En gång strulpelle, alltid strulpelle?

Nej givetvis. Men signaturen Linn ifrågasatte hur jag kunde skaffa barn med den här mannen. Jag menade bara att så fruktansvärt otänkbart är det inte att i en period där det kändes som att han steppat upp ha känslan av att vi klarar av att bli föräldrar tillsammans, det är inte en människa med drogmissbruk som inte kan behålla ett jobb eller har fem ungar med olika mammor jag valt liksom. 

Nej det handlar inte om att ha något att skylla på. 

Utan. Det handlar om att föreligger där någon diagnos i grund och botten är det JÄKLIGT relevant att veta om den, så personen får självinsikt i hurdana dom själva fungerar. Så man kan rikta RÄTT typ av verktyg / behandling (om det skulle krävas) för att personen skall lära sig strategier för att strukturera upp sitt liv. Och få ett mer harmoniskt, välfungerande liv. 

Har man en diagnos man ej vet om. Så är det OFTA så att man fumlar i mörkret och inte hittar fungerande strategier. Vansinnigt mycket energi och tid slösas bort, utan att personen kommer framåt. Under den tiden så sabbas relationer, ekonomi, jobb. Osv. Det blir en onödigt kaosartad tillvaro, som personen i sig sällan ens vill vara i själv. Och hen förstår inte varför det hela tiden blir fel, eller varför det blir konflikter, varför andra blir irriterade/arga på dom. 

Inte allt för sällan så blir tex NPF:are som flugit under radarn, och är odiagnostiserade, tillslut utbrända och familjen. Om dom har en sådan. Orkar inte längre dom heller. 

Det är VÄLDIGT vanligt att NPF:are som flugit under radarn även är högbegåvade. Så omgivningen förstår inte hur någon så smart och skarptänkt, kan vara så fullständigt bedrövlig inom andra områden. Det sticker ut. Kontrasten blir väldigt stor. 

Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver och i samband med mitt barns adhd-utredning så har jag insett att min problematik kommer just från att jag insett att jag troligen har adhd (som jag aldrig fått diagnosticerat). 

Jag funkar utmärkt på jobbet (men faktum är att jag har väldigt anpassat med att jag slipper göra en massa enkla rutinuppgifter som egentligen ingår i mitt jobb för att min chef insett att jag gör små misstag hela tiden där, men det funkar för att jag är väldigt bra på att göra andra betydligt svårare saker som inte så många klarar så det funkar rätt bra för helheten att jag får fokusera på det och någon annan sköter en del annat åt mig). 

Jag funkar utmärkt hemma som förälder också men min man har fått inse att vissa saker är det bäst om han gör. T.ex. betala räkningar är inte så bra om det hamnar på mig. 

Alla är inte likadana och det är ju bara bra att det är på det sättet. Men sedan så får man ju se på hur man bäst får ihop en helhet av olikheterna och såklart också att se på vilka delar man faktiskt måste förändra. 

T.ex. bråka med chefen och att vara för snabb med att konfrontera folk, där behöver man lära sig strategier. Jag själv tex är supernoga att vara tyst när jag blir arg. Backa tillbaka, analysera situationen och gärna prata med någon om den för att stämma av en bra väg framåt och alltid ha som mål att inte eskalera saker. 

Att lämna saker framme är en annan sak. Måste sakerna undan med en gång för att de är farliga eller är det utifrån en vilja att ha det fint? För mig är det omöjligt att lära mig att inte välta saker och att plocka undan när jag är klar. Men har istället lyckats lära mig att ställa saker långt från kanten på bord för att inte spilla ut, ingenting på höger sida om datorn (eftersom att jag viftar med högerhanden) och att ta en runda på kvällen och plocka ihop all disk och alla strumpor jag spritt omkring mig. 

Att arbeta ihop som ett team handlar inte om att du ska göra mer utan att identifiera de saker han MÅSTE lära sig och ställa krav på det och släppa övriga och arbeta runt det. Om han tex är dålig på att plocka undan saker och betala räkningar så kanske du kan ta huvudansvaret för det, men att han istället tar ansvaret för att dammsuga och städa toaletterna osv osv. Hitta en rättvis fördelning av ansvar baserat på era respektive styrkor och svagheter. 

Det som låter mest oroväckande är att han inte verkar ha något säkerhetstänk. Han lämnar saker framme som katten kan skada sig på. Skulle han vara lika slarvig med barnet? 

Jag skulle inte våga lämna honom med barnet om han inte tänker sig för . Man måste ju ha konstant koll på små barn och ha ett genomgående säkerhetstänk. 

Om du vill ha barnet får du nog vara beredd på att du måste ta det absolut största ansvaret. Då kan ni lika gärna separera. Jag är ensamstående på heltid och det är en annan sak än att gå omkring och vara konstant frustrerad på en annan vuxen människa som tar mer energi än ger. 

Du måste ta ett allvarligt samtal med honom och förklara det du skriver här, att du överväger att lämna honom och kanske till och med göra abort på grund av den otrygghet han skapar med sitt beteende. 

Han behöver nog gå i KBT för att lära sig att inte agera så impulsivt och hitta strategier för att hålla ordning. Det är ju inte för mycket begärt efter allt han har ställt till. 

