Hur lika ska bio/bonus barn behandlas?

Vad är det de ifrågasätter när barnen är hos sin mamma och ni gör saker med din familj?
Nej, din familj är inte deras.
Har nån uttryckt att ni ska hämta dem hos mamman då eller att ni inte får göra nåt själva på mammaveckan?
Vad säger de egentligen?
Låter helt barockt.

Naturligtvis är det viktigt att bonusbarnen mår så bra som möjligt i båda sina familjer. Men det finns personer i bonusfamiljer som jag upplever ofta glöms bort. För att visa hur jag menar citerar jag min egen trådstart ( den är gammal men det jag skrev gäller än ).

Det jag skrev är följande:
Jag har med intresse följt ett antal trådar som handlar om hur viktigt det är att särkullbarn inte ska känna sig orättvist behandlade. Naturligtvis håller jag med om att det är viktigt att alla barn behandlas med kärlek och respekt. Men jag skulle ändå vilja ta upp en sida av saken som jag inte hittat i någon annan tråd, nämligen hur det är att vara det "nya" gemensamma barnet.

En del som läser detta kommer säkert se det som att jag är avundsjuk och missundsam men egentligen är jag väl mest uppgiven.

Nu säger jag inte att alla styvfamiljer ser ut på detta sätt, men så här har det varit för mig:

Mina föräldrar hade varit tillsammans i tre år när jag föddes, pappa hade en dotter från sitt första äktenskap som då var fem år. Min mamma och hennes föräldrar (min mormor och morfar) var alltid väldigt måna om att min syster aldrig skulle känna sig ovälkommen eller utanför. Det gjorde de självklart rätt i men jag önskar att de hanterat det annorlunda.

Min vardag påverkades hela tiden av min syster, vare sig hon för tillfället var hos oss eller hos sin mamma. Vi kunde aldrig hitta på något speciellt när hon var hos sin mamma för då tyckte min pappa att det vore orättvist mot min syster som inte fick vara med. Detta fortsatte att gälla även sedan hennes mamma gift om sig och började ta med min syster utomlands ett par gånger om året.

Min syster firade varannan jul hos oss. Jag hatade varannan jul! Varannat år kunde jag inte glädja mig alls. Vad jag än fick för julklappar så hade min syster alltid fått något mycket finare av sin mormor (som hade betydligt mer pengar än min). Jag och min syster fick alltid exakt lika många julklappar och födelsedagspresenter av mina föräldrar. Naturligtvis blev det så att hon retade mig med vad hon fått av sin mamma och hennes släktingar. Detta gjorde hon såklart aldrig när någon vuxen fanns i närheten.

Farmor ska vi bara inte tala om. Hon ansåg att det var mycket synd om min syster som var skillsmässobarn. Det försökte farmor kompensera på alla sätt hon kunde komma på. Enligt henne skulle jag mest vara tacksam över att mina föräldrar levde ihop och i stort sett inte begära något mer...

Jag kanske inte behöver påpeka att detta inte precis gjorde att jag älskade min syster. Men allt det där handlar ju mest om materiella saker, värre var egentligen att vi behandlades olika. De vuxna märkte det säkert inte själva men för oss barn var det glasklart.

Fast det officiellt gällde samma regler och uppfostran för oss fanns det en klar skillnad. I sin strävan att min syster inte skulle känna sig utanför fick mina föräldrar istället mig att känna mig så: utanför. Min mamma blev alltid extra glad över att träffa min syster, berömde allt hon gjorde osv. Vad jag gjorde ingick bara i vardagen och blev inte uppmärksammat.

När min syster och jag bråkade så fick jag ofta höra att det inte var så lätt för min syster som hade två hem med olika regler.

När jag nått en viss ålder och började förstå mer hade jag bara en stor önskan: att mina föräldrar skulle skiljas.Det låter säkert jättehemskt men jag var så trött på att vara "det starka, tursamma gemensamma barnet". Jag ville så gärna ha det som min syster.

Jag är säker på att mina föräldrar inte menade att det skulle bli så här. De trodde säkert att de var helt rättvisa. Om jag någon gång försökte ta upp detta med dem så blev de "så besvikna att jag kunde vara avundsjuk på XX som ju haft det så jobbigt. Var du tacksam för att du får växa upp i en hel familj".

Jag ska kanske tillägga att jag knappt har någon kontakt med min syster sedan jag flyttade hemifrån för sju år sedan. Mina föräldrar försöker jag träffa när min syster inte är där. Många av er kommer säkert att tycka att jag är både självisk och missundsam. Men jag ville bara berätta hur det kan kännas att vara "det tursamma gemensamma barnet".

