En gång strulpelle, alltid strulpelle?

Jadu TS, är han en sån lär han nog förbli det.

Jag har många historier att berätta om min man. En del är dråpliga, en del bara bedrövliga.

Som när han gav vår 4-åring en Treo Comp istället för en C-vitaminbrustablett (som vi använde istället för läsk ett tag), eller när han inte fattade att barnet skrek till för att han satt fingrarna i ytterdörren in mot gångjärnet till och pappa istället drämde igen dörren snabbt "för att inte barnets skrikande skulle höras i hela trapphuset". Det blev 7 timmar på akuten en storhelg och ett lillfinger i flisor på den lilla missuppfattningen. 

Medan barnet var mindre blev jag nästan utbränd av att flyga på semester med min man för när rutiner bryts blir han som en dement och han hittar på nya galna varianter varje gång så oavsett antal kontrollfrågor kan man aldrig gardera sig helt.

Till exempel: 

- Han "kollar att det är stängt" innan avresa och glömmer takfönstren öppna så det regnar in i 14 dar. Nytt golv blev det den gången.
-Han ska hålla reda på barnet och en enda väldigt viktig leksak, jag har koll på allt annat. Han går av planet med leksaken sittande fast i nätfickan vid sätet, men som tur var fick vi tillbaka den.
-Han lägger kvar sin helt nya surfplatta för 8000 kr i nätfickan på planet, den såg vi aldrig mer.
-Jag är dum nog att gå på toaletten i 7 minuter medan vi väntar på Stockholm C, och när jag kommer tillbaka är barnets ryggsäck med barnets dator stulen och ingen har sett nåt, eftersom både pappa och barn (8 år) glor så fokuserat i sina mobiler att de har noll koll på våra saker. 
- Han lägger sitt utlandsöppna kreditkort på butiksdisken och går bara iväg efter att ha köpt två vattenflaskor på flygplatsen, vilket leder till 4 timmars panik på planet innan vi kommer fram och kan spärra det.
- Tar fel på dag när han bokar hotell så det blir glapp i högsäsong.
- Bokar inget incheckat bagage för hemresan fast vi har för utresan. Skyller ifrån sig med "systemet gjorde fel".
- Insisterar att ingen ska ha incheckat bagage på en cityweekend "för då går det fortare". Han schasar in oss i bilen och lastar själv in kabinväskorna men snackar så med kompisen som ska köra oss att han glömmer sin egen på parkeringen hemma och får tillbringa större delen av en dag av totalt 2,5 dagar med att köpa nya kläder.
- flyger på weekend med stor premiär och har glömt finkostymen, springer runt som en höna för att fixa ny alla timmar som vi skulle myst och tagit drinkar innan.

Med mera.

Det året som var dyrast kostade hans virrande 55 000 kr skattade pengar och då började jag undra om jag har råd att leva med den här mannen, för roligare kan man ha för de pengarna.

Så jag råder dig att vara beredd på allt tills ert barn är stort nog att hålla sig själv vid liv och hålla reda på sina egna saker, och hoppas att det inte får för mycket av hans virriga gener.

Jo, ibland skäms han klart. Det enda som räddar honom är att vi i alla fall har pengarna och han gör sitt bästa för att åtgärda sakerna själv och att det inte ska drabba oss andra.

Men om det nu var sin egen man som man ville ta en drink med innan Londonpremiären och han är upptagen med att prova kostym då så blir det klart inte riktigt samma sak... 

Och jag har blivit skogstokig ett antal gånger. 

När han la en tidigare öppnad burk mörkbrun bets uppe i det ljusgrå baksätet på bilen och den öppnade sig och rann ut där t.ex. 

Det är sådant man får budgetera för när man väljer en virrepära.

Detta är i sig sant, men på TS låter det inte som att mannen avviker lite utan snarare avviker mycket.

