Är det verkligen rimligt att SOC bara kan omhänderta barn hur som helst?

De låter som att de inte litar på föräldrarna. Varför ska de då vänta så länge med att höra barnen om de är så rädda för barnens fysiska och psykiska välbefinnande? 

Och sedan det där med att inte lämna ut förhören till vårdnadshavarna efteråt. Vad ska det tjäna till? 'Om socialsekreterarna ändå ska återge vad barnen sagt, kan ju föräldrarna ändå få höra direkt från källan. De borde ju skapa högre trovärdighet och tyngd kan jag tycka. Annars kan ju föräldrarna tro att socialsekreterarna fabricerat vad barnet skulle ha sagt. 

Jag tror att det beror på att du inte har några bra argument.

Barnens integritet skyddas inte bättre genom att barnförhören beläggs med sekretess mot föräldrar, samtidigt som socialsekreterarna ska referera dem i samtal med föräldrarna. Jag ser enbart en risk i att referat blir felaktiga. Men ser du något annat får du gärna utveckla det och inte hänvisa till någon "integritet" som ändå inte finns där. Det enda sättet skulle då i så fall vara att inte nämna alls vad barnen sagt, men då blir det å andra sidan väldigt svårt att bemöta. 

Jag är för allas bästa och ser inte att barn står mot vårdnadshavare, utan att det är ett samspel. Olyckliga barn skapar olyckliga föräldrar och vice versa. 
Socialtjänsten är tyvärr lite som en Elefant i en porslinsaffär. De saknar takt och ton. Jag hoppas för allas skull att de bättrar sig. 

Är det inte bara att vägra ha någon kontakt med dem? Bara enkelt förkunna att det inte finns något att prata om. Meddela att man har yppandeförbud. Socialtjänsten "utreder" ju ändå och de verkar ju ärligt talat inte så intresserade eftersom de inte lämnar ut barnens redogörelser till föräldrarna ändå. 

Antal LVU-placeringar per tusen invånare? 

Det beror nog på vem du frågar. Pratar du med vissa socialsekreterare får jag närmast intryck av att de anser många LVU som bra.
Ser man till barnen däremot tror jag att LVU inte är något vidare. Givetvis beror det ju också vad som är alternativet, men man vet ju att LVU-placerade barn lyckas sämre i livet och oftare drabbas av psykisk ohälsa. Ryggmärgsförsvaret från soc brukar då vara att de redan bär med sig sådana sociala trauman, men jag tror inte riktigt att det är hela sanningen.  Det är nog också få vårdnadshavare som vill ha sina barn LVU - placerade. 

Nu är jag inte med på var du menar. Jag efterfrågar en allmän debatt. Jag låtsas inte att jag är förälder. Jag ÄR förälder. 

Jag är förälder. Intressant att du säger dig ha genomskådat min "agenda". Extra intressant, eftersom jag inte själv känner till att jag skulle ha någon. Mer än att jag finner de intressant att diskutera socialtjänstens arbetsmetoder och resultat. Det är ju ett intressant ämne, där det finns skilda åsikter. 

Mycket av den där statistiken är väl inte officiell, men vissa siffror är intressanta. Exempelvis den att av 420.000 utredningar leder bara 3600 till LVU. Intressant att veta är hur många av de 420.000 utredningarna som leder till tillfälligt omhändertagande, barnför m.m. Det lär ju garanterat vara betydligt fler än 3600, men givetvis färre än 420.000. 
Jag tycker det är intressant, eftersom det ger en indikation på vad som så säga görs i onödan. 

Men omedelbara omhändertaganden, menar du då fall då socialtjänsten och polisen hämtar barn i skolan och kör dem till barnahus för förhör? Vårdnaden upphävs ju samma stund som det sker. 

Om det sker en orosanmälan, socialtjänsten genomför en utredning som sedan läggs ned utan åtgärd. Gjordes då inte anmälan i onödan?

Om det hålls ett barnför som inte leder till åtal, gjordes då inte barnförhöret i onödan? Upphävdes inte vårdnaden i onödan? 

Du skriver mycket och en hel del intressanta saker. Gillar dina inlägg.
"Medvetandegjord". Tror de flesta vet att man inte får slå sina barn. Något jag också vet är att barn kan uppfatta saker på andra sätt än vuxna. Exempelvis att sära på två syskon som bråkar. Det betyder inte att man blivit slagen. Om två personer under lek springer ihop med varandra och krockar kan barn göra sig illa. Det betyder inte att det ena barnet slog det andra, även om barnet skadar sig och blir ledsen. När sådana saker inträffar och barnet ska återberätta vad som hänt är det inte alltid som orden hamnar rätt. Det kan ge en del konsekvenser rörande det vi talar om.

