• Anonym (hajjen)

    Separera med små barn?

    Hej! 
    Någon som separerat med små barn? Vi har två små barn (under 2) och jag känner varje vecka att jag kvävs i förhållandet och här hemma. Jag har ingen tid för mig själv, jag måste konstant valsa efter sambons pipor. Jag har absolut inga känslor för hen. Sambon vägrar all form av samtalsterapi. Visar mig ingen respekt och jag känner mig konstant nedtryckt. Inget form av samliv över huvud taget. Vi hittar heller aldrig på något. Jag vill men han vägrar. Jag vill inget mer än att separera men kan inte ta mig för pga små barn. Någon som har erfarenhet av liknande?

  • Svar på tråden Separera med små barn?
  • Anonym (H)

    Hej, jag är i samma situation. Blir ständigt nedtryckt och kritiserad till och med inför barnen, och jag mår skit men vill inte bara ha barnen varannan vecka så jag har stannat kvar hittills. Försökt prata med honom om hur han får mig att må men han förnekar så omöjligt att komma vidare. Har du försökt prata med din? 

  • Anonym (An)

    Jag gjorde det, kände att det är bättre att barnen bor i ett lyckligt hem med mig varannan vecka än ett olyckligt där de ser sin mamma bli nedtryckt varje vecka. Så här i efterhand inser jag att det var i sista sekund, han drog ner mig långt. Mitt hem började förfalla och jag försöker ta mig ur det fortfarande men det tar på krafterna, särskilt nu med två små som tar mycket energi, hörde jag trotsålder?..

    Jag kunde inte prata med mitt ex. Allt jag sa sa han bara att jag gjorde samma mot honom, tog jag upp något som fick mig att må dåligt så skulle han skylla på mig och kritisera mig. Jag sa att han gärna får ta upp sånt nån annan dag men nu vill jag prata om det han gör som får mig att må dåligt så han ska inte byta ämne och föra över skuld på mig. Han tog aldrig upp något förutom när jag gjorde det. Han försökte provocera mig så jag skulle skrika på honom också. Har insett att han utövat nästan all form av psykisk misshandel. 

  • Anonym (+1)

    Här är en till i liknande situation. Sen vi fick barn är det som att allt blev annorlunda. Vet inte om jag hade högre tålighet för hans kommentarer innan jag fick barn eller om det helt enkelt handlar om att man får en annan livssyn efter man blir förälder. 

    Vi bråkar och gnabbas nästan dagligen och jag är slutkörd. Jag är ju nöjd med mitt liv i övrigt och önskar bara han kunde bete sig som en partner och inte lägga allt ansvar för hem och barn på mig. Jag vill inte att mitt barn ska tro att det är såhär ett förhållande ska vara... 

    Men hur vet man att det är dags att gå? 

  • Anonym (Samma)

    Hej,
    var i liknande sits. 3 barn under 4 och min sambo gick från att vara mitt livs kärlek till att säga kränkande saker i princip dagligen. Kallade mig för nedsättande saker när vi bråkade, såsom jävla Fitta och jävla kärring. Han sa att det är ingen mening att vara gift med dig om du ska vara en sådan xxx (fyll i valfri nedsättande term)


    jag lämnade honom när barnen var mellan 2 och 6 och han fattade inget. Fattade inte alls varför jag blev förvånad över att han blev ledsen. 


    Vissa kränkningar klarar inte kärleken av. Inte för mig iallafall. Jag kommer nog aldrig helt komma över honom eller allt som hände men nu har det gått 10 år och jag är ändå stolt att jag klarade av att gå. Men, det har varit extremt jobbigt att dra barnen varannan vecka i samarbete med denna man.

  • Anonym (An)
    Anonym (+1) skrev 2024-08-19 07:23:59 följande:

    . Jag vill inte att mitt barn ska tro att det är såhär ett förhållande ska vara... 

    Men hur vet man att det är dags att gå? 