Vissa personer är bara så goda i sin natur. Har ett hjärta av guld. Man får lov att förbise sådana goda människors fumligheter. I slutändan segrar kärleken över bagateller

Jo fast , Tvillingmorsan, har man ett hjärta av guld och är god mot var och en, så vandrar man kärlekens stig. Det är mycket värt. Ett hjärta av guld är inte många förunnat. De är som att leta nål i en höstack. Bagateller kan såklart vara en definitionsfråga, men fumlighet, tummen mitt i handen, oreda, kaos och impulsiv är väl ändå bagateller att stå pall för. Generellt sätt.

Jag talar utifrån erfarenhet och vill inte stöta mig med någon. Alla har sina livsval att fatta. Men allmängiltigt, en jovialisk man är en älskvärd man. Hjärtat är gott, tanken är god, varje handling utförs med kärlek. De är människor med stor inre kraft och fast tro på kärleken. Påminnelse om den barmhärtige samariten, i omtanken de visar mot sin nästa. Gängse, ta vara på det goda, kärleken börjar inifrån?  praktikaliteter, hushållning, meka med bilen och bygga altan? De lösar sig, annars får man lov att be släkt och vänner om ett handtag. Släkt och vänner hjälps åt om så behövas. 

Tack för alla svar hittills. Det har varit en ögonöppnare. Jag börjar mer och mer landa i att jag kanske inte bör vara i det här förhållandet, eller i alla fall inte skaffa barn med mannen ifråga. Blir bara ytterligare bekräftad i min tvekan för varje dag som går.

Har gett mig själv en deadline till nästa vecka. Kanske lyckas han rädda det, om inte så lägger jag nog ner projektet. 

Fast vi kan ju faktiskt inte bedöma allvarligheten i det ts beskriver och kategorisera det som "inte bagateller" eftersom att hon bara sagt ATT saker händer, inte några detaljer om VAD som faktiskt händer. 

Om jag ser till mig själv till exempel så tror jag att mina syskons partner ser mig som en vandrande livsfara för mina barn. Min man ser mig som en jäkligt bra mamma och partner men också en person med dåligt konsekvenstänk och som kan behöva påminnas om saker som för andra kan vara självklarheter och att jag kan behöva påminnas om samma sak lite då och då för att inte glömma det igen. 

@ts: Utifrån min egna erfarenhet av att vara en strulmaja som levt i ett lyckligt förhållande i 20 år och där ingen av mina barn råkat ut för något allvarligt så vill jag ge följande tips:

* Fundera igenom vad av det som strular som egentligen är viktigt. Släpp det som är oviktigt och låt det strula och låt han själv ordna upp det. 

* Det som är viktigt. Är det saker du kan ta över ansvaret för? (Självklart att han då får ta ansvar för något annat så att ni ändå har ett jämställt förhållande.) Eller är det något som kan bli bättre av att du påminner om fenomenet lite då och då så att det inte hamnar för långt ned i medvetenheten?

* Ställ krav på din man att ta ansvar för sina problem genom att själv komma med lösningar. 2 av lösningarna är det som är ovan, att han själv identifierar vad han helt enkelt inte klarar av och vad han klarar av men där det är bra med lite påminnelser ibland. Den sista lösningen är att han själv behöver ta fram strategier för att klara av saker. Här är lite av mina strategier som jag har: 
- Skriva kom-ihåg-lista på allt som är mer än 2 saker om man ska göra ärenden
- Lägga påminnelselappar (A4) på golvet i hallen som man inte kan missa.
- Sätta alarm för typ allt man ska komma ihåg. Hämta ut paket, om det ska fixas matsäck till barnen på morgonen, komma ihåg att kliva av bussen mm
- Ha bestämda platser i varje rum för att "släppa saker" så när man kommer på att man har nycklar, fjärrkontroll, glasögon eller något i handen så hamnar de troligen där och inte i kylskåpet eller någon annan ologisk plats
- Aldrig boka en biljett utan att någon annan dubbelkollar att man valt rätt datum, destination, resväg (så man inte bokar två biljetter bort och ingen hem) och namn
- Om man får ett betalansvar för något att man alltid betalar direkt och aldrig handpenning + slutbetalning (tack apollo för att ni räddade min resa den gången jag kom på en dag försent att jag inte slutbetalat och ringde in i panik)

Sammanfattningsvis kopplat till ovan så utgår mina strategier från att jag glömmer allt, tappar bort allt och är blind för att se fel jag själv skrivit. 