Rörande snatteri. Ja, jag tror också att de barn som blir anmälda pga det blir lite mjuka. I vart fall ett tag. Det ligger nog i sakens natur att visa ånger i samtal med socialtjänsten då. 

En del fall kan bli rätt sjuka, för att återknyta till första stycket. Barnet säger till någon personal på skolan att det blivit slaget hemma. Orosanmälan görs. Barnet hämtas utan vårdnadshavares vetskap till polisen. Barnet börjar förstå allvaret i situationen, men håller fast vid versionen att denna blir slagen hemma, för nu går det ju inte att ångra sig och förlora ansiktet. Det blir ju konstigt. Något medvetandegörande om vad det ställer barn och föräldrar i för situation informeras naturligtvis inte om från vare sig socialtjänst eller polis. Barnet ska ju "skyddas" och "tryggas". Förälder kallas till förhör. Förälder som givetvis är helt chockad, eftersom denne på riktigt aldrig krökt så mycket som ett hårstrå på sina barn blir anklagad för att slå sina barn. Ord står helt plötsligt mot ord. Åtalet läggs ned, eftersom det inte finns några bevis. De finns heller inga fysiska tecken på misshandel och barnet kan inte svara på när det skulle skett. Socialtjänstens misstankar kvarstår dock och föräldern erbjuds någon form av stöd i form av familjebehandling för att "tygla sin ilska". Eftersom barnet blir hämtat i skolan av personal från soc och polis förstår då övriga i klassen att något har inträffat. Barnet frågas ut av övriga barn, som då svarar att det förhörts av polisen.
Nästa steg blir att socialtjänsten börjar förhöra sig med personal på andra förskolor och skolor där syskon går. Har de märkt på de andra barnen att de blir misshandlade? Personalen där börjar fundera på varför de ska svara på de frågorna och börjar tänka efter om de noterat några blåmärken..., kanske blir de även något mer reserverade i sin kontakt med barnens föräldrar?
Det blir rätt absurt eller hur? Är det ett lyckat exempel? Tror inte det är speciellt ovanligt heller. Efteråt utvecklar den drabbade vårdnadshavaren posttraumatiskt stressyndrom, drabbas av koncentrationssvårigheter och barnet förlorar sin tillit till vuxenvärlden och börjar få hög skolfrånvaro och sluter sig alltmer.  Men utredningen är nedlagd. Man har skapat problem som inte fanns.  Vad finns det för handlingsplan där? 
Socialtjänsten kan ju omöjligen vara ovetande om vad som händer efteråt, eller hur? De kan ju inte på allvar tro att när de stänger utredningen så är det klart. Har man väl öppnat Pandoras ask så är den ju öppen. Då bör man ha beredskap för att kunna hantera sådant som kan flyga ur asken. Min erfarenhet är att den beredskapen är noll. Så många har likartade upplevelser. 

Att jämföra detta med någon form av cancerscreening hos en läkare för att utesluta det värsta är inte riktigt jämförbart. För det första görs det inte med tvångsmedel. För det andra är det inte brottsligt. För det tredje drabbar de inte tredje part och det finns inga former av förtäckta hot.

Det är möjligt att soc förutsättningar är urusla och det gnälls ofta på bristande resurser, men är verkligen metoderna ändamålsenliga? Väger man risk och nytta?  Hur ser man på nedsidan?  Att leva med hotet av att förlora sina barn och känna en vanmakt över att man blir misstänkliggjord och inte trodd på kan nog knäcka en hel del. 

Du kan ju inte på allvar tro att det skulle göra någon skillnad? Det har aldrig någonsin förekommit något polisiärt övervåld, eftersom polisens verksamhet är reglerad i lag. Ok, vi säger väl det då....

Anmäla kan du förstås göra, men i 99,9% av fallen leder det ingen vart. Har det inte dokumenterats med film, har det aldrig hänt.

Jag har redan skrivit några gånger att jag skrev fel. Menade förstås att det föräldrarna som är vårdnadshavare. Jag är själv förälder. 

Oavsett om mina barn blivit omhändertagna eller inte så spelar det ingen roll för sakdiskussionen. Bör socialen bara åka och hämta barn hur som helst och upphäva vårdnaden utan att ens ha varit i kontakt med föräldrarna? Jag tycker det är horribelt. 

Det tror jag faktiskt inte. Poliser slipper lindrigare undan när de gör fel.

