och kan tala för sig får folk med sig fast denne inte automatiskt har rätt eller är kunnig. Att inte kunna lyssna på andra är klassiskt när det gälle såna. Ett tragiskt exempel är Northvolt där en storkäftad VD och en inkompetent ledning lurat inte bara hela landet utan också lurat hit folk från utlandet som nu blir arbetslösa och slängs ut.
Vi gamla minns Reefat El Sayed som också lurade hela landet med en välsmord käft. Det finns många såna exempel och även här handlar det om bekvämlighet, det är enklast att bara följa med. Vi översköljs av information, att tänka själv är jobbigt och än värre att formulera alternativ. Typiskt omoget att bara följa ledare.

1) Olika barn behöver kanske olika regler?

Vårt barn har haft fri skärmtid hela sin uppväxt så länge betygen håller, för skolan gjorde honom mest uttråkad. Han har ändå haft högsta betyg i nästan allt och klarar sina högre studier med glans.
För andra barn hade det förhållningssättet inte alls fungerat.

2) Jag skulle inte säga att det var omoget beteende per se, det kan lika gärna handla om bristande kompetens.
Omoget för mig är mer när vuxna män gör helikoptern på fest eller springer runt och fiser i varandras kuddar.

Känns lite som olika saker. I fallet med den "långa mannen" så handlar det ju inte om omognad utan vår syn på auktoriteter och makt. Vilket i och för sig kan anses omoget.

Vårt sätt att uppfostra barn är i mycket kulturellt och skiljer oss åt mellan kulturer. 
Bland många invandrar grupper släpper man barnen väldigt fria fram tills det att de ganska snabbt måste bli vuxna.
Själva ger vi våra barn en viss frihet under ansvar i syfte att de ska ska bli självgående och "leva livet" ett anta år innan de stadgar sig.
Vad det gäller skärmar är det ju i mycket en värld vi själva skapat.

Den mannen är ett typexempel på man. De har oförtjänt hög status. Alla lyssnar, deras ord går före, för de är auktoritära. Men det är rena blaha. Omogna pojkar i manskroppar. Finns väldigt många såna.

Jag tror det kan bero mycket på att man sluppit växa upp. För en del damer går livet så här (Kanske inte så vanligt i Sverige men det förekommer) att "pappa betalar". Sedan träffar man en (kanske ca 10 år äldre) man som tar hand om en. Så man behöver aldrig riktigt ta hand om sig själv och lära sig grejer. Sedan blir det skitjobbigt och man behöver växa upp fort efter en skilsmässa, antingen det eller så rullar hela livet på så...är ungefär 50/50. 

För pojkar är samma sits ännu värre, eftersom ingen kvinna vill ha en man som är som kvinnan i exemplet ovan.  

En ganska grundläggande regel inom debatter är att man inte diskuterar debattörerna utan håller sig till ämnet.

En bra mall för debatter är Grahams argumentationshierarki. Där kan man se att så kallade "ad hominem"-argument hamnar näst längst ned:

en.m.wikipedia.org/wiki/File:Graham%27s_Hierarchy_of_Disagreement.svg

Sen har jag givetvis mina egna brister och i någon grad kan man säkert inkludera mig i gruppen omogna beroende på situation. Men det blir bara ett sidospår om vi ska börja diskutera det.

 

Jag känner igen mig i det du skriver. Har samma önskan.

Jag vill nyansera saker eller visa på andra perspektiv. Och även lyssna på andras perspektiv. Jag har en nyfikenhet och har inget problem med påståenden som ifrågasätter mina övertygelser.

Men en del blir tyvärr upprörda när de hör en verklighetsbeskrivning som strider mot deras. Det är trist.

Jag upplevde att det var vanligare när jag jobbade på ett företag som var mer praktiskt inriktat. Nu jobbar jag inom ett akademiskt yrke och där är det mycket högre till tak. Även om det också finns sådana som är fast vid sina övertygelser.

Exempel 1 handlade mest om att många vill sina barn väl men sen sätter de inte de gränser som egentligen behövs. Vi ger efter för det är bekvämare för stunden. Känslan går före det rationella. Sen kan det vara vad som helst och behöver inte vara skärmtid.

Problemet med att sätta egna regler som går kraftigt emot rekommendationer är att vi som individer egentligen är dåliga på att dra slutsatser till skillnad mot de som studerat hundratals eller tusentals individer och sett resultatet. Och i fallet barn så ser vi inte konsekvenserna förrän långt efteråt. Det betyder att man begår en riskfylld handling när man gör på ett sätt som avviker mycket mot det som rekommenderas.

Exempel 2 handlar säkert om dåligt ledarskap men också om grupptryck och den moderna arbetsplatsen. Det är bra att inkludera alla medarbetare på ett företag. Men när många arbetare tycker något som är dåligt så blir det svårare att driva företaget när man valt att ha en plattare företagskultur.