Jag förstår, ja lite konstigt att era föräldrar frågar efter barnen på mamma veckorna, det har jag aldrig hört tidigare, att vänner och släkt inte har koll på vems vecka där är och frågar om barnen kommer med är ju en sak men om man säger att dom är hos mamma förstår jag inte varför dom kommenterar det, det har jag aldrig hört har kommenterats tidigare.

Ja ingen kan ju svara på hur syskonrelationen kommer att bli, men att dom skulle frysa ut erat gemensamma barn vet jag inte varför du oroar dig för, det kan naturligtvis hända men ingen jag känner som är bonusbarn eller av dom jag känner som lever i bonusfamiljer fryser ut syskon för att dom bor hos sina två biologiska föräldrar, kan ju även bli att gemensamt barn blir avundsjuk på sina halvsyskon för att dom för göra saker med sin andra biologiska förälder, dvs ibland kan barn till skilda få åka på dubbla resor men det kan också bli att dom inte får följa med på någon, det blir inte rättvist när det gäller bonusfamiljer.
Men det viktiga är ju att den förälder som har flera barn är rättvis när det gäller dom egna barnen. T ex skulle ditt barn kunna bli avundsjuk om dins mans barn får åka med sin mamma till ex Disneyworld osv.

Men jag är som ditt barn, föräldrarnas gemensamma barn, mina föräldrar hade bägge barn sen innan, inte har jag blivit utfryst utan är lilla syrran.
Nej det är inte rättvist mina syskon på ena förälderns sida fick göra så mycket mer med sin andra biologiska förälder och hade stor släkt som umgicks osv, fick fina presenter osv. mitt syskon på min andra förälders sida hade en bioförälder som inte hade mycket pengar, inte kunde ge så fina presenter, inte resa osv.
Jag hade mina föräldrar på heltid och dom försökte göra allt så rättvist mellan alla barn hemma hos oss men dom kunde ju inte påverka att mina syskon på en sida hade en annan förälder och släkt som gjorde mycket tillsammans och hade pengar och mitt syskon på min andra förälders sida inte hade det.
Mina halvsyskon var jämngamla så det är klart att skillnaden märktes men det är så det är. 
Mina föräldrar älskade så klart sina egna barn framför den andres men kanske just för att bägge hade barn sen innan som var jämngamla så gjorde dom allt för att allt skulle vara så lika som möjligt mellan alla barn hemma och jag har inte märkt någon skillnad på hur alla har syskon har behandlats.
Nu säger dom sina barnbarn om allas syskon barn och barnbarnen tänker inte på vem som är biologisk far/morförälder, dom behandlar alla barnbarn så lika dom kan också men givetvis efter ålder, äldre barnbarn kan få dyrare presenter allt efter vad man önskar sig men alla blir ju äldre, man gör olika utflykter och resor efter ålder.

För mig som gemensamt barn hade det varit konstigt om mina föräldrar betet sig olika mot mina syskon, hade inte varit ok om någon behandlat någon av mina syskon sämre för att dom var ett bonusbarn men det hade heller inte varit ok om något av mina syskon betet sig dåligt mot någon av mina föräldrar bara för att dom var en bonusförälder, självklart förekom vanligt tjafs och bråk som kan ske i en familj men det var inte kopplat till just bonus.

Nu är ett av mina syskon skild och har bonusbarn och egna barnen har en bonusförälder tror att mitt syskon är hjälpt av att själv har varit ett bonusbarn och förstår både sidor men enkelt är det aldrig.
Det som jag tog för givet, att allt skulle fungera för alla i min familj med syskon förstår jag som vuxen att mina föräldrar fick jobb för och är glad att mina syskon tycker att det gick bra. Först som vuxen jag har frågat alla om hur dom upplevde allt som jag bara tog för givet.

Exakt, precis så är det.
Dessvärre.

Nej, det måste inte vara så. Men det får inte märkas för tydligt.
Fanns inte på kartan att jag gjorde lika mycket för styvungarna som för mina egna.
Det är inte heller fel att du vill semestra utan styvbarnen, dock så måste pappan vara med på det tåget. Annars kan du ju alltid åka själv med ert gemensamma.

Och kalas med din familj behöver de definitivt inte delta på, är de hos er så blir det förstås svårt att lämna dem hemma men då hade jag åkt själv.

