Jag fick diagnos OCD och alla trodde jag hade ADHD. Efter 17 år kom man på att jag haft PANDAS (som inflammstion i hjärnan) och därefter ME/CFS, så nu får jag kortison och medicin mot virus.
Mina tvång och besvär med orkeslöshet (hade så svårt att komma igång, till att ens orka göra en macka hur hungrig jag än var) har i princip försvunnit.
Tror att mycket psykiskt beror på annat!
Autism och borderline trodde de också att jag hade. Och bipolär. Hade inget av det.
Jag blev sämre efter psykisk eller fysisk belastning (tex träning, förkylning, trötthet, varit på möte/i en affär, osv). Då fattade som att något inte stämde. Ljudkänslig. Kände en nervositet/ oro i kroppen, inte i huvudet . alla psykologer har alltid velat hitta en anledning till min ångest men den var kroppslig. Det kroppsliga drog igång tankar och känslor/panik.
Så man fick liksom vända på det.
Genom att jag efter så lång tid fick diagnosen blev jag mycket snällare mot mig själv och kunde förstå mig själv bättre! Innan hade jag bara ett stort självhat, jag trodde jag var lat.
Intressant iallafall
För det är där ett problem uppstår. ADHD är ett namn på en grupp av symtom som har en tendens att hänga samman och orsaka en signifikant funktionsnedsättning. ADHD är inte orsaken till symtomen, ADHD är namnet vi sätter på symtomen. Men, det verkar vara en högst mänsklig egenskap att förtingliga det vi sätter ett namn på. Jag tycker det är ett monumentalt misslyckande att vi som ställer diagnoser inte gjort ett bättre jobb med att förmedla att de inte är förklaringar, utan beskrivningar. Samtidigt som det såklart finns en funktion med att göra denna typ av förenklingar för individen undrar jag om den negativa effekten på gruppnivå ändå inte väger över.
Ett annat dilemma med diagnosernas makt är att de är kategoriska. Samtidigt som det finns mycket som talar för att vi människor inte passar in särskilt väl i dessa kategorier. Snarare existerar våra symtom och besvär i en dimensionell värld. Vi har mer eller mindre av olika egenskaper. Det leder till att botgöringen blir tillgänglig för de vars lidande och svårigheter råkar passa i mallen.
Om vi tänker oss att Hanna Hellquist har en syster med liknande drag men som hamnar precis under gränsen för att få en ADHD-diagnos. Om hon också känner sig hopplös, slarvig och opålitlig, vad innebär då det för henne? Borde hon fortsätta göra det? Ska hon må skit och skämmas för sina drag och egenskaper?
Ja att få en förklaring kan göra stor skillnad. Jag tex tränade och tvingade mig, sagt av läkare att jag skulle göra det. När det egentligen var det jag absolut INTE skulle (sagt av läkare nu). Man kan säga att jag var så utmattad så att jag fick panikångest, humörsvängningar, koncentrationsproboen och tvång av det. Hjärnan funkade ju inte. En utmattad hjärna. Tvingade mig att handla. Vara bland folkmassor, som ÄNNU mer tröttade ut min stackars hjärna. Struntade i att äta för att straffa mig själv. För hur sämst jag var. På kvällen blev det som vanligt panikångest, ilska och skrik mot de närmsta, som sedan efter x antal timmar istället blev gråt och däckad av trötthet. Allt detta gick runt, om och om igen. Till slut fattade man att allt handlade om en sorts utmattning g pgs överbrlasyad hjärna. Och mer blir det ju av dessa skärmar i dagens läge, mobiler. Skärmar. Folk, krav. Nej fy.
Det var skönt med en förklaeingu