Ni som inte gillade nyfödda tiden, när blev det bättre och varför?

Vad duktig du är som kämpar, omställningen är inte lätt. ❤️ Det blir sååå mycket lättare ska du veta. Med båda mina barn tycker jag att någon magisk gräns har passerat vid 3 månader. Då har båda förstått skillnaden mellan natt och dag, och de flesta rutiner har fallit på plats. ❤️

Åh va skönt och höra! Det är så många som nämner just 3 månader, och jag undrar lite om det är något speciellt som händer då? Jag har förstått att dag och natt blir mer tydligt vilket innebär lite mer rutin. Men upplever du att något mer känns lättare? 

tack för lugnande svar ❤️🙏

Båda jag och min fru tyckte att bebistiden var fruktansvärt jobbig. Jag minns att vi en dag när sonen var tre månader så tittade vi på varandra och sade att nu känns det plötsligt uthärdligt! Sen blev det ytterligare lättare vid sex månader när jag slutat amma, han sov mer eller mindre hela nätter och man kunde göra lite roligare saker med honom, och från det att han var ett började vi på riktigt att njuta av att vara föräldrar.

Håll ut - det blir bara bättre och bättre! Kom ihåg att sova och äta så bra du kan, gå ut varje dag, och, om ni är två föräldrar, passa på att ta en liten slund ledigt från bebisen varje dag för att hämta andan. 

Första tiden var övermäktig tills jag själv insåg att jag själv satt på svaret. Att vara uppfinningsrik och testa olika saker.  Bärsjal, bärsele, vagnen inomhus, babyskyddet, babysitter mfl saker blev mina bästa vänner när jag insåg att jag kunde få avlastning kortare stunder.  Samt att jag erkände för mig själv att vara mamma är så mycket mer jobb än jag kunde ana att det faktiskt gjorde skillnad på att strunta i olika "måsten" . 
Nånstans klickade det in ett survivalmode och halleluja så skön insikt. Det var fortfarande slitigt och jobbigt men jag kunde äntligen få en hygglig vardag med att kunna duscha och  ta ut soppåsen och bebis var nöjd korta stunder utan mig. Att gnälla en stund var inte farligt. 

Helt normal känsla!
Första barnet är en stor omställning. Du går igenom en lättare kris. Det är helt okej att du känner dig låst, du är låst.
Men denna känslan kommer successivt att släppas. Den dagen du återgår i tjänst kommer du märka en stor skillnad. Även när barnet blir äldre så blir du inte lika låst.

Det tar tid att identifiera sig som mamma. Desto lättare med barn nr 2. För då är du förberedd på riktigt och vet att bebisfasen är övergående.
På ett sätt var det lättare att få ett andra barn rent mentalt. 

Ta emot hjälp när den erbjuds och lägg ingen prestige på att du ska klara allt själv. Dom flesta tycker att det är  mysigt att få om en liten bebis. 

Det tar tid att finna sig i en helt ny roll.  Du sköter sig exemplariskt pga att du frågar !

Tack snälla! Va skönt att veta att det sakta sakta vände! Det gör mig glad🙏
du nämnde också 3 månaders åldern, som så många andra. Var det något speciellt som gjorde att det kändes lättare då? 

beror det på att vi vänjer oss mer efter ca 3 månader vid vissa saker i livet. Eller va det verkligen lättare? 

tack snälla för att du delar med dig❤️

Åh tack snälla :) det gör mig trygg! 
Att man faktiskt är mer kapabel än vad man tror och man kommer in i en rutin där man lär känna varandra mer. 

tyckte du någon speciell ålder blev lättare? 
just nu är nyfödda tiden väldigt tuff mental. Och jag får sån ångest att jag inte njuter av den. 

tack snälla för svaret 😌🙏

Tacken Det gör mig trygg att veta att det är normalt och att det faktiskt vänder med tiden. För just nu känns det så mörkt och att det känns som föralltid. 

jag som var så lycklig över att få en liten son, känner mig plötsligt rädd som att jag har hemlängtan till mitt gamla liv. 

det känns sjukt sorgligt att behöva beskriva det så. 

Tack så mycket för att du ger mig hopp om framtiden🙏

Var även uppmärksam på förlossningsdepression som är vanligt och som försvårar bebistiden. Prata med någon vårdpersonal om du inte känner att det blir bättre snart. Men som andra har sagt, första barnet är en enorm omställning. Det blir inte alls på samma sätt vid barn nr 2.

När bebisen blir 3-4 månader börjar den bli lite mer av en person, inte bara ett gulligt litet knyte...

Om du inte redan har det, skaffa bärsjal eller ergonomisk sele. I bästa fall är bebisen nöjd med att få vara nära dig, samtidigt som du får lediga händer och även kan komma ut. 

Vad gäller vagnen är ett tips att rulla ihop handdukar och göra ett tight litet "bo" i vagnen. Många småttingar känner sig tryggare när det är lite trångt omkring dem. 

