Vem bestämmer schema för barnen?

Behöver ingen återhämtning?? Klart man behöver det. Du valde fel ord, det ska stå "Där FÅR man ju ingen återhämtning alls", för även om man har korta stunder så blir det aldrig som att vara helt barnfri en hel vecka, om man inte lämnar familjen och åker iväg ett tag. Hur kan du inte förstå det...? Att DU inte behöver återhämtning är totalt irrelevant för alla andra föräldrar, i det här fallet ditt ex främst, men de flesta behöver faktiskt det om de har barnen själva. Och din återhämtning är väl just det du skriver om, allt annat du gör. För andra kan återhämtning innebära att ligga däckad på soffan en vecka. Så sluta döma andra efter DIN standard.

100 % sant? Tycker synd om dig om du mår så sjukt dåligt av att vara ifrån dina barn, så kan det så klart vara, men då måste du ju se till att jobba på det. Du kan inte använda barnen som levande gosedjur att trösta dig med. Som förälder måste man vänja sig vid allt mindre tid med sina barn, och en dag flyttar de till och med hemifrån. Då ska man inte behöva bli helt knäckt som förälder utan redan vara lite avvand med att inte ha dem omkring sig hela tiden. På så sätt kanske bättre för de som inte har barnen på heltid för då blir skillnaden inte lika stark.

Att barnen flyttar hemifrån är jag beredd på och mycket av allt jag gör är ju att förbereda dom för vuxenlivet och att stå på egna ben. Visst fasar jag för den dagen, men samtidigt är det målet. Det är en naturlig del av föräldraskapet tycker jag. Att missa halva barndomen med sina barn ser jag inte alls som naturligt och inget jag är beredd på. Jag vet att man lämnar bort barnen mer i vissa kulturer, men det är inte så jag är uppfostrad. 

Rätten bestämmer om ni ej är överens. Enkelt. 

Det kan bli så om man går isär, tyvärr, så vad du än är uppfostrad till så ser inte världen ut som du kanske önskar. Barnen har rätt till sin pappa lika mycket som tid med dig, då blir det lite hälften-hälften, ungefär. Vad som är "naturligt" är mest en social konstruktion eller vad man är van att se. Och här pratar vi inte heller om att lämna bort barnen "mer", bara upp till hälften av tiden så som man kan förvänta sig i er situation.

Du argumentera inför oss varför du inte vill vara ensam utan barnen.  Hur ska du få pappan att gå med på ditt bytesschema? Kommer han köpa dina argument?  

Jag hoppas Ts att du sen respekterar dina barn så pass mycket när de flyttar hemifrån att du inte hör av dig var och varannan dag ifall de inte själva vill det. Eller att du vill att de ska komma hälsa på varje vecka etc. 

Läste att din äldsta är 13 år. Om några år så kanske tonåringen hellre vill vara mer med pappa i stället eller börjar skolan längre bort. Hur ska du klara det när du nu inte klarar av ens 1 vecka isär? 

När man läser var du skrivit så handlar det mest om dig om hur du känner och vill och inte om barnen. Om de vill umgås och hitta på nåt med dig när de är hos pappa så anser jag att de är de som ska vilja det och inte du. 

Nu är inte jag en utav dem som direkt pratat om återhämtning den barnfria veckan. För min egen del handlar fördelarna med varannan vecka om att det funkar bättre rent praktiskt med arbete än om jag haft barnen varje vecka uppdelat osv. Detta har inneburit att jag kunnat arbeta mer de veckor jag inte har barnen för att på så vis kunna ha mer tid med barnen när de är hos mig. Det hade inte gått med ts föreslagna upplägg, istället hade det blivit mindre tid per dag och mer stress och långa dagar på fritids. 

För övrigt pratar ts mest om att HON minsann inte vill vara ifrån sina barn, att HON inte vill vara ensam. Detta handlar faktiskt inte bara om henne och hennes behov. Istället bör man väl försöka se positivt på att pappan äntligen vill ta sin del av ansvaret för barnen och vill ha mer tid med dem och uppmuntra detta. Men ts verkar mest tycka att det är jobbigt. Självklart hade jag också hellre haft mina barn på heltid, men samtidigt vill jag ju att de har sin pappa och att de har lika mycket tid med honom som med mig för barnens skull så det är ju bara att acceptera situationen som den är och göra det bästa av situationen så den funkar för ALLA inblandade. 

Alltså pappan har ju ingen skyldighet att låta dig ta barnen på hans vecka. Däremot om du försöker bestämma detta över hans huvud så lär samarbetet knappast bli bättre. Allt är frid och fröjd för dig så länge du får som du vill alltså. 

Hans vecka är ju hans vecka, då är det ju upp till honom att bestämma. Hade jag varit du då hade jag i första hand arbetat för en bra relation med pappan där samarbetet funkar tillräckligt bra för att kunna vara flexibla även om man kör varannan vecka. Är ert samarbete dåligt nu så skulle jag inte räkna med att du får som du vill innan det blivit bättre 

OK, det är du som skrivit förr. Du träffade barnen varje dag med eller utan pappan, sedan ville han inte mer. Jag förstår att han tröttnade på att hänga med dig.

Du är osunt beroende av dina barn. Du fick mkt kritik i din förra tråd för det. 

Menar du den här?
www.familjeliv.se/forum/thread/82870397-har-han-ratt-hindra-mig-fran-att-traffa-barnen

Ja.

Ja, det jag skriver till er här vågar jag INTE säga till pappan. Det är inte värt att riskera att han blir irriterad på mig. 

Min plan nu är att acceptera hans förslag om varannan vecka och så erbjuda mig att ta barnen till aktiviteter på hans vecka och hoppas att han tackar ja till det. 

Bra! Det är nog det klokaste du kan göra och dessutom det som är bäst för flest personer. Du får lära dig hantera dina ensamhetskänslor så länge.