Vår 8åring vägrar sova i sin säng

Det är spännande det där med att barn ska minsann klara av att sova ensamma men vuxna ska ha sällskap i sängen....

Mina tvillingar sov fram till för snart 2 år sedan regelbundet i vår säng. Deras pappa tyckte det blev trångt men priorterade deras behov av närhet mot sitt behov av att sova där. De var då ca 9 år. Numera sker det periodvis att de vill somna i "stora sängen" (de delar rum) då de vill somna ensamma. Oftast bär jag in den som somnat i vår säng till sin sen när jag/vi ska lägga oss. Ibland kommer någon under natten och lägger sig hos oss.

Men det är en lösning som funkar för oss, att barnet som så önskar får somna hos oss och sedan flyttas.

Vad gäller sexliv så går det att lösa på andra platser, måste ju inte vara i sängen....

Anonym (Närhet)

Tue 9 Jul 2024 22:23

#9

Missii89 skrev 2024-07-09 22:20:03 följande:

Tack för alla svar!
Tänk vad olika vi tycker och tänker om det här :)
För vår del tror vi på att alla sover bäst och mest ostört om man får sova i sin egen säng.
Trygghet kan man ge på olika vis. Jag testade idag att sitta bredvid henne medan hon hade somnat djupt i sin säng och detta funkade :) Vi kommer även lägga en madrass bredvid vår säng om hon skulle komma och känna sig orolig på natten. Men viktigast tycker vi är att man kan somna gott och tryggt i sin egna säng. Får hoppas att det här kommer funka för henne :)

Så då sover du och maken också i separata sängar och inte ihop? Eftersom man sover bäst i sin egen säng utan sällskap menar jag.

Annars, varför har ditt och makens behov av närhet nattetid prioritet över dotterns om hon nu behöver det under en period?

Anonym (Närhet)

Tue 9 Jul 2024 23:16

#12

Anonym (Py) skrev 2024-07-09 23:02:42 följande:

Min man ligger still och är tyst. Han varken roterar sig runt hela sängen, lägger sig på mig eller pratar sig igenom nätterna. Det gör mina barn, oavsett storlek på säng. Jag vaknar, förutom outsövd, också med värk i nacke och rygg som i sin tur ger huvudvärk och svårigheter att sova gott.

Det kan ju finnas anledningar till att man faktiskt inte sover särskilt bra alls med sina barn.

Sover jag alltid skönt med mina barn i sängen? Nä, inte direkt. Speciellt inte med den ena som gärna sparkas, snor täcke, snor kudde etc.. Men, deras behov av närhet under en kortare period trumfar ändå mitt behov av bra sömn.

Nu är jag en person som iofs älskar att sova nära. Det har jag de senaste 20 åren fått vänja mig av med då min exsambo (numera) inte tyckt om att ha någon nära. Även hans behov har gått före mitt egna i det läget. Men just eftersom jag faktiskt själv har ett stort behov av närhet när jag sover med någon gör att jag inte skulle neka mina barn samma behovsuppfyllnad de stunder de behöver det.

Anonym (Närhet)

Wed 10 Jul 2024 09:42

#25

Anonym (Sluta moralisera) skrev 2024-07-10 08:01:28 följande:

Många skuldbelägger dig TS. Man kan se det utifrån flera perspektiv och jag tänker att dålig nattsömn ger effekter på dagen som kan leda till dåligt mående vilket i sig kan påverka barnen med irritation, sämre tålamod etc. Detta tror jag påverkar anknytningen och tryggheten mer i slutändan.

Det är viktigt att barnen får lära sig att finna en trygghet inom sig, med hjälp av föräldrarna såklart och jag tycker att ni verkar ha funnit en lösning som kan fungera. Både jag och en väninna har kört stenhårt på att sova i egen säng från mycket liten och har nu tonåringar som utan problem, sover varsomhelst, ensamma.

Man får lov att vilja sova ensam eller med sin andra hälft utan störningar. Vi är en stor del av en generation som på nåder fick komma in till VH på natten om jag utgår ifrån mina barndomsvänner. Vi är trygga och stabila idag. Men de på den curlade generationen som inte är självständiga eller trygga alls! Det är för att man inte fått lära sig att hantera de jobbiga känslorna utan ska skyddas in absurdum, oavsett vad det kostar äktenskapet. För övrigt så är skilsmässa vanligare idag, undrar varför.

Ts. kör på vad du tror är rätt för er. Man kan ge trygghet på så många andra sätt.

Jag är född i mitten av 70-talet och fick komma in till mamma så länge jag behövde. Pappa och jag samspv till jag var typ 7. Ja, mina föräldrar var separerade. Mamma hade ny relation, inte pappa. Samsov även med mormor på landet till jag var en 8-10 år gammal (i en 90-säng).

Trygghet har alltid varit prioritet i min familj, även nattetid. Människan är ett flockdjur men av någon anledning så ska det bara gälla vuxna.

Anonym (Närhet)

Wed 10 Jul 2024 14:04

#38

Anonym (behov) skrev 2024-07-10 13:39:56 följande:

Har du inte ett ganska snävt perspektiv när du skriver det här? Som att förr bara existerade i Sverige, och även nutiden bara existerar i Sverige? För i många länder sover man i samma säng med barnen, både förr och nu.

Det är en anpassning till modernt liv att separera barn från vuxna och sova åtskilda, inte biologiskt gångbart. Små barn har nästan alltid behov av att sova nära sin primära vuxen, äldre barn kan vilja ha mer eget utrymme. Och vuxna vill ju gärna sova tillsammans med sin partner, det är sällan man där påtalar vikten av att var och en ska sova ensam.

Det mest spännande är ju att det man ser som "naturligt" för barn, dvs sova ensam i egen säng och eget rum, ses som konstigt och onaturligt och konstigt när det kommer till vuxna. Som vuxen "ska" du dela säng med din partner. Har man varsin säng (som inte sitter ihop) eller *gud förbjude* varsitt sovrum, då är minsann separationen nära förestående.

I USA tex är det till och med "onaturligt" att ha varsitt täcke.

Vår 8åring vägrar sova i sin säng

INNEHÅLL