Diagnoser

För mig var mina diagnoser viktiga för mig. Dels för att jag kunde förstå mig själv bättre, dels för att jag kunde få rätt hjälp av samhället.

Gör din egen research och ställ vettiga frågor när du gjort det.

Jag undrar samma sak. Diagnosen gjorde ingen skillnad. Det har inte lett till något positivt  

Tvärtom. Jag har blivit diskriminerad utav vården och av anhöriga.

Vid adhd/add kan man dels få psykoedukation (kurser/gruppbehandling/arbetsterapi) och dels medicin. Vid autism kan man få tillgång till insatser via Lss och habiliterin, psykologisk hjälp etc. Mycket kortfattat.

Även kodning via arbetsförmedlingen och hjälp till anpassningar på arbetsmarknaden osv.

Du menar till synes fullt fungerande människor. Många är bra på att dölja hur hårt de kämpar. Vi ser inte att de är på väg in i väggen.

I mitt jobb träffar jag många människor med diagnoser, ingen har fått en diagnos utan goda grunder eller att någon har blivit förvånad över att en diagnos har satts. Alla ovan har haft det väldigt tufft i skolan eller i arbetslivet så jag funderar över vilka människor du har träffat där diagnoserna har kommit som en överraskning.

Det brukar däremot vara en skröna att människor får en diagnos så lätt och att det är för att kunna ta genvägar i livet som man vill ha en diagnos, om man någonsin har träffat någon med t ex adhd vet man att så absolut inte är fallet.

Jag tänker att man kanske ser fullt fungerande ut utåt, men ändå har stora svårigheter att hantera vardagen, eller att man klarar av att hantera vardagen men att det är så krävande att det blir på bekostnad av allt annat. För man söker nog inte utredning om man inte upplever något slags svårigheter att hantera sitt liv.

Min mamma är en person som utåt sett ser helt välfungerande ut. Hon har en utbildning, ett bra jobb som hon sköter, hon har en bostadsrätt, fött och fostrat tre barn, varit gift. Men innanför hemmets dörrar var hennes (och vår) tillvaro ett fullständigt kaos.

Hon orkade bara med näppe med sitt jobb och att sköta ekonomin. Resten fixade hon inte, hon låg i sängen all sin lediga tid och tog inte hand om vare sig hemmet eller oss barn. Under perioderna när hon var gift så skötte männen den delen, men däremellan så fick vi ingen omvårdnad alls om inte vi själva gjorde det. 

Hon var ofta arg, fick utbrott av sånt som andra skulle tagit med en klackspark, hade liksom inga marginaler för att klara av små förtret eller oförutsedda händelser. 

Nu när jag är vuxen har jag funderat över om hon kanske har ADHD. Och hur hennes och vårt liv sett ut om hon fått rimlig hjälp så att vi barn också kunde fått en rimlig uppväxt. 

Varför måste alla olika personligheter ha en diagnos? Och då menar jag om man är slarvig, eller har svårt att fokusera. Vi är olika, och reagerar på olika sätt, och varför ska medicin sättas in?

Det finns även något som heter "selektiv ätstörning" om barnet inte äter all mat ...

Varför fanns inte dessa diagnoser förr i tiden? De barn som hade lite svårt att hänga med fick stödundervisning så att de kom ifatt. Men annars så var det tyst och lugnt i klassrummen, det var inte alls som det är nuförtiden. Vad har hänt?

Jag tycker att man framför allt inte vet hur dessa barn kommer att utvecklas.  Vissa blir välfungerande vuxna. De kan ha vissa problem kvar, men kanske inte så svåra. Så som min dotter som har studerat och har bra jobb. Men man vet ju inte det, för andra går det inte så bra.