Hur lika ska bio/bonus barn behandlas?

Att vara involverad i en styvfamilj handlar uteslutande om att ständigt undertrycka sin egna känslor och att låtsas älska andras barn. För det är så det ska vara. Allt ska vara rättvist och kärleksfullt. Att du inte känner någon kärlek spelar inte någon roll. Är du inte bra på att låtsas så måste du träna. Le när du är ledsen och var glad när du är arg. Säg att du älskar styvbarnen lika mycket som dina egna. Bjud med dem på semester fastän du inte vill. Lycka till.

Tack för alla era svar och respons på det jag skrivit och tack för att ni inte ger mig en fet känga om vilken vidrig och stereotypisk styvmorsa jag är. 

Jag tar till mig det ni skriver och kan se vad ni menar även om mina känslor hamnar lite emellan. Jag skulle dock aldrig få min man att välja bort sina barn, jag är inte sjuk i huvudet.

Och nej hans barn följer inte med på allt, vissa gånger har vi hämtat dom och det är mammavecka och det varit nåt firande med hans släkt. Jag försöker ofta planera saker med min familj när vi inte har barnen men detta ifrågasätts av min familj.

Barnen är dock väldigt medvetna och oerhört smarta, när bebis kom fick dom presenter av mina föräldrar tex. 7 åringen sa: Får vi bara vars tre presenter? Den yngsta försöker gråta sig till allt vilket funkar hos mamman. Sen är det svårast för barnen som har två hem med olika regler, här försöker vi sätta gränser men hos mamman får dom som dom vill för att hon ska ha en lätt och enkel vardag. 

Jag hade hopp om att när syskonet kom skulle jag känna att vi är en familj allihop eftersom att mitt barn och hans barn är syskon, att jag blev en del av deras familj men jag hade så fel. 

Som jag skrev i början så behövde jag skriva av mig, som en av er sa så är det svårt att yttra dessa tankar och känslor med rädslan för att bli dömd och jag förstår att man dömer och tänker vilken hemsk människa jag är. Och jag fattar det. Jag tänker själv att hade det varit tvärtom, att min man känt det jag känner om det var mina biologiska och vårt gemensamma hade jag troligtvis lämnat honom. För det hade smärtat mig så oerhört mycket att han inte ens tyckt om mina barn som jag älskar så mycket så det känns som hjärtat ska explodera.  Så jag tar ansvar för mina känslor och sitsen jag satt oss alla i. 

Och jag uppskattar era tankar och åsikter kring det hela, för jag behöver höra det.

Du förstår inte att man inte vill ha fullt ansvar för någon annans barn säger du. Då får du nog vara mycket tacksam för den man du träffade.

Man har noll skyldighet att ta något som helst "föräldra"ansvar för sin partners barn. Noll. Nada.

Sen behöver man förstås vara hygglig mot dessa ungar, men inte mer än så. De har sina föräldrar, det är dessa som bär ansvaret.

Håller med om att det är bättre att ha en relation med en barnlös man, vilket jag har idag.
Helt fantastiskt faktiskt!

Jo, jag har "barn" men de är vuxna och utflugna båda två sedan åratal tillbaka.