Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2024-07-27 19:30:36 följande:
Man kan lika gärna vända på det du skriver. En diskret affär låter bra i teorin. Ingen blir sårad, man slipper ta jobbiga beslut, alla nöjda, det man inte vet lider man inte av och bla bla.
Men i verkligheten är det inte så enkelt att leva dubbelliv, särskilt inte i längden. Det är knappast bra för relationen heller, att leva med en stor lögn. För att inte tala om att det är förödande om det kommer fram, vilket det ofta gör förr eller senare. Man behöver inte bli tagen på bar gärning, det räcker att fel person får reda på det och skvallrar eller försäger sig. Eller att partnern själv börjar undra av någon anledning. Kanske börjar ställa frågor, ska man fortsätta ljuga då? Ännu värre.
Enstaka snedsprång är betydligt lättare att dölja, än varaktiga affärer.
Att gå bakom ryggen på sin partner kan tyckas som enkel lösning på kort sikt. Men en öppen kommunikation med sin partner från början, är nästan alltid bättre.
Man måste kunna prata även om sådant som är känsligt, annars är det något i relationen som brister. Och det behöver inte bli fel, allt beror på hur man lägger fram det.
Du skriver att inget av de alternativ du nämner är bra. Det kanske stämmer, men otrohet är oftast ännu sämre, även om otrogna gärna vill inbilla sig motsatsen.
Sen kan jag tycka att det borde vara lättare för en partner som har tappat lusten, att acceptera någon form av öppet förhållande. Inte vill man att partnern ska behöva leva i livslångt celibat? Eller?
Man behöver inte ge sitt godkännande varje gång. Man kan kräva att partnern i så fall sköter affärerna diskret. Då slipper man veta om det nu är jobbigt, men man har ändå godkänt det.
Du har helt rätt i att det är svårt att leva dubbelliv. Och jag inbillar mig att det är svårt även i ett gemensamt öppet förhållande, i synnerhet om det finns barn. Även om inte relationen riskeras direkt kan det bli skvaller och skitsnack.
Så det är mest en nödlösning och att det är underförstått att den partner som inte vill ha sex inte heller ställer vissa frågor. Samtidigt är det bevisligen så att otrohetsrelationer kan pågå i åratal utan att det kommer fram. Men separation, som alltid framställs som lösningen, behöver inte vara ett bättre alternativ för den bedragne. Det är upp till var och en.
Som du skrev:
"Man behöver inte ge sitt godkännande varje gång. Man kan kräva att partnern i så fall sköter affärerna diskret. Då slipper man veta om det nu är jobbigt, men man har ändå godkänt det"
