Anonym (Tvillingmorsan) skrev 2024-07-16 19:07:22 följande:
Det TS beskriver är knappast bagateller. Hade det handlat om mindre fumligheter eller enstaka klavertramp, hade TS inte ens startat tråden, om mannen nu är så fantastisk i övrigt.
Alla har fel och brister, men det finns en gräns. Särskilt om man får barn. Man måste inte fixa allt perfekt, men barnets behov måste tillgodoses och man får inte bli en säkerhetsrisk.
Tidigare skrev någon att högintelligenta med svårigheter typiska för npf, ofta överkompenserar med hjälp av sin intelligens och därför går under radarn. De hittar strategier och klarar tillvaron bra eller någorlunda. Tills det blir för mycket, eller tills barnen kommer. Då spricker bubblan och deras brister blir både synliga och ett stort problem.
När jag läser om alla fantastiska män i denna och liknande trådar (kärleksfull, högutbildad, bra inkomst, charmig, jämställd, snygg, omtänksam, kulturellt intresserad osv). Män som superlativen haglar över, men som av någon anledning ändå inte får ihop vardagen utan att partnern styr upp det.
Då tänker jag att dessa män förmodligen också överkompenserar genom att vara allt kvinnan önskar sig inom andra områden. Ett hjärta av guld, som du skriver. De kommer undan med mycket för att de är godhjärtade, generösa, charmiga, roliga.
Skulle de inte vara det, skulle ingen orka med dem. Vem vill ha en halvtråkig partner som dessutom inte kan hålla ordning på viktiga saker, eller ofta ställer till det för sig själv och andra?
Fast vi kan ju faktiskt inte bedöma allvarligheten i det ts beskriver och kategorisera det som "inte bagateller" eftersom att hon bara sagt ATT saker händer, inte några detaljer om VAD som faktiskt händer.
Om jag ser till mig själv till exempel så tror jag att mina syskons partner ser mig som en vandrande livsfara för mina barn. Min man ser mig som en jäkligt bra mamma och partner men också en person med dåligt konsekvenstänk och som kan behöva påminnas om saker som för andra kan vara självklarheter och att jag kan behöva påminnas om samma sak lite då och då för att inte glömma det igen.
@ts: Utifrån min egna erfarenhet av att vara en strulmaja som levt i ett lyckligt förhållande i 20 år och där ingen av mina barn råkat ut för något allvarligt så vill jag ge följande tips:
* Fundera igenom vad av det som strular som egentligen är viktigt. Släpp det som är oviktigt och låt det strula och låt han själv ordna upp det.
* Det som är viktigt. Är det saker du kan ta över ansvaret för? (Självklart att han då får ta ansvar för något annat så att ni ändå har ett jämställt förhållande.) Eller är det något som kan bli bättre av att du påminner om fenomenet lite då och då så att det inte hamnar för långt ned i medvetenheten?
* Ställ krav på din man att ta ansvar för sina problem genom att själv komma med lösningar. 2 av lösningarna är det som är ovan, att han själv identifierar vad han helt enkelt inte klarar av och vad han klarar av men där det är bra med lite påminnelser ibland. Den sista lösningen är att han själv behöver ta fram strategier för att klara av saker. Här är lite av mina strategier som jag har:
- Skriva kom-ihåg-lista på allt som är mer än 2 saker om man ska göra ärenden
- Lägga påminnelselappar (A4) på golvet i hallen som man inte kan missa.
- Sätta alarm för typ allt man ska komma ihåg. Hämta ut paket, om det ska fixas matsäck till barnen på morgonen, komma ihåg att kliva av bussen mm
- Ha bestämda platser i varje rum för att "släppa saker" så när man kommer på att man har nycklar, fjärrkontroll, glasögon eller något i handen så hamnar de troligen där och inte i kylskåpet eller någon annan ologisk plats
- Aldrig boka en biljett utan att någon annan dubbelkollar att man valt rätt datum, destination, resväg (så man inte bokar två biljetter bort och ingen hem) och namn
- Om man får ett betalansvar för något att man alltid betalar direkt och aldrig handpenning + slutbetalning (tack apollo för att ni räddade min resa den gången jag kom på en dag försent att jag inte slutbetalat och ringde in i panik)
Sammanfattningsvis kopplat till ovan så utgår mina strategier från att jag glömmer allt, tappar bort allt och är blind för att se fel jag själv skrivit.
Sedan har jag mängder av andra strategier som jag arbetat fram under åren som jag nog inte ens tänker på att jag har. Men tänkte när jag gick på föräldrautbildningar gällande adhd att det i princip inte fanns en enda grej som dök upp på den utbildningen som jag inte redan gjorde för mig själv.
Vad gäller säkerhet så har jag väl lite lärt mig att förstå när jag behöver tänka till och då ställa mig frågan "Vad skulle min man tycka om detta?" innan jag går vidare. Och vissa saker så har faktiskt min man också omvärderat sin riskbedömning, vad är egentligen farligt? Att göra något där man riskerar att skada sig typ stuka handen eller bryta benet kanske inte är farligt egentligen utan något som är en bra del i ett barns uppväxt och att det man ska fokusera på kanske är det som är farligt på riktigt. Sedan så blev det lite med automatik att jag fick ett bättre säkerhetstänk när jag fick barn. Som att hjärnan fick en ny säkerhetsfunktion inprogrammerad från en dag till en annan.