Känner igen mig. Min make är likadan och har inget konsekvenstänk. Bryr sig inte om saker går sönder, om en räkning glöms eller om man råkar köra för fort, få böter. Är inte heller noga med tider. Har lätt för att ha sönder saker för att han är oförsiktigt. Att göra sig obekväm bland kollegor och chefer för att han alltid tycker han har rätt. 

Jag försöker tänka att så länge han förstör för dig själv så är det en sak. Men jag behöver ju ha extra koll på att exempelvis spisen stängs av.

Hans ekonomi är misskött. Men jag ser till att ordna det för mig så att det inte drabbar mig. Att jag har råd med boende och kostnader på egen hand. Nu betalar han för sig men det har funnits månader när han inte gjort det och då vet jag att jag kan klara det på egen hand. 

inte så som jag önskar ha det. Men så blev det. Kanske det blir bättre en dag när alla hans problem och påhitt straffar honom ännu mer an vad det hittills gjort. 

Tänkte tipset var att se till att ha det ordnat för dig själv. Men kanske svårt när man ska ha barn tillsammans. 

kan som flera skrivit, bero på adhd. Be han genomgå utredning

Men snälla nån, alla har inte diagnoser. I varenda tråd där någon beskriver ett problematiskt beteende så kommer spekulationer om diagnoser som ett brev på posten.  

Vem är egentligen ?normal? i så fall? Får man inte ha några egenheter och ovanor för att betraktas som normal?

Det är verkligen viktigt att de som har NPF får en  diagnos och rätt hjälp men det kan inte vara det enda svaret på alla problem.

Vem säger att det är det enda svaret? I barnskaffande ålder finns det dock mycket underdiagnostiserat så att nämna det som potentiell faktor ser jag inte som något stort.

Alla kan klanta till det, vissa mer än andra. Har de tillräckligt fina egenskaper i övrigt, kan det väga upp, men bara till en viss gräns.

Problemet i ert fall TS, är att det sker ofta samt får ganska allvarliga konsekvenser. Samt att han inte verkar ta ansvar eller kunna eller vilja ändra sig?

Orkar du med detta? Vågar du lämna ert barn till honom? Jag tror dig när du skriver att han är en jättefin man, men det räcker inte om han så ofta ställer till det för sig. 

Jadu TS, är han en sån lär han nog förbli det.

Jag har många historier att berätta om min man. En del är dråpliga, en del bara bedrövliga.

Som när han gav vår 4-åring en Treo Comp istället för en C-vitaminbrustablett (som vi använde istället för läsk ett tag), eller när han inte fattade att barnet skrek till för att han satt fingrarna i ytterdörren in mot gångjärnet till och pappa istället drämde igen dörren snabbt "för att inte barnets skrikande skulle höras i hela trapphuset". Det blev 7 timmar på akuten en storhelg och ett lillfinger i flisor på den lilla missuppfattningen. 

Medan barnet var mindre blev jag nästan utbränd av att flyga på semester med min man för när rutiner bryts blir han som en dement och han hittar på nya galna varianter varje gång så oavsett antal kontrollfrågor kan man aldrig gardera sig helt.

Till exempel: 

- Han "kollar att det är stängt" innan avresa och glömmer takfönstren öppna så det regnar in i 14 dar. Nytt golv blev det den gången.
-Han ska hålla reda på barnet och en enda väldigt viktig leksak, jag har koll på allt annat. Han går av planet med leksaken sittande fast i nätfickan vid sätet, men som tur var fick vi tillbaka den.
-Han lägger kvar sin helt nya surfplatta för 8000 kr i nätfickan på planet, den såg vi aldrig mer.
-Jag är dum nog att gå på toaletten i 7 minuter medan vi väntar på Stockholm C, och när jag kommer tillbaka är barnets ryggsäck med barnets dator stulen och ingen har sett nåt, eftersom både pappa och barn (8 år) glor så fokuserat i sina mobiler att de har noll koll på våra saker. 
- Han lägger sitt utlandsöppna kreditkort på butiksdisken och går bara iväg efter att ha köpt två vattenflaskor på flygplatsen, vilket leder till 4 timmars panik på planet innan vi kommer fram och kan spärra det.
- Tar fel på dag när han bokar hotell så det blir glapp i högsäsong.
- Bokar inget incheckat bagage för hemresan fast vi har för utresan. Skyller ifrån sig med "systemet gjorde fel".
- Insisterar att ingen ska ha incheckat bagage på en cityweekend "för då går det fortare". Han schasar in oss i bilen och lastar själv in kabinväskorna men snackar så med kompisen som ska köra oss att han glömmer sin egen på parkeringen hemma och får tillbringa större delen av en dag av totalt 2,5 dagar med att köpa nya kläder.
- flyger på weekend med stor premiär och har glömt finkostymen, springer runt som en höna för att fixa ny alla timmar som vi skulle myst och tagit drinkar innan.

Med mera.

Det året som var dyrast kostade hans virrande 55 000 kr skattade pengar och då började jag undra om jag har råd att leva med den här mannen, för roligare kan man ha för de pengarna.

Så jag råder dig att vara beredd på allt tills ert barn är stort nog att hålla sig själv vid liv och hålla reda på sina egna saker, och hoppas att det inte får för mycket av hans virriga gener.