Tack för utförligt och bra inlägg. Vet inte hur fördelningen ser ut mellan de upplevda omsorgsbristerna, men misstänker att misstänkt våld mot barnen är vanligare än att barnen dyker upp med lite för långa naglar?
Finns det någon statistik runt andelen? Alltså vilka angivna omsorgsbrister som givit upphov till orosanmälningen? 

En fråga. Tycker du BBIC är bra? Jag menar, läser man den bokstavligt tror jag knappt det finns ett enda föräldrapar som inte uppvisar omsorgsbrister. Finns många gummiskrivningar. Tag känslomässig tillgänglighet exempelvis. Vad är det? Hur tillgänglig behöver man vara? Är det i överhuvudtaget möjligt med egentid utan att vara känslomässigt otillgänglig? 
Boende och ekonomi? Bör alla som inte har ett rum till varje barn eller saknar arbete, eller är lågavlönad få sina barn omhändertagna? Kanske spetsar jag till det hela en smula, men vad finns det för guidelines? Eller är det tänkt att den enskilda handläggaren fritt ska tolka? En familj som inte har råd med fritidsaktiviteter "som alla andra". Räknas det också som en omsorgsbrist? 

Sedan det här med gränssättning. Jag tror det har blivit ett problem, för vad är det egentligen? Hur sätter du egentligen gränser för barn med NPF diagnoser? Tror du att en 23-årig nyexad socialsekreterare som jobbar med att checka alla punkter i BBIC och som blir satta att utreda huruvida ett barn med uppenbart NPF problematik förstår sammanhangen, speciellt när det inte finns en diagnos? Hur ska de veta? 

Sedan det här med att söka hjälp. Jag vet att många som söker hjälp upplever att den hjälp som finns är dålig och teoretisk. Personer som säger helt självklara saker helt frikopplad från verklighet och vardag. Satt och lyssnade på vad en "närvarostrateg" tyckte att man skulle göra med barn som inte vill gå till skolan. Rådet var i princip att det är viktigt med rutiner och att barnet går och lägger sig i tid. No shit liksom. Det hade ju ingen förälder kunnat lista ut. Det var säkert värt en timme av din tid för att få lyssna till....

Själv tycker jag mig ha märkt att mycket kommer med ålder och mognad. En speciallärare som arbetat i 25 år har en helt annan erfarenhet och trygghet i sin relation till barnen. Något helt annat än den ängslighet och rädsla för att göra fel som ofta återfinns hos många yngre. 

Angående upplevd stigmatisering. Skulle det kunna vara så att en person som på eget initiativ söker stöd riskerar att fångas i nätet eftersom man då ger ett kvitto på att det finns brister? Säg en förälder som kontaktar psykiatrin eller söker hjälp för sin alkholkonsumtion. Motparten har anmälningsplikt och när de får höra att patienten har en 3-åring hemma. Hade du själv sökt hjälp då? Jag tror många skulle dra sig. Det hade jag själv gjort. 

Kanske lite off topic, men känner till att det finns många äldre som inte ens vill besöka en VC eftersom de är rädda att de då skulle förlora körkortet eftersom de börjat bli glömska. Läkaren har ju anmälningsplikt...

Jag tror också at socialtjänsten skulle behöva göras om i grunden. Både organisatoriskt och vad gäller arbetsmetoder, liksom kompetenskrav på de som arbetar inom myndigheten. För som det är nu är det alltför många som har alltför dålig erfarenhet av deras tjänster. Det blir väldigt ofta fel och de gånger när det blir rätt, så tycks det ändå bli fel. I vart fall i förlängningen. När barn som "räddas" drabbas av psykisk ohälsa och tar livet av sig efter att ha blivit LVU-ade borde många ta sig en ordentlig funderare. 

Tror dessvärre att det är rätt lönlöst. IVO om det går att påvisa allvarlig vårdskada, men det blir nog svårt. Omöjligt att få rätt. JO skiter alla i, även om de skulle döma till din fördel. 

Systemet är riggat för att man inte ska kunna rå på det. Hur många med allvarliga vårdskador får rätt hos IVO exempelvis? Lär inte vara många. Soc kör sitt race och när de är klara är det ofta värre än innan. Många har undrat varför de kallas socialtjänsten. En tjänst för vem? Många gånger för de som arbetar där.

De problem som jag belyst i tråden gäller väl främst om man har mindre barn, men även äldre barn ju drabbas. Dålig skolnärvaro, droger m.m. Är inte helt övertygad om att tvångsåtgärder är det bästa där heller.