Hur lika ska bio/bonus barn behandlas?

Ja, det är fullständigt självklart att alla barn i en familj ska behandlas lika. Ni är en familj och där ingår hans barn på precis samma villkor som ditt, punkt. Du har ingen kärnfamilj och kommer aldrig få, detta har du som du är fullt medveten om, valt själv och det är inget du kan ångra nu. Ditt exempel om att dina barn inte behandlas lika av dina bonusbarns mamma och hennes familj är väldigt skevt. Dina bonusars mamma är inte ditt barns bonusmamma. De är inte familj överhuvudtaget. En korrekt jämförelse skulle vara om du och din partner gör slut och du träffar en ny. Hade det då vara okej om din nya uteslöt ditt barn när ni fick ett gemensamt? Att ditt barn inte fick följa med på semestrar, kalas eller högtider? Att ditt barn inte räknades med eller var välkommet? Tror inte du skulle tycka det var ok va, och det borde du inte göra heller. För det är fel. Barnen har inte valt det här, det har du. Det är bra att du sökt hjälp för detta kommer du behöva lära dig att leva med och hantera. Barnen ska inte vara utfrysta och borträknade från sin egen familj för att styvmorsan plötsligt när hon fått biologiskt barn inte kan acceptera dem.

Hej! Du låter som en typiskt styvmamma som nu när du väl har barn så kan du utpressa din man bort från sina egna barn, du tänker säkert att nu när ni har gemensamt barn kommer han inte kasta ut dig för barnets skull och därför kan du kräva att slippa bonusbarnen.
Jag tänker såhär.
En resa med barn betyder att ALLA barnen är med,  en vuxen resa är bara vuxna med, om Du vill resa ensam med ditt barn så kan du åka själv med ditt barn.
 om barnen som vara med på kalas hos din familj beror på om det är pappa vecka den veckan. Alltså om dom är
hos pappa följer dom med sin papps på allt pappa gör.
Om du och din familj vill fira högtider med sin sambo är det självklart att ni accepterar hans barn.
 Nummer två varför ditt barn inte känner sina halvsyskons mormor och morfar är för att dom träffar sin mormor och morfar när dom är med sin mamma och då har du inget med det att göra. Det är inte så att din sambo på sina egna veckor åker med sina egna barn till dera mormor och morfar och låter er vara hemma.
 Och kom ihåg att det är du och din familj som har valt att bli en del av denna mans familj som hans barn ingår, ni har inte skapat en ny familj, utan du har blivit en del av en redan existerade familj.
Det finns män som accepterar att deras nya kvinna fryser ut deras barn, men dom är inga män utan bottenskrap och har bottenskrap till kvinnor!

Hon är nog väl medveten om det ni skriver och handlar ju också därefter. Hon behandlar alla lika och ingen mer än hon lider av det. Än. Men! Tankarna och känslorna hon har kring detta tror inte jag är ovanligt. Jag tror att det är jättemånga i samma situation som känner så. Men det är svårt att prata om. Svårt att berätta hur man känner för att man är rädd att bli dömd. Men känslor kan man inte rå för.  Visst man kan väl försöka jobba med det hos terapeut men? ja, man känner ju som man gör..Själv hade inte klarat av att leva så. 

Jag är inte riktigt med hur du menar med allt.
Självklart har större känslor för ditt eget barn, inga kräver att du ska älska dina bonusbarn men givetvis respektera dom och behandla dom väl och osv.

Bor barnen varannan vecka?
I så fall förstår jag inte vad du menar med att hans barn alltid måste följa med hem till din familj på middagar och högtider. Det är väl bara på hans veckor eller tid som barnen följer med och alla högtider är ju inte på hans tid.
När dom är hos mamman hämtar ni väl inte dom så att dom följer med eller hur?
Är det en högtid ni ska till din familj och det hans vecka finns det ju bara två val,
antingen följer hans barn med för han kan ju inte lämna dom själva och dom är 4 och 7 år eller så om du inte tycker att dom ska med så får du åka själv med ditt barn och han stanna hemma med sina barn, vilken annan lösning skulle det vara? lämna dom hos mamman fast det är hans tid eller lämna dom till barnvakt?

