• Anonym (Undrande)

    Diagnoser

    Angående alla dessa diagnoser man läser att människor har så undrar jag över betydelsen av dem? Tex om någon blir diagnostiserad med odd, adhd, aspergers eller någon av alla andra diagnoser som finns vad gör det för skillnad? Nu menar jag inte de som har grova problem pga sin diagnos. Utan idag verkar det väldigt vanligt att fullt fungerande människor får diagnoser. Det kanske inte stämmer men det ser ut så. Jag menar inte att vara dömmande utan är undrade. Vad gör det för skillnad för personen att få en diagnos? Äter de oxå medicin eller varför är diagnosen så viktig? 

  • Svar på tråden Diagnoser
  • Anonym (Också Aspie)

    Och för mig har mycket förbättrats i och med diagnosen. Så den tidigare Aspien?s upplevelse är inte synonymt med hur det blir för alla. 


    Diagnos vid 34 års åldern, och jag kan säga att den hade behövt komma låååååångt tidigare. Fy farao vad det har kostat mig att tvingats försöka vända in och ut på mig själv för att försöka leva ett normalt liv, men ständigt misslyckats och inte förstått varför. 

    Är ganska brutalt att växa upp sådär, och känna omgivningens besvikelse. För att den ansett det vara slarv, lathet, oansvarighet att någon så smart, skötsam, empatisk och klok inte kan skärpa till sig tillräckligt och lyckas med normala saker. Att konstant känna sig udda är i sig väldigt jobbigt det också. 

    Minns större delen av min barndom och uppväxt. Som ett enda långt helvete av intern stress. Och då hade jag ärligt talat väldigt bra och stöttande föräldrar. Drog jag mig undan vid tex tillställningar så var inte mina föräldrar på mig om det. Men oj vad vissa släktingar haft åsikter. Men ingen såg mig på riktigt. Ingen reagerade på hela min situation, och helheten. Eftersom att jag var lugn och sansad - extremt mycket vändes inåt. Istället för att visas utåt som autistiska utbrott. 

    Men där fanns massor som just barn, som extremt tydligt med dagens kunskap, fullständigt skrek autism om mig. Men jag var flicka. Och lugn. Men ej inombords kan jag säga. 


    I och med diagnosen har jag nu plötsligt tillgång till vilka spelregler jag går under. Så man slipper fumla i mörker hela tiden. Det har även resulterat i att jag är snällare mot mig själv, men också bättre kommit till insikt med hur jag har svårare för en del saker- som jag ändock måste jobba med. Både för omgivningens men också min egen skull.
    Att då ha rätt verktyg att ta till direkt i det där, samt mer realistiska förväntningar gör att det blir lättare att finna en rimlig väg framåt. Ingenting kan bota autismen och vissa svårigheter, och det får man acceptera att dom alltid kommer vara en del utav en. Kring det har man fått lära sig att bli mer kommunikativ, att, just det här har jag svårt för. Men ge mig lite tid/kan vi göra såhär istället, tex, så kan vi kompromissa fram en fungerande lösning i alla fall. Innan fanns inte den egna acceptansen kring ens egna svårigheter, utan bara en känsla av totalt misslyckande och att något är fel på en. Att man skulle skärpa till sig, 

  • Anonym (Undrande)
    Anonym (Också Aspie) skrev 2024-07-22 02:33:14 följande:

    Och för mig har mycket förbättrats i och med diagnosen. Så den tidigare Aspien?s upplevelse är inte synonymt med hur det blir för alla. 


    Diagnos vid 34 års åldern, och jag kan säga att den hade behövt komma låååååångt tidigare. Fy farao vad det har kostat mig att tvingats försöka vända in och ut på mig själv för att försöka leva ett normalt liv, men ständigt misslyckats och inte förstått varför. 

    Är ganska brutalt att växa upp sådär, och känna omgivningens besvikelse. För att den ansett det vara slarv, lathet, oansvarighet att någon så smart, skötsam, empatisk och klok inte kan skärpa till sig tillräckligt och lyckas med normala saker. Att konstant känna sig udda är i sig väldigt jobbigt det också. 

    Minns större delen av min barndom och uppväxt. Som ett enda långt helvete av intern stress. Och då hade jag ärligt talat väldigt bra och stöttande föräldrar. Drog jag mig undan vid tex tillställningar så var inte mina föräldrar på mig om det. Men oj vad vissa släktingar haft åsikter. Men ingen såg mig på riktigt. Ingen reagerade på hela min situation, och helheten. Eftersom att jag var lugn och sansad - extremt mycket vändes inåt. Istället för att visas utåt som autistiska utbrott. 

    Men där fanns massor som just barn, som extremt tydligt med dagens kunskap, fullständigt skrek autism om mig. Men jag var flicka. Och lugn. Men ej inombords kan jag säga. 


