Ni som inte gillade nyfödda tiden, när blev det bättre och varför?

Båda jag och min fru tyckte att bebistiden var fruktansvärt jobbig. Jag minns att vi en dag när sonen var tre månader så tittade vi på varandra och sade att nu känns det plötsligt uthärdligt! Sen blev det ytterligare lättare vid sex månader när jag slutat amma, han sov mer eller mindre hela nätter och man kunde göra lite roligare saker med honom, och från det att han var ett började vi på riktigt att njuta av att vara föräldrar.

Håll ut - det blir bara bättre och bättre! Kom ihåg att sova och äta så bra du kan, gå ut varje dag, och, om ni är två föräldrar, passa på att ta en liten slund ledigt från bebisen varje dag för att hämta andan. 

Det blev verkligen lättare vid tre månader. Bebisens dygnsrytm började infinna sig, allt blev lite mer förutsägbart efter de kaotiska första månaderna, bebisen blir lite mer stabil. Min kloka bvc-sköterska sade att de tre första månaderma är som en fjärde graviditets-trimester, bara det att bebisen är utanpå kroppen. Sen tyckte jag att det gav så mycket styrka när barnet började le och skratta. Det värmde trötta namna-hjärtat och gav kraft att fortsätta lite till. 

Sen har du nog rätt i att en del av vad som gör det lättare finns hos oss och inte hos barnet. Första tiden skulle man återhämta sig från graviditet och förlossning och blödningarna efteråt och alla hormoner i kroppen, etablera amning (om man ammar), komma över chocken att man är mamma, acceptera att livet har tvärvänt och hantera alla överväldigande känslor av oro för den lilla. Jag kommer ihåg att jag tänkte på det där med att få barn som att köra in i en tegelvägg med världens hastighet. Och ingen tid fanns att hantera krocken för all tid måste ges till bebisen. Jag sörjde den förlorade friheten, var skräckslagen att jag kanske gjort mitt livs misstag som inte går att ångra, samtidigt som jag ju älskade bebisen så innerligt att jag bara ville gråta. Och känslan att vara ansvarig för det där lilla hjälplösa livet kan ju ge vem som helst panik! Det tog väl ungefär tre månader att känna att min kropp var tillbaka lika stark som förrut, att sjunka in att jag nu är mamma och att finna ro i att livet är annorlunda och att jag nog kommer att fixa det ändå. 

Vår son är sju år nu, och jag vet att det säkert låter som en hel evighet för dig just nu, men jag kan säga att det du nämner med myskvällar och resor är tillbaka. Kanske inte lika spontant som när vi inte hade barn, men desto mer väldefullt. Vi tog en kväll i veckan och prioriterade att mysa under bebisåret även om vi var dödströtta, mormor och morfar kom hem så vi kunde gå och fika eller bara ta en promenad hand i hand, sen helt plötsligt kom barnets första övernattning, och lekträffar utan föräldrar (med andra barnets föräldrar så klart), vi reste utomlands som inte var till släkten när han var tre år och sedan dess har vi gjort flera fina och spännande resor tillsammans, och i år var första gången som han åkte iväg på kollo helt själv en vecka och vi föräldrar visste inte vad vi skulle ta oss till! 

När man skaffar barn blir man förälder resten av sitt liv, men ganska snabbt blir livet mer och mer som det brukade igen - om man vill det. Inte vid tre månader, men det börjar gradvis då.