Lämna en jättefin man eller försöka skärpa sig?
Tankarna går åt alla håll.
Vi har varit ihop i över 15 år. Bör i vårt drömhus, har två underbara ungar, härliga grannar, reser mycket, bra jobb etc. Min man är snygg och rolig. Trygg och stabil. Han älskar mig.
Ändå sitter jag här inläst i badrummet med känslan av att lämna och fly.. skaffa eget (litet) boende, ha barnen varannan vecka, få andrum från vardagspuzzlet, få landa och vara själv, få chans att träffa någon och uppleva kärlek på nytt.
Min man och jag är nära men vi är olika. Han har svårt att prata känslor och vi kommunicerar aldrig om djupa saker.. när jag är ledsen så ber han mig skärpa mig, somnar och så pratar vi inte mer om saken.. jag känner att jag vill ha så mycket mer djup i livet än vad jag har.
Samtidigt känns det så egoistiskt mot barnen, mot honom att lämna. Vem är jag själv? Tänk om vännerna inte har tid att träffas? Själv vid stora högtider? Tänk om jag aldrig träffar en bra man? orkar jag dejta och riskera att få krossat hjärta? vågar jag göra familj och släkt besvikna?
har jag rätt att lämna en bra man och ett fint liv för något helt okänt och utsätta barnen för den ovissheten?
fy? önskar att min man hade varit en dålig person, då hade det varit enklare.
Är det bara jag som går med dessa tankar och känner mig ensammast i världen om att stångas med detta? Hade velat lyfta saker med mannen men som sagt kan vi inte prata om djupare saker.. och vännerna skulle tycka jag var bortskämd. För de har det tuffare i sina relationer :(
någon med kloka tankar?
Jag bråttas precis med samma tankar som du just nu. Har en underbar man på många sätt. Har varit tillsammans över 20 år nu. Vi älskar varandra men känns mest som att vi har en jättefin vänskapsrelation. Känns inte som att vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra i en kärleksrelation igen men hur vet man... Finns ju inget facit i detta och ingen kan ge mig svaren, jag måste hitta mina svar själv. Är rädd att ångra mig i efterhand om jag tar beslut om separation men å andra sidan är jag egentligen lika rädd att ångra mig om 5 år om jag beslutar mig för att stanna. Svåraste tankarna jag bråttats med någonsin.