Diagnoser
Genom att jag efter så lång tid fick diagnosen blev jag mycket snällare mot mig själv och kunde förstå mig själv bättre! Innan hade jag bara ett stort självhat, jag trodde jag var lat.
Diagnosen som botgöring - Terapeutiska tankar (substack.com)
Ett utdrag ur den: Så när Hanna Hellquist känner sig hopplös, slarvig, opålitlig och svag så är det naturligt att hon, likt många andra, önskar en psykiatrisk utredning. Jag har självklart inget att invända mot det. Jag ifrågasätter heller verkligen inte validiteten i hennes diagnos. Det som för mig kan kännas sorgligt är den lättnad hon beskriver när hon får diagnosen ADHD, för den vittnar om den skuld hon känt tidigare. För att prata ett religiöst språk: att ha de egenskaper som vi kallar ADHD är en ?synd? ? och det enda sättet att få botgöring är att en psykolog eller psykiater kallar det vid sitt namn.
För det är där ett problem uppstår. ADHD är ett namn på en grupp av symtom som har en tendens att hänga samman och orsaka en signifikant funktionsnedsättning. ADHD är inte orsaken till symtomen, ADHD är namnet vi sätter på symtomen. Men, det verkar vara en högst mänsklig egenskap att förtingliga det vi sätter ett namn på. Jag tycker det är ett monumentalt misslyckande att vi som ställer diagnoser inte gjort ett bättre jobb med att förmedla att de inte är förklaringar, utan beskrivningar. Samtidigt som det såklart finns en funktion med att göra denna typ av förenklingar för individen undrar jag om den negativa effekten på gruppnivå ändå inte väger över.
Ett annat dilemma med diagnosernas makt är att de är kategoriska. Samtidigt som det finns mycket som talar för att vi människor inte passar in särskilt väl i dessa kategorier. Snarare existerar våra symtom och besvär i en dimensionell värld. Vi har mer eller mindre av olika egenskaper. Det leder till att botgöringen blir tillgänglig för de vars lidande och svårigheter råkar passa i mallen.
Om vi tänker oss att Hanna Hellquist har en syster med liknande drag men som hamnar precis under gränsen för att få en ADHD-diagnos. Om hon också känner sig hopplös, slarvig och opålitlig, vad innebär då det för henne? Borde hon fortsätta göra det? Ska hon må skit och skämmas för sina drag och egenskaper?