Är otrohet rättfärdigat

Om du nu har den åsikten så stå för den och berätta för din fru. 

 

Nej, otrohet är aldrig rättfärdigat. Du har följande rimliga och moraliskt rätta alternativ:

- Acceptera läget. Lusten och sexdriften ändras genom livet. Att ni inte är 100% sexuellt kompatibla längre får kanske vara okej ändå om ni älskar varandra och allt är bra på alla andra fronter.

- Förklara för din fru att din saknad efter mer sex och närhet är så stor att du känner det som att det markant sänker din lycka i förhållandet och din allmänna livsglädje, om det faktiskt är så du känner. Beroende på hur det samtal utvecklas kanske frågan om att få ha sex med andra kanske kan tas upp.

- Bryt upp relationen

Ha lite ryggrad och respekt och gå inte bakom ryggen på henne.

Otrohet är aldrig någonsin okej!

Är man inte nöjd med sitt sexliv så pratar man om det med sin partner.
Partnern får då chansen att säga sitt om det, om den tex absolut inte vill ha mer sex, om denne vill jobba på att ha mer sex eller kanske öppna upp förhållandet.

Om partnern inte vill ha mer sex eller öppna förhållandet, så har man två val.
Det ena valet är att acceptera det och stanna, det andra valet är att inte acceptera det och gå.

Ni har varit tillsammans i 14 år, förtjänar inte din partner att du faktiskt pratar med henne istället för att gå bakom ryggen på henne?

Du pratar om sex som något fint och vackert, varför ska du då smutsa ner det genom otrohet, ljuga, smussla och gå bakom ryggen? Vad är det fina och vackra i det?

Att göra så låter bra i teorin och är ärligt. Men samtidigt ställer det partnern i en svår situation, att välja mellan att förvägra mannen sex, att separera eller att tillåta honom sex med andra. För de flesta är inget alternativ bra. Sak samma om mannen säger "antingen får jag har sex med andra eller så lämnar jag dig". Alltså ett ultimatum.

Kanske är en diskret skött otrohet inte det sämsta alternativet? Jag har funderat om jag skulle tvingas avstå sex av fysiska skäl hade jag hellre sett att han skötte sina behov diskret med någon annan än att han lämnade mig eller mådde dåligt. Men jag vill inte veta eller behöva ge tillstånd.

Jag tycker det faktiskt är rättfärdigat. Livet är så kort.

Då tycker vi olika. Men jag skrev aldrig att han skulle säga att "antingen får jag ha sex med andra eller så lämnar jag dig". Jag skrev att han borde prata ordentligt med sin fru om hur denna situation påverkar hans mående och hur de ska hantera. Samt att han KANSKE kan nämna alternativet att tillåta varandra att ha älskare, OM det känns som att den frågan är okej att lyfta. Det betyder inte att det måste bli så. Hon kan fortfarande säga nej till det.

I min värld är det alltid bättre att vara ärlig, lägga korten på bordet och kommunicera än att gå bakom ryggen på sin partner, oavsett vad det gäller. Annars lever man ju separata liv och den ene låter den andre leva i en lögn.

Varför tror du att din partner är så svag att denne inte kan ta egna beslut? Att du inte vågar berätta beror ju på att du vet att du sviker din partner. Har inget med omsorg eller respekt för din partner att göra. Endast din egen ursäkt för att vara otrogen. 

Sedan är det lätt att säga att du själv skulle acceptera det, du klarar ju inte av tala om det för honom så han får chansen. 

Det är så lustigt, du säger att det är av omsorg om din partner du inte vill berätta. Är det även hens bästa att du ljuger och är otrogen? 

Först visar du respekt sedan är du totalt respektlös. Då älskar man inte sin partner. 

Bara otrohetsvurmare kan försöka vränga den mest svekfulla av handlingar till att framstå som ett uttryck för kärlek och respekt, när det är 100 procent deras egna själviskhet.

Låter väl desperat för att vara gubbe i sjuttioårsåldern. Gå och runka istället. Titta på snusk istället.

Ta den här diskussionen med sin partner istället för att leta efter giltiga skäl här. Det är henne du ska förklara för om du åker dit I alla fall.