Är det verkligen rimligt att SOC bara kan omhänderta barn hur som helst?

Jag känner till ärenden där det dröjt 2-3 veckor från att de får in en orosanmälan till dess att de agerar och åker och hämtar ungen i skolan. Du kanske menar att de har 24 timmar på sig att besluta om LVU efteråt? Efter omhändertagandet? 

Exakt! Det är precis det som är min poäng.

Jag känner till ett fall där soc och polis bara klampade in i klassrummet och tog med sig barnet som var i 10-årsåldern. Barnen är förstås inte dummare att de fattar vad som händer och ställer frågor till den omhändertagna. 
Det blev så jobbigt för det barnet att gå kvar i skolan, så det skedde ett byte. Det gick inte längre att gå kvar. 

Andra föräldrar har drabbats av posttraumatiskt stressyndrom, gått i i depression och varit tvingade att sjukskriva sig under en längre tid, eftersom de inte längre klarar av att sköta sina jobb. Soc säger i det läget bara tack och hej. De tycker inte att det är deras problem.

Familjer som var hela och klarade sig själva innan soc stormade in lämnas i spillror. 

Jag förstår hur det tänker, men det leder ingen vart. Jag vet de som polisanmält, men det läggs givetvis bara ned. Inblandade på socialtjänsten blir inte ens kallade till förhör. Tveksamt om någon åklagare ens tittar på ett sådant ärende. Vill du stämma dem måste du väcka enskilt åtal, vilket innebär att du får stå för alla rättegångskostnader, även deras inkl juridiskt biträde. Högst sannolikt skulle du förlora. 
Någon ursäkt skulle du aldrig få, utan du skulle bli betraktad som en rättshaverist.

Missförstå mig inte. Jag förstår till 100% hur du tänker och tycker du har rätt, men jag vet att det inte leder någon vart. Detta system är det ingen som rår på med mindre än ändrad lagstiftning och annat arbetssätt och pedagogik hos landets socialtjänster. Den här kritiken är är urgammal, men de händer just ingenting.
Ibland när det är tillräckligt många som höjer sina röster kallas det däremot för drev och desinformation om socialtjänsten. Att folk av illvilliga syften skulle få ut något av att svartmåla socialtjänsten. Närmast konspiratoriskt enligt mig.
Själv är jag tämligen övertygad om att socialtjänsten förstört betydligt fler liv än vad de räddat. Precis så illa tror jag att det är. 

Jag kan absolut förstå att det är svåra gränsdragningar ibland, men lite mer fingertoppskänsla tror jag inte hade skadat. Speciellt i de fall där soc gör bedömningen att det inte föreligger akut fara för barnet, men ändå (efter att ha funderat ett par-tre veckor), bestämmer sig för att åka och hämta barnet och köra det till ett barnahus. Hur tänker man då? Inte att det föreligger något akut skyddsbehov i vart fall. Hade det då inte varit smidigare att vidtala föräldrarna först i det läget? Fast syftet kanske egentligen inte är att skydda barnen, utan något helt annat? 

Sen kan jag bara hålla med att smidighet hade varit önskvärt. Det heter ju att de ska skydda barnen. Är det då att skydda barnen att storma in i ett klassrum och hämta barnet med polis (även om de är civilklädda)? Begriper de verkligen inte hur det ser ut och hur det tolkas? Vad händer med det sociala kapitalet i umgänget?

Håller med om att det borde finnas någon handlingsplan, för jag tror väldigt många barn och föräldrar mår väldigt dåligt efteråt. Nu kommer jag inte ihåg siffrorna, men vet att jag läst att det bara är en bråkdel av alla akuta omhändertaganden som leder till LVU. Tror det var någon enstaka procent.

Du måste ju förstå att det inte fungerar så. Tror du verkligen att föräldrar som blir oskyldigt anklagade och får sina barn omhändertagna, (om än tillfälligt) skulle känna någon form av "tacksamhet"? 

Var har jag skrivit att det ska ses mellan fingrarna?

Okej, men om de då gör bedömningen att det inte är akut. Är det då verkligen nödvändigt att knipa barnet i skolan 3 veckor senare och inte vidtala föräldrarna? Eller skulle du säga att det är någon slags miss?

Jag kan ju bara hålla med dig, men de arbetar inte på det viset. Du skulle kunna bosätta dig utanför soc-kontoret i ett år. Du skulle aldrig få någon kompensation eller ens en ursäkt. De skulle inte säga att de agerat fel. 

Okej, men om vi låtsas att det inte finns något annat sätt för soc att arbeta. Att de måste förstöra livet för 20 andra för att rädda 1? Tycker du att det är rimligt? Egentligen är siffrorna antagligen ännu större eftersom vi pratar både barn och vårdnadshavare. Du ser inget problem med problemen som berörts i tråden? Det är ju inte precis så att omhändertagande passerar obemärkt förbi, vare sig för barn eller vårdnadshavare. Många beskriver en känsla av vanmakt och att det egentligen inte går att bli vare sig rentvådd eller få någon form av upprättelse. 

Nej, jag förstår inte logiken faktiskt. Vad för slags efterverkningar menar du?  Självklart blir det efterverkningar. Eller menar du att föräldrar aldrig skulle vidtalas? Tror du inte att de skulle märka om deras barn bara plötsligt försvinner? 
Eller är det de inspelade förhören du menar?