Vår 8åring vägrar sova i sin säng

Klart att en 8-åring inte kan förklara de psykologiska orsakerna bakom... Och hon kommer så klart heller inte att sluta bara för att ni berättar att det är jobbigt för er eftersom hennes egna orsaker är mycket viktigare.

Ni får vara stöttande och tröstande men fortfarande stenhårda på att hon ska sova i sin säng. Hon får ställa till med vilken cirkus hon vill! Indragna förmåner dagen efter om hon inte kan bete sig (för det kan hon!). Det är tyvärr det enda som hjälper, för så länge ni ger med er eller visar er svaga så kommer det fortsätta. Lugn och förstående men fast i beslutet utan att ömka. Det är vad som gäller.

Jag kommer antagligen få en del mothugg men spontant känner jag för motsatsen. Hon har alltid kunnat sova i egen säng, detta bör alltså vara en liten "fas". Inte skuldbelägga eller liknande utan bara konstatera att jaha, nu somnar du här några nätter. Avdramatisera och om der blir långvarigt och en vana så bestäm ett datum tex "Från och med på lördag får du börja sova i egen säng igen". Men för mig går alltid tryggheten först. Och som föregående skrev, det är klart hon inte kan förklara de psykologiska anledningarna. Men se till att hon kan ligga själv i stora sängen på kvällarna så kan ni vuxna vara vakna i annan del av huset? 

Det är spännande det där med att barn ska minsann klara av att sova ensamma men vuxna ska ha sällskap i sängen....

Mina tvillingar sov fram till för snart 2 år sedan regelbundet i vår säng. Deras pappa tyckte det blev trångt men priorterade deras behov av närhet mot sitt behov av att sova där. De var då ca 9 år. Numera sker det periodvis att de vill somna i "stora sängen" (de delar rum) då de vill somna ensamma. Oftast bär jag in den som somnat i vår säng till sin sen när jag/vi ska lägga oss. Ibland kommer någon under natten och lägger sig hos oss. 

Men det är en lösning som funkar för oss, att barnet som så önskar får somna hos oss och sedan flyttas. 

Vad gäller sexliv så går det att lösa på andra platser, måste ju inte vara i sängen....

Jag tror att dottern har en period med behov av extra närhet - vilket i min värld är viktigt att ge henne. 

Det första jag kom att tänka på är något nytt örngott, nattlampa eller annat som man har i sitt rum när man ska sova. Det kanske kan ge motivationen tillbaka. 

Jag har aldrig nekat mitt barn att få sova i vår säng, hon har alltid fått komma till oss då vi har velat ge henne den viktiga tryggheten.
Vi har märkt sedan hen var mycket liten att när något oroar ( eller är i en utvecklingsfas) så har behovet att vara nära oss kommit som ett brev på posten.
Egentid eller vuxentid som många pratar förstår jag mig inte på när man har valt att skaffa barn. 
Vad är viktigast, att barnen känner sig trygga och hörda utifrån sina behov eller att de vuxna får sitt?
Allt går att lösa om man vill.
Otrygga barn lär sig att det  går att lita på de vuxna och kommer att vända sig till andra ( alt annat) där de kan bli bekräftade.
Har tyvärr sett detta med egna ögon.

Jag skulle tänka att mina behov som förälder/vuxen får stå tillbaka under en period för att trygga barnets behov, oavsett vad de kommer sig av.

Så jag skulle låta 8-åringen sova i vår säng tills hon själv känner att hennes egen säng känns okej igen. Sexliv och annat skulle få vänta ett tag, eller lösas på annan plats/tid. Ni kan bestämma att det inte tär på er vuxna att hon sover i er säng, utan att det är en naturlig del av ert föräldraskap. 

Jag har haft mina ungar i sängen så länge de ville och behövde. Hela första året, sen delar av natten, och med tiden allt glesare och glesare. Nu är de 16 och 18 och det var ett bra tag sen de slutade komma in på natten, säkert 7-8 år sen med den äldsta.

Och mitt äktenskap har överlevt, jag har orkat jobba. Och barnen har varit trygga och fått sina behov av närhet tillgodosedda när det behövt det. 

Tack för alla svar!
Tänk vad olika vi tycker och tänker om det här :)
För vår del tror vi på att alla sover bäst och mest ostört om man får sova i sin egen säng.
Trygghet kan man ge på olika vis. Jag testade idag att sitta bredvid henne medan hon hade somnat djupt i sin säng och detta funkade :) Vi kommer även lägga en madrass bredvid vår säng om hon skulle komma och känna sig orolig på natten.  Men viktigast tycker vi är att man kan somna gott och tryggt i  sin egna säng. Får hoppas att det här kommer funka för henne :)

Så då sover du och maken också i separata sängar och inte ihop? Eftersom man sover bäst i sin egen säng utan sällskap menar jag. 

Annars, varför har ditt och makens behov av närhet nattetid prioritet över dotterns om hon nu behöver det under en period? 

Jag diskuterade detta med min mormor 85+ häromdagen. Hon berättade att en av min morbröder kom till hennes och morfars säng på natten fram tills han var ca 14. De ställde in en extra säng i sovrummet för att det blev så trångt i sängen annars. Så en extra säng i sovrummet är mitt tips. Denna morbror är den som tar störst ansvar för min mormor nu när hon är äldre och jag tror det beror på att de var närmare. Det naturliga är att sova tillsammans, att sova separat är något vi hittat på de senaste 80-åren. Din dotters känsla är den naturliga. Ett alternativ är om hon har ett syskon att dela rum nattetid med. Det gör det också mindre ensamt. Jag delade själv med syskon när jag var ung. Även om jag inte ville det dagtid var det en trygghet nattetid.