Det blev verkligen lättare vid tre månader. Bebisens dygnsrytm började infinna sig, allt blev lite mer förutsägbart efter de kaotiska första månaderna, bebisen blir lite mer stabil. Min kloka bvc-sköterska sade att de tre första månaderma är som en fjärde graviditets-trimester, bara det att bebisen är utanpå kroppen. Sen tyckte jag att det gav så mycket styrka när barnet började le och skratta. Det värmde trötta namna-hjärtat och gav kraft att fortsätta lite till. 

Sen har du nog rätt i att en del av vad som gör det lättare finns hos oss och inte hos barnet. Första tiden skulle man återhämta sig från graviditet och förlossning och blödningarna efteråt och alla hormoner i kroppen, etablera amning (om man ammar), komma över chocken att man är mamma, acceptera att livet har tvärvänt och hantera alla överväldigande känslor av oro för den lilla. Jag kommer ihåg att jag tänkte på det där med att få barn som att köra in i en tegelvägg med världens hastighet. Och ingen tid fanns att hantera krocken för all tid måste ges till bebisen. Jag sörjde den förlorade friheten, var skräckslagen att jag kanske gjort mitt livs misstag som inte går att ångra, samtidigt som jag ju älskade bebisen så innerligt att jag bara ville gråta. Och känslan att vara ansvarig för det där lilla hjälplösa livet kan ju ge vem som helst panik! Det tog väl ungefär tre månader att känna att min kropp var tillbaka lika stark som förrut, att sjunka in att jag nu är mamma och att finna ro i att livet är annorlunda och att jag nog kommer att fixa det ändå. 

Vår son är sju år nu, och jag vet att det säkert låter som en hel evighet för dig just nu, men jag kan säga att det du nämner med myskvällar och resor är tillbaka. Kanske inte lika spontant som när vi inte hade barn, men desto mer väldefullt. Vi tog en kväll i veckan och prioriterade att mysa under bebisåret även om vi var dödströtta, mormor och morfar kom hem så vi kunde gå och fika eller bara ta en promenad hand i hand, sen helt plötsligt kom barnets första övernattning, och lekträffar utan föräldrar (med andra barnets föräldrar så klart), vi reste utomlands som inte var till släkten när han var tre år och sedan dess har vi gjort flera fina och spännande resor tillsammans, och i år var första gången som han åkte iväg på kollo helt själv en vecka och vi föräldrar visste inte vad vi skulle ta oss till! 

När man skaffar barn blir man förälder resten av sitt liv, men ganska snabbt blir livet mer och mer som det brukade igen - om man vill det. Inte vid tre månader, men det börjar gradvis då. 

Blir faktiskt lite rörd när jag läser din kommentar. Jag känner igen mig i din beskrivning.❤️
Jag längtade också  efter barn och kände skam och skuld när kag kände mig kvävd. Det är bra att du har startat upp en tråd, jag tror att den kan hjälpa många.

Som många skriver är 3 månader en stor vändning.

Kom i håg att energin inte är sig lik. Du sover sämre och den påverkar dig också.

Och vet du vad, det är inte sorgligt att du beskriver att det är så, det sorgliga är att vi inte pratar om ämnet oftare. Det är svårt att vara lycklig när du genom genomgår en snabb omställning och dessutom  är dina sovrutiner påverkade till det negativa.

Jag lovar dig att det kommer bli bra även om det inte känns så för stunden.❤️ 

Hej! 
Ja bärsele tycker han mycket om när han är påväg att somna eller sover, vaken blir han lite ledsen, kanske för att han är så liten och lite intryckt mot ett bröst. Kanske blir det roligare när han är större och kan va vaken i bärsele :) 

vi har gjort det trångt och mysigt i vagnen, men det verkar inte gå, samma sak med babynest, han har ?reflexer? som gör så att han väcker sig själv ofta. 

vi gör allt för att hitta lösningar för att han ska kunna sova I babynest med oss i sängen. Vi hoppas det vänder :) 

Gud va härligt att höra din story! 
Jag tycker ju att det är synd att inte kunna njuta av denna bebistid. Men jag längtar liksom när man är som en liten familj :) 
kan mysa tillsammans i soffan, göra små äventyr, sova ut på kvällarna, och ha lite egentid med sin partner ibland. 

jag kommer ta ditt ord på detta för att må bättre, och se det som en period. För snart kommer allt bli lättare och snart kommer det vara roligt även om det självklart kommer finnas tuffare dagar. 

tack snälla för ditt svar och din hjälp 🙏❤️

Vad fint av dig att kunna känna att du relaterar i mina svar :) 
det känns så skönt att det finns fler som känt samma och som vill lugna i att det blir lättare. 

jag håller helt med dig om att alldeles för få pratar högt om det och istället gör så att andra får stress av att det inte känner att det är en bebisbubbla. 

känna så skönt att veta att det kommer bli bättre, att rutiner kommer tillbaka och att man får lite mer självförtroende i att vara mamma. 
tack snälla du! 🙏