Hur lika ska bio/bonus barn behandlas?

Nu har inte jag läst hela tråden men kan dela med mig av min erfarenhet.

Mitt äldsta barns pappa och jag separerade när han var liten, mitt ex flyttade ihop med en tjej som också hade barn, det skiljer 1 år men massa olika regler var det för dom. De fick senare 2 gemensamma barn och då gjordes det ännu större och tydligare skillnad, han uttryckte ofta att han inte kände sig välkommen eller som en del av familjen, han började bo mer och mer hos mig och när han var runt 11 så bodde han hos mig på heltid 

Jag träffade också en ny och fick fler barn, jag var tydlig med min partner att min son kom med mig, och han blir en medförälder (som min styvpappa var), varken han eller hans släkt har gjort någon skillnad på mitt och våra gemensamma barn, detta har min son också sagt till mig, att han är så glad över att det aldrig var någon skillnad och han kände att han alltid var välkommen.

Idag är han vuxen om bor själv, med sin pappa har han inte speciellt bra kontakt, ses dom så går dom ut och äter typ, han har rätt kass kontakt med sina syskon på pappas sida och inget kontakt öht med sin styvmamma.

Oss har han jättebra kontakt med och går gärna på bio och liknande med syskonen här

Jag förstår mig inte på folk som hoppar in i relationer där det finns barn men inte vill ta det fulla ansvaret, sikta på någon barnfri istället, det är synd om barnen som känner att de lever i orättvisa

Du förstår inte att man inte vill ha fullt ansvar för någon annans barn säger du. Då får du nog vara mycket tacksam för den man du träffade.

Man har noll skyldighet att ta något som helst "föräldra"ansvar för sin partners barn. Noll. Nada.

Sen behöver man förstås vara hygglig mot dessa ungar, men inte mer än så. De har sina föräldrar, det är dessa som bär ansvaret.

Håller med om att det är bättre att ha en relation med en barnlös man, vilket jag har idag.
Helt fantastiskt faktiskt!

Jo, jag har "barn" men de är vuxna och utflugna båda två sedan åratal tillbaka.

Jag är medveten om att man har noll skyldighet men varför går man då in i relationen? Det är det jag inte förstår, jag som hundrädd går inte in i en relation med en man som älskar hundar och vill ha hund i hemmet resten av livet tex, 

Och min "massa text" var för att förklara hur mitt barn kände då han fick växa upp med just en "bonusmamma" som inte ville ta något ansvar 

Det jag tycker är konstigt är att kvinnor som själv är föräldrar kan leva med en man som behandlar sina barn på detta sätt. Att man tycker det är ok (och kanske t om uppmuntrar honom) att han inte behandlar alla sina barn på samma sätt. Vad ser man i en sådan usel förälder? Det är ju en ynkrygg man skaffar barn med.

Det var väl ändå pappan som brast i ansvaret, och inte klarade av att ta hand om sonen på ett bra vis under umgänget.
Pappans sambo tog hand om sina barn, det är ju knappast för mycket begärt att pappan ska göra det samma med sina.

För att man har ett intresse av mannen känns som en logisk anledning.
Du behöver inte förstå, du behöver ingenting, men det är bra om du förstår att alla inte resonerar som du.

Det går inte att jämföra med hundintresse vs hundskräck heller. Och att din son inte har någon kontakt med sin pappas partner... jaha?
Pappan hade väl ändå ansvaret för sonen, inte hans nya kvinna!

Som sagt, det räcker att man är hygglig. Något ansvar behöver man absolut inte ta. Varför skulle man?  Jag hade då inte velat att någon ny kvinna skulle dyka upp som gubben i lådan och leka mamma åt något av mina barn.

Helt riktigt.

Fast självklart har man ett ansvar som en vuxen människa som flyttar in hos någon som har barn sedan innan. Kan en vuxen människa anses ansvarsfull om den gör det men sen särbehandlar barnen som bor i huset och får något/några utav barnen att inte känna sig välkomna eller omtyckta?

I en sån situation är både den som flyttar in i en redan existerande familj och den men barn sedan innan idioter som inte klarar av att sätta barnens behov före sina egna. Barnen har inte valt situationen, båda de vuxna har däremot gjort det och ansvaret ligger delat på dem, även bonusföräldern.

Att man inte har några juridiska skyldigheter innebär inte att man är fri från ansvar, speciellt när det är barn inblandade. Det betyder ju inte att man behöver ta på sig någon föräldraroll men man bör bete sig som den ansvarige vuxna man borde vara. Jag kan då inte tycka att man är särskillt ansvarsfull om man flyttar ihop med en person med barn sedan innan om man har problem med det. 

Du borde kunna skilja på  fullt "föräldra"ansvar och normalt vuxenansvar?

Och på vilket sätt gör jag inte det menar du? 

Låter som ni diskuterar olika saker.

Haha jaa du har nog rätt, nu när jag läste igen. Får nog logga ut och gå och lägga mig istället

För mig är det inget konstigt med att sambons och mina barn inte behandlas lika. Alla barn behandlas med respekt och omsorg men det betyder inte att barnen i alla lägen behandlas exakt lika. Ett exempel är att jag prioriterar att resa mycket och det innebär både kortare och längre resor. Jag åker med mina barn och betalar för våra resor. Sambon reser inte med sina barn för det är inget han prioritera. Det är förmodligen tråkigt för hans barn att se mig och mina barn åka iväg på dittan och dattan även om vi ibland åker på gemensamma resor, men innebär det då att jag ska ta med hans barn och betala för dem för att det ska bli rättvist? Det tycker inte jag.

Ett annat exempel är om jag köper nya cyklar till mina barn och sambon med ex köper begagnat till sina barn för att båda tycker att det duger åt barnen. Är det då inte orättvist att mina barn fick nya cyklar? Det kanske det är men livet är inte alltid rättvis.

Ser inget fel i hur du gör.
Livet är inte alltid rättvist, som sagt. Och det är lika bra att lära sig tidigt.

Den absoluta majoriteten av alla par med bonusbarn separerar inom några år. Hade par vetat hur tufft det är så hade nog ingen skaffat barn i en relation där det finns särkullbarn. 

Jag har en kärnfamilj och förstår dina känslor. Det är viktigt för mig att veta att våra barn är min och min makes absoluta prio. Att veta att min make bara vill ha mig som mamma till sina barn och att jag är den viktigaste kvinnan för honom är barnsligt tillfredsställande. Att jag vet att min make skulle skydda mina barn över allt annat tillfredställer nog någon primitiv instinkt hos mig. 

Du har en annan kvinna som varit viktigast för din kille och hon är fortfarande otroligt viktig för honom i sin roll som mor till hans första barn. Ni fick aldrig uppleva den bubblan tillsammans som förstagångsföräldrar får. Det måste skapa viss sorg. Du kommer alltid ha en annan kvinna som påverkar din killes beslut och ert liv! Ni kan inte flytta hur som helst, resa när som helst mm

Jag förstår dig!! 

Det är rätt så länge han inte betalar för dina barn och skiter i sina egna.  Att han inte följer med eran resor medans hans barn stannar hemma. Det är det som är skillnaden, du betalar själv för dina ungar och deras grejer.