    I och med diagnosen har jag nu plötsligt tillgång till vilka spelregler jag går under. Så man slipper fumla i mörker hela tiden. Det har även resulterat i att jag är snällare mot mig själv, men också bättre kommit till insikt med hur jag har svårare för en del saker- som jag ändock måste jobba med. Både för omgivningens men också min egen skull.
    Att då ha rätt verktyg att ta till direkt i det där, samt mer realistiska förväntningar gör att det blir lättare att finna en rimlig väg framåt. Ingenting kan bota autismen och vissa svårigheter, och det får man acceptera att dom alltid kommer vara en del utav en. Kring det har man fått lära sig att bli mer kommunikativ, att, just det här har jag svårt för. Men ge mig lite tid/kan vi göra såhär istället, tex, så kan vi kompromissa fram en fungerande lösning i alla fall. Innan fanns inte den egna acceptansen kring ens egna svårigheter, utan bara en känsla av totalt misslyckande och att något är fel på en. Att man skulle skärpa till sig, 


    Tack det gav mig lite mer insikt. Du var vuxen när du fick din diagnos. Om inte någon fångat din diagnos som lite misstänker jag att det är ännu svårare som vuxen. Kom du själv på detta eller fick du hjälp någonstans?
  • Anonym (Jrkf)

    Jag fick diagnos OCD och alla trodde jag hade ADHD. Efter 17 år kom man på att jag haft PANDAS (som inflammstion i hjärnan) och därefter ME/CFS, så nu får jag kortison och medicin mot virus.

    Mina tvång och besvär med orkeslöshet (hade så svårt att komma igång, till att ens orka göra en macka hur hungrig jag än var) har i princip försvunnit. 

  • Anonym (F)

    Finns väldigt lite hjälp.
    I min stad kan man med diagnos inom autism få:
    -Daglig verksamhet om man ej klarar att jobba, tex pga ångestproblematik till följd av diagnosen. Så är ej bara för de som har allvarlig autism.
    -samtal med kurator och i sällsynta fall psykolog på habiliteringsmotagningen. Inte behandling men typ stödjande samtal. 


    Innan har det funnits hjälp att få anställning med det skar kommunen bort de jävlarna. 

  • Anonym (Jrkf)

    Tror att mycket psykiskt beror på annat! 

  • Anonym (Jrkf)

    Autism och borderline trodde de också att jag hade. Och bipolär. Hade inget av det. 


    Jag blev sämre efter  psykisk eller fysisk belastning (tex träning, förkylning, trötthet, varit på möte/i en affär, osv). Då fattade som att något inte stämde. Ljudkänslig. Kände en nervositet/ oro i kroppen, inte i huvudet . alla psykologer har alltid velat hitta en anledning till min ångest men den var kroppslig. Det kroppsliga drog igång tankar och känslor/panik. 


    Så man fick liksom vända på det.

  • Anonym (Jrkf)

    Genom att jag efter så lång tid fick diagnosen blev jag mycket snällare mot mig själv och kunde förstå mig själv bättre! Innan hade jag bara ett stort självhat, jag trodde jag var lat.

  • Mia448
    Anonym (Jrkf) skrev 2024-07-22 12:50:41 följande:

    Tror att mycket psykiskt beror på annat! 


    Jag är levande bevis på att det inte är så. Jag har grova problem med ångest men min enäggstvilling har noll problem. 
  • Anonym (Jrkf)
    Mia448 skrev 2024-07-22 12:57:21 följande:
    Jag är levande bevis på att det inte är så. Jag har grova problem med ångest men min enäggstvilling har noll problem. 
    Finns väl många olika till psykisk ohälsa, har man tex varit med om en våldtäkt så kan väl absolut det vara triggat av det som hänt. Men kroppens hormonsystem är komplicerat, kortisol skapar stress. Ja osv. Det var så min läkare förklarade det iallafall. Han tror att mycket psykiskt beror på fysiskt egentligen. 
  • Anonym (L)
    Anonym (Jrkf) skrev 2024-07-22 12:54:27 följande:

    Genom att jag efter så lång tid fick diagnosen blev jag mycket snällare mot mig själv och kunde förstå mig själv bättre! Innan hade jag bara ett stort självhat, jag trodde jag var lat.


    Det är det här som är så synd tycker jag ... här är en text som beskriver det mycket bättre än jag hade kunnat: 

    Diagnosen som botgöring - Terapeutiska tankar (substack.com)

    Ett utdrag ur den: Så när Hanna Hellquist känner sig hopplös, slarvig, opålitlig och svag så är det naturligt att hon, likt många andra, önskar en psykiatrisk utredning. Jag har självklart inget att invända mot det. Jag ifrågasätter heller verkligen inte validiteten i hennes diagnos. Det som för mig kan kännas sorgligt är den lättnad hon beskriver när hon får diagnosen ADHD, för den vittnar om den skuld hon känt tidigare. För att prata ett religiöst språk: att ha de egenskaper som vi kallar ADHD är en ?synd? ? och det enda sättet att få botgöring är att en psykolog eller psykiater kallar det vid sitt namn.