    Tror du besvarat din egna fråga.
  • Anonym (An)
    Anonym (Samma) skrev 2024-08-19 09:22:47 följande:

    Hej,
    var i liknande sits. 3 barn under 4 och min sambo gick från att vara mitt livs kärlek till att säga kränkande saker i princip dagligen. Kallade mig för nedsättande saker när vi bråkade, såsom jävla Fitta och jävla kärring. Han sa att det är ingen mening att vara gift med dig om du ska vara en sådan xxx (fyll i valfri nedsättande term)


    jag lämnade honom när barnen var mellan 2 och 6 och han fattade inget. Fattade inte alls varför jag blev förvånad över att han blev ledsen. 


    Vissa kränkningar klarar inte kärleken av. Inte för mig iallafall. Jag kommer nog aldrig helt komma över honom eller allt som hände men nu har det gått 10 år och jag är ändå stolt att jag klarade av att gå. Men, det har varit extremt jobbigt att dra barnen varannan vecka i samarbete med denna man.


    Har du några tips till oss som är mitt i det? Mitt i nattningar av 2 småbarn, mitt i trotsåldrar, slag, dumma-mamma-rop, vägran att åka till pappan mm?
  • Anonym (Els)

    Om man ska lämna är det bättre när barnen är små så de inte saknar när mamma och pappa bodde tillsammans, för de minns inte. Oerhörd lättnad att ta hand om barn utan någon gnällig dramaking som stressar en och gör en ledsen, även om sysslorna hemma blir fler. 

  • Anonym (An)
    Anonym (Els) skrev 2024-08-20 01:14:00 följande:

    Om man ska lämna är det bättre när barnen är små så de inte saknar när mamma och pappa bodde tillsammans, för de minns inte. Oerhörd lättnad att ta hand om barn utan någon gnällig dramaking som stressar en och gör en ledsen, även om sysslorna hemma blir fler. 


    Nästan så sysslorna blir färre eftersom det är en person mindre att städa efter, tjata på och irritera sig på?😊
  • Anonym (Samma)
    Anonym (An) skrev 2024-08-20 01:06:22 följande:
    Har du några tips till oss som är mitt i det? Mitt i nattningar av 2 småbarn, mitt i trotsåldrar, slag, dumma-mamma-rop, vägran att åka till pappan mm?

    Mitt enda viktiga tips är att försöka alltid bete sig så man i efterhand känner sig stolt över sig själv. inte säga eller skriva ngt per mess man inte skulle kunna säga framför en kollega. Det är så lätt att bli provocerad och vilja säga sitt hjärtas mening, men det eskalerar bara och skadar bara barnen. För det måste man ju inte vara en mes som går med på vad som helst. Jag har ibland läst upp mess och liknande för mina bästa vänner för att se till att jag är ok i tonen. Jag har också krävt kommunikation i skrift kring viktiga saker för att det ska finnas kvar svart på vitt vad vi kommit överens om. 

    svårast har varit att se Igenom all manipulation och fulspel och förstå vad som är bäst och rätt att göra i alla möjliga knasiga situationer som uppstår när någon inte spelar enligt någon enda regel och t ex spelar på barnens skuldkänslor för att få dem att vara extra med den andra föräldern trots att barnets inte ens vill det själv.  exempel - hot om att barnet blir dåligt  på en viss enligt pappan viktig  sport om de inte följer med pappan även på mamma-helg för att göra denna sport och sedan skickar fakturan till mamman för att det ju var mammahelg. Annat exempel är att aktivt skita i att skicka med nödvändig utrustning till mamma så man omöjliggör mammans planer - tex inte skicka med några vinterytterkläder eller skor eller utrustning av något slag när man vet att mamman någon timme efter överlämning ska åka på skidsemester med barnen. Finns tusen och en olika exempel. I sådana här sitsar är det ju rätt svårt att hålla sig cool och inte häva ur sig en hel massa som man inte vill läsa upp för en kollega. 

Svar på tråden Separera med små barn?