Det är jättesnällt av din familj att ge hans barn presenter men det är ju deras val, varför har du något emot att dom ger barnen presenter? nej det behöver dom inte göra men eftersom dom inte är så gamla utan bara 4 och 7 år så är det säkert uppskattat att dom får t ex en julklapp om ni firar jul med din familj, det räcker med något mindre och dom behöver inte få presenter av lika mycket värde som ditt barn, så små barn bryr sig inte om vad det kostar men en liten julklapp känns ju ganska naturligt att ge yngre barn även om det är något som inte kostar.

Det här med semestrar, om barnen bor varannan vecka har ni ju halva tiden att göra något bara med erat barn, gå på nöjesparker, djurparker, lekland museum, teater mm sånt som just erat barn gillar, finns ju en massa tid då varannan vecka för det. Även kortare semestrar på några dagar kan ni göra när barnen är hos sin mamma.
När det gäller längre semestrar antar jag att din man vill göra det tillsammans med alla sina barn nu medans dom är så små, alla tre barn är ju lika mycket hans barn, hur skulle du själv tänka om du hade fler yngre barn? skulle inte du vilja åka med alla dina barn?
Men det gäller ju nu, det kommer säkert tider när hans barn ibland reser med er och ibland reser bara du och mannen med erat barn. Speciellt när barnen blir äldre och dom har läger mm under t ex sommaren.

Du ser dig, din man och erat barn som din familj men för honom är ju hans familj han själv, du och alla tre barn och det är ingen skillnad för honom på barnen däremot gör ni givetvis saker bara ni tre när hans barn är hos mamman.
Tänkt också på att för ditt barn är familjen du, din man och syskonen, hans barn är ditt barns familj.

Så jag är inte riktigt med på vad du menar med att hans barn är med på allt, dom är väl halva tiden hos sin mamma eller bor barnen mest hos er?

Varför är det så många tjejer som har problem i sin relation till sina bonusbarn ?

Dom flesta killar som har bonusbarn har noll problem i sin roll som bonuspappa.

Att vara involverad i en styvfamilj handlar uteslutande om att ständigt undertrycka sin egna känslor och att låtsas älska andras barn. För det är så det ska vara. Allt ska vara rättvist och kärleksfullt. Att du inte känner någon kärlek spelar inte någon roll. Är du inte bra på att låtsas så måste du träna. Le när du är ledsen och var glad när du är arg. Säg att du älskar styvbarnen lika mycket som dina egna. Bjud med dem på semester fastän du inte vill. Lycka till.

Tack för alla era svar och respons på det jag skrivit och tack för att ni inte ger mig en fet känga om vilken vidrig och stereotypisk styvmorsa jag är. 

Jag tar till mig det ni skriver och kan se vad ni menar även om mina känslor hamnar lite emellan. Jag skulle dock aldrig få min man att välja bort sina barn, jag är inte sjuk i huvudet.

Och nej hans barn följer inte med på allt, vissa gånger har vi hämtat dom och det är mammavecka och det varit nåt firande med hans släkt. Jag försöker ofta planera saker med min familj när vi inte har barnen men detta ifrågasätts av min familj.

Barnen är dock väldigt medvetna och oerhört smarta, när bebis kom fick dom presenter av mina föräldrar tex. 7 åringen sa: Får vi bara vars tre presenter? Den yngsta försöker gråta sig till allt vilket funkar hos mamman. Sen är det svårast för barnen som har två hem med olika regler, här försöker vi sätta gränser men hos mamman får dom som dom vill för att hon ska ha en lätt och enkel vardag. 

Jag hade hopp om att när syskonet kom skulle jag känna att vi är en familj allihop eftersom att mitt barn och hans barn är syskon, att jag blev en del av deras familj men jag hade så fel. 

Som jag skrev i början så behövde jag skriva av mig, som en av er sa så är det svårt att yttra dessa tankar och känslor med rädslan för att bli dömd och jag förstår att man dömer och tänker vilken hemsk människa jag är. Och jag fattar det. Jag tänker själv att hade det varit tvärtom, att min man känt det jag känner om det var mina biologiska och vårt gemensamma hade jag troligtvis lämnat honom. För det hade smärtat mig så oerhört mycket att han inte ens tyckt om mina barn som jag älskar så mycket så det känns som hjärtat ska explodera.  Så jag tar ansvar för mina känslor och sitsen jag satt oss alla i. 

Och jag uppskattar era tankar och åsikter kring det hela, för jag behöver höra det.

Det här verkar vara den bittra sanningen... Att ständigt undertrycka sina känslor. 

Sen är den en själv som gjort valet så man borde varken gnälla eller känna man har någon rätt till att va missnöjd egentligen..