Anonym (Tina) skrev 2024-08-22 08:14:13 följande:
Jag tror tvärtom mot många här att det är viktigt att inte ta förhastade beslut baserade på hur man känner när man har en liten bebis. Det tiden är tuff och även om ens partner inte är drömmen just det året så har man många år kvar som föräldrar tillsammans. Det är ju trots allt samma människa som man bestämde sig för att skaffa barn med.
Försök se på den andra med snälla glasögon och prata om det som skaver. Kan man inte få till ett bra samtal på egen hand så ta hjälp utifrån.
Försök minnas känslorna som fanns där tidigare och hur man tänkte då. Ha lite tålamod och tro på att det blir bättre när barnen är lite större och man får sova mer.
Naturligtvis ska man inte stå ut med misshandel eller grova kränkningar men tjafs och besvikelse får man lära sig att hantera om man vill ha en livslång relation. Det kostar mer än vad det ger vissa år men andra år ger det mer än det kostar. I längden är det ovärdeligt att ha en partner som man har gått igenom svårigheter med och kommit ut starkare och bättre på andra sidan.
Försök hålla fast i kärleken som fanns där
Håller helt med. Jag skrev ett inlägg här tidigare om hur jag hade det och varför jag valde att lämna. Alla vänner som sedan dess funderar på skilsmässa har jag givet det rådet du ger för har man varit igenom en skilsmässa vet man att det är ett helvete och ingen quick fix för någon part.
5 år efter skilsmässan fick jag lyckan att bli mamma igen till en liten underbar människa och när det varit slitsamt i min nya relation har jag tänkt just såsom du beskriver och det hjälper verkligen. Det är dock en väldig skillnad mellan min första man och min nuvarande. I min nuvarande relation förekommer ej kränkningar och förminskande beteende. Man kan känna sig trött och inte så kär men jag känner mig aldrig elakt behandlad eller kontrollerad (av typen skäl inte ut dig, så där kan du ju inte se ut, hur ser du ut när du äter etc etc)