    För det är där ett problem uppstår. ADHD är ett namn på en grupp av symtom som har en tendens att hänga samman och orsaka en signifikant funktionsnedsättning. ADHD är inte orsaken till symtomen, ADHD är namnet vi sätter på symtomen. Men, det verkar vara en högst mänsklig egenskap att förtingliga det vi sätter ett namn på. Jag tycker det är ett monumentalt misslyckande att vi som ställer diagnoser inte gjort ett bättre jobb med att förmedla att de inte är förklaringar, utan beskrivningar. Samtidigt som det såklart finns en funktion med att göra denna typ av förenklingar för individen undrar jag om den negativa effekten på gruppnivå ändå inte väger över.


    Ett annat dilemma med diagnosernas makt är att de är kategoriska. Samtidigt som det finns mycket som talar för att vi människor inte passar in särskilt väl i dessa kategorier. Snarare existerar våra symtom och besvär i en dimensionell värld. Vi har mer eller mindre av olika egenskaper. Det leder till att botgöringen blir tillgänglig för de vars lidande och svårigheter råkar passa i mallen.


    Om vi tänker oss att Hanna Hellquist har en syster med liknande drag men som hamnar precis under gränsen för att få en ADHD-diagnos. Om hon också känner sig hopplös, slarvig och opålitlig, vad innebär då det för henne? Borde hon fortsätta göra det? Ska hon må skit och skämmas för sina drag och egenskaper?

  • Anonym (Jrkf)
    Anonym (L) skrev 2024-07-22 13:14:21 följande:
    Det är det här som är så synd tycker jag ... här är en text som beskriver det mycket bättre än jag hade kunnat: 

    Diagnosen som botgöring - Terapeutiska tankar (substack.com)

    Ett utdrag ur den: Så när Hanna Hellquist känner sig hopplös, slarvig, opålitlig och svag så är det naturligt att hon, likt många andra, önskar en psykiatrisk utredning. Jag har självklart inget att invända mot det. Jag ifrågasätter heller verkligen inte validiteten i hennes diagnos. Det som för mig kan kännas sorgligt är den lättnad hon beskriver när hon får diagnosen ADHD, för den vittnar om den skuld hon känt tidigare. För att prata ett religiöst språk: att ha de egenskaper som vi kallar ADHD är en ?synd? ? och det enda sättet att få botgöring är att en psykolog eller psykiater kallar det vid sitt namn.

    För det är där ett problem uppstår. ADHD är ett namn på en grupp av symtom som har en tendens att hänga samman och orsaka en signifikant funktionsnedsättning. ADHD är inte orsaken till symtomen, ADHD är namnet vi sätter på symtomen. Men, det verkar vara en högst mänsklig egenskap att förtingliga det vi sätter ett namn på. Jag tycker det är ett monumentalt misslyckande att vi som ställer diagnoser inte gjort ett bättre jobb med att förmedla att de inte är förklaringar, utan beskrivningar. Samtidigt som det såklart finns en funktion med att göra denna typ av förenklingar för individen undrar jag om den negativa effekten på gruppnivå ändå inte väger över.


    Ett annat dilemma med diagnosernas makt är att de är kategoriska. Samtidigt som det finns mycket som talar för att vi människor inte passar in särskilt väl i dessa kategorier. Snarare existerar våra symtom och besvär i en dimensionell värld. Vi har mer eller mindre av olika egenskaper. Det leder till att botgöringen blir tillgänglig för de vars lidande och svårigheter råkar passa i mallen.


    Om vi tänker oss att Hanna Hellquist har en syster med liknande drag men som hamnar precis under gränsen för att få en ADHD-diagnos. Om hon också känner sig hopplös, slarvig och opålitlig, vad innebär då det för henne? Borde hon fortsätta göra det? Ska hon må skit och skämmas för sina drag och egenskaper?


    Ja att få en förklaring kan göra stor skillnad. Jag tex tränade och tvingade mig, sagt av läkare att jag skulle göra det. När det egentligen var det jag absolut INTE skulle (sagt av läkare nu). Man kan säga att jag var så utmattad så att jag fick panikångest, humörsvängningar, koncentrationsproboen och tvång av det. Hjärnan funkade ju inte. En utmattad hjärna. Tvingade mig att handla. Vara bland folkmassor, som ÄNNU mer tröttade ut min stackars hjärna. Struntade i att äta för att straffa mig själv. För hur sämst jag var. På kvällen blev det som vanligt panikångest, ilska och skrik mot de närmsta, som sedan efter x antal timmar istället blev gråt och däckad av trötthet. Allt detta gick runt, om och om igen. Till slut fattade man att allt handlade om en sorts utmattning g pgs överbrlasyad hjärna. Och mer blir det ju av dessa skärmar i dagens läge, mobiler. Skärmar. Folk, krav. Nej fy.  


    Det var skönt med en förklaeingu

Svar på tråden Diagnoser