Din familj är inte skyldiga dina malusbarn ett enda litet vitten. 
Och jag håller med om att "bonus"liv liknar skit. Det är därför jag kallar det för malus. För det är vad jag tycker att det är.
En bonus är en fördel, malus en nackdel.

Jag lämnade gökboet när det gemensamma barnet och mitt barn sedan innan (som var myndig vid det laget). Har inte sett röken av någon av malusarna sedan dess. Det gemensamma barnet har heller ingen kontakt med dessa.

Skulle mina numera vuxna söner komma släpande på mausbarn så skulle jag inte ge dem samma som jag ger mina barnbarn. Något skulle jag väl vara tvungen att ge om de nu ska vara med, men det vore det lilla.

Jag har full förståelse för dina känslor ska du veta.

Umgås med din släkt när ni inte har hans barn hos er. 
Eller så åker du själv med barnet.
Jag tycker ni har gått till överdrift. Hans barn har redan föräldrar och mor-och farföräldrar.

Jag misstänker att en del av problemet är att pappor som skaffar ny partner oftare verkar tycka att bonusmamman ska ta på sig rollen som den nya mamman i huset. Tror inte att mammor förväntar sig detsamma av sin nya man i samma utsträckning, att han så fort han flyttar in är pappan i huset. Jag tror också att männen är bättre på att sätta gränser, och även hellre håller sig i bakgrunden när det kommer till samarbetet med den andre föräldern, vilket också bidrar till mindre problem, än vad som är vanligt mellan mamma och bonusmamma där bonusmamman i vissa fall börjar konkurrera med mamman om mammarollen på något sätt känns det som.

Delvis har det väl med envisa könsroller att göra.  Hur ofta hör/läser man inte om kvinnor som flyttar ihop med en man med barn sedan innan och efter ett tag inser att det är hon som ser till att vardagen med barnen flyter på. Inte sällan när de fått ett eget barn. 

Men detta är ju bara teorier från min sida. Pappor och bonuspappor delar ju sällan med sig av sina egna problem och erfarenheter. 

Om du nyligen har fått barn är det inte konstigt att känslorna är blandade.

En viktig poäng någon tog upp var att det är viktigt att livet inte bara kretsar kring de gemensamma barnen. Givetvis ska ni hitta på roliga saker och träffa din familj när ni inte har bonusbarnen.

När ert barn är lite äldre men fortfarande inte går i skolan är det faktiskt helt ok att ni någon gång tar en resa utanför utan bonusbarnen på en mammavecka under terminstid, speciellt om ni också gör en resa under lovtider med storasyskonen. 
Det är ju jättebilligt att åka när det inte är lov. Någon gång kanske pappan åker på något bara med ett eller båda av de äldre barnen, något som passar för äldre barn och inte småbarn. Så länge det blir någorlunda rättvist över tid är ju ok. 

Inge läst alla svar här men lever, har levt iallafall, med egna, hans barn samt gemensamma. Nu är hans stora och bor bara hos mamman - har gått ut gymnasiet men bor hemma hos henne och betalar hyra istället för att ha eget boende.

Vi har aldrig sett det som att man förväntas älska den andras barn utan vi älskar våra barn men ser till att alla barn i huset har det bra.
De barn som inte är gemensamma har ju ett andra hem också som ger presenter och resor etc etc så vi har sett det som vår uppgift att stå för 100 procent för våra egnas alla upplevelser och 50 procent av de egna respektive barnens. Sp klart gör vi saker de veckorna som vi inte har alla barn också, såsom resor på sommaren. Och kläder, presenter etc etc är det ju inte rimligt att våra egna får mycket mindre av bara för att de har föräldrar som bor ihop.

jag håller med den signatur här tidigare som beskrev hur det var att växa upp som det gemensamma barnet - inte alls rimligt såsom hen hade det!!

Oj så spännande läsning. 
Jag och min sambo har suttit i liknande samtal på senaste. Där det just finns en rädsla för hur man ska göra för att alla ska känna sig lika inkluderade. 
Han har 2 barn sen tidigare. Nu tonåringar. Och vi försöker få ett eget. Vi ska påbörja ivf nu till hösten. 

Men jag tänker mycket på just alla dessa frågor. 
Och hur det kommer bli. 
Samarbetet med barnens mor är under all kritik. Det har varit svåra år med henne där hon gör allt för att kidsen ska vara hos oss så lite som möjligt. 
Så vi är nervösa inför att ta in en till person i detta.