Anonym (...) skrev 2024-09-16 15:37:48 följande:
Det där hade jag anledning att fundera över några år, när jag var vän med (och intresserad av...) en man som hade en fortfarande ganska liten dotter. Han fick henne sent i livet.
Nu blev det inte så ändå, men jag hade redan bestämt mig för att det inte var värt det, att behöva bo ihop med ett främmande barn. Inte för att det var något speciellt fel på flickan som individ, men jag har gjort mitt på den fronten, mina egna barn är vuxna, resten av mitt liv vill jag ha lugn och ro - utom besök av barnbarn förstås när och om sådana anländer någon gång.
Jag hade redan bestämt, att i så tar jag en egen liten lägenhet i hans stad, lever mitt liv som vanligt, rör inte ihop ekonomin (då slipper man även bråka med styvbarnet om pengar en gång: hon får alla hans pengar - jag vill inte ha några) - och han får komma och hälsa på mig när han är barnfri. Det hade varit lugnast för alla inblandade. Men som sagt, nu blev det inte så heller.
Låter som du har god självinsikt. Man önskar ju att fler hade den självinsikten och förmågan att inse att de inte klarar av eller har lust med bonusfamiljelivet. Som promt måste bo ihop och som väljer att skaffa barn med någon som har barn sedan tidigare som man inte vill leva med. Måste ju bli så fruktansvärt jobbigt för alla.
Har själv en särbo som inte har egna barn och inte är intresserad av att skaffa några. Han träffar gärna barnen och vi har trevligt när vi är allihop, men han är inte intresserad av att LEVA ihop med mina barn. Jag har full förståelse för det och respekterar det. Genom att vara särbo behöver han inte vara mer involverad eller ha mer ansvar gentemot barnen än vad han själv vill. Han respekterar också att barnens behov är prio för mig.