Sedan har jag mängder av andra strategier som jag arbetat fram under åren som jag nog inte ens tänker på att jag har. Men tänkte när jag gick på föräldrautbildningar gällande adhd att det i princip inte fanns en enda grej som dök upp på den utbildningen som jag inte redan gjorde för mig själv. 

Vad gäller säkerhet så har jag väl lite lärt mig att förstå när jag behöver tänka till och då ställa mig frågan "Vad skulle min man tycka om detta?" innan jag går vidare. Och vissa saker så har faktiskt min man också omvärderat sin riskbedömning, vad är egentligen farligt? Att göra något där man riskerar att skada sig typ stuka handen eller bryta benet kanske inte är farligt egentligen utan något som är en bra del i ett barns uppväxt och att det man ska fokusera på kanske är det som är farligt på riktigt. Sedan så blev det lite med automatik att jag fick ett bättre säkerhetstänk när jag fick barn. Som att hjärnan fick en ny säkerhetsfunktion inprogrammerad från en dag till en annan. 

Var det inte så, TS, att ni har ett barn tillsammans? Om du "drar" och ni får delad vårdnad, klarar han att ta hand om barnet? Kommer han att se till att barnet kommer iväg till skola, har böcker etc och gympakläder, rena, med sig? Något att fundera på.                                                                                                                                                 När jag läser inläggen här och alla de oöverstigliga hinder folk har för att klara av basala grejer i vardagen blir jag uppriktigt förvånad. Att förstå vad ens handlingar får för följder är något man lär sig tidigt i livet, långt före skolåldern. Jag är uppvuxen på landet och där var det viktigt att "man tänkte sig för", att man verkligen var mentalt närvarande i allt man gjorde. Arbete på lantbruk kunde annars vara livsfarligt.                                                                                                                   Även i vårt boningshus gällde regler. Ytterdörren fick inte lämnas öppen för då kom lagårdskatten in och förevisade stolt sitt byte. Den som klev in med skorna på fick tvätta golvet. Vid risk för åska kopplades strömmen ur och en bonde kunde aldrig ta en snaps på lördagskvällen; något djur eller någon i hushållet kunde bli sjuk och biltransport kunde behövas. Man fick alltid tänka i flera steg, vilken oerhörd nytta av det har jag inte haft? Lite jobbigt har det varit ibland att resa med folk som inte har ordning på saker och ting. Min särbo sedan många år tillbaka är precis som jag. Vi spiller aldrig tid och frustration på "spektakel" som TS skriver. Ens tid är för värdefull för att hålla på och reda upp problem. TS make må vara ett kap, men i längden skulle jag aldrig stå ut.
 

Nej, han har inte tummen mitt i handen. Eller ibland är det bagateller. Det kan jag stå ut med.

Det som oroar mig är att han gång efter annan har svårt att se bortom sig själv, att beslut han tar drabbar andra ganska hårt. 

Att han ätit upp all mat när han vet att jag är helt slut och illamående när jag kommer hem är irriterande men överkomligt. Eller att han skyller på dålig sömn för att inte hjälpa mig genom att själv åka till apoteket, så att jag måste sitta helt grön i ansiktet på buss tur och retur (vi har ingen bil och jag är väldigt illamående på buss) kan jag väl leva med.

Men nu handlar det om att han låtit en skuld gå till kronofogden, helt nyligen, utan att säga något till mig. Jag fick reda på det genom banken när vi ansökte om ett lånelöfte för en bostad vi ville köpa. Det innebär att vi är i en helt annan position mot för några veckor sedan, sett till vilka förutsättningar vi har att skaffa barn. Och jag hade kanske kunnat ta det om han berättat omedelbart, innan jag blev gravid. Klantigt men inte illvilligt. Men nu har han satt mig i en jättesvår sits och jag känner mig väldigt sviken. Och i ljuset av det blir även småsaker stora.