Anonym (Också Aspie) skrev 2024-07-22 02:33:14 följande:
Och för mig har mycket förbättrats i och med diagnosen. Så den tidigare Aspien?s upplevelse är inte synonymt med hur det blir för alla.
Diagnos vid 34 års åldern, och jag kan säga att den hade behövt komma låååååångt tidigare. Fy farao vad det har kostat mig att tvingats försöka vända in och ut på mig själv för att försöka leva ett normalt liv, men ständigt misslyckats och inte förstått varför.
Är ganska brutalt att växa upp sådär, och känna omgivningens besvikelse. För att den ansett det vara slarv, lathet, oansvarighet att någon så smart, skötsam, empatisk och klok inte kan skärpa till sig tillräckligt och lyckas med normala saker. Att konstant känna sig udda är i sig väldigt jobbigt det också.
Minns större delen av min barndom och uppväxt. Som ett enda långt helvete av intern stress. Och då hade jag ärligt talat väldigt bra och stöttande föräldrar. Drog jag mig undan vid tex tillställningar så var inte mina föräldrar på mig om det. Men oj vad vissa släktingar haft åsikter. Men ingen såg mig på riktigt. Ingen reagerade på hela min situation, och helheten. Eftersom att jag var lugn och sansad - extremt mycket vändes inåt. Istället för att visas utåt som autistiska utbrott.
Men där fanns massor som just barn, som extremt tydligt med dagens kunskap, fullständigt skrek autism om mig. Men jag var flicka. Och lugn. Men ej inombords kan jag säga.
I och med diagnosen har jag nu plötsligt tillgång till vilka spelregler jag går under. Så man slipper fumla i mörker hela tiden. Det har även resulterat i att jag är snällare mot mig själv, men också bättre kommit till insikt med hur jag har svårare för en del saker- som jag ändock måste jobba med. Både för omgivningens men också min egen skull.
Att då ha rätt verktyg att ta till direkt i det där, samt mer realistiska förväntningar gör att det blir lättare att finna en rimlig väg framåt. Ingenting kan bota autismen och vissa svårigheter, och det får man acceptera att dom alltid kommer vara en del utav en. Kring det har man fått lära sig att bli mer kommunikativ, att, just det här har jag svårt för. Men ge mig lite tid/kan vi göra såhär istället, tex, så kan vi kompromissa fram en fungerande lösning i alla fall. Innan fanns inte den egna acceptansen kring ens egna svårigheter, utan bara en känsla av totalt misslyckande och att något är fel på en. Att man skulle skärpa till sig,
Tack det gav mig lite mer insikt. Du var vuxen när du fick din diagnos. Om inte någon fångat din diagnos som lite misstänker jag att det är ännu svårare som vuxen. Kom du själv på detta eller fick du hjälp någonstans?
