Känner mig så orättvist behandlad

Kan du ge något konkret exempel? Svårt att förstå vad du menar - talar du om din familj, arbetskamrater, vänner etx.?

Generellt sett är det väldigt problematiskt om en vuxen människa inte kan behärska sig när hen är arg. Att "explodera" är ett tecken på att något inte står helt rätt till oxh att personen kan behöva hjälp i form av terapi.

Om du upplever att du själv inte kan tala i en normal samtalston när du blir frustrerad eller arg skulle jag råda dig att prova KBT och mindfulness i kombination - eller någon annan form av terapi som du föredrar.

Med det sagt ska du naturligtvis inte bli illa behandlad av andra, men det kan vara bra att försöka få lite perspektiv.

Tack för svaret!

Mest arbetskamrater det händer med. Jag håller med om att jag kan behöva terapi, men isåfall behöver väl de också det, för de kan ju inte heller behärska sig! Varför är det okej att de exploderar men inte jag??

Vad handlar konflikterna och påhoppen om? Även om det inte är du som startar dem, så kan det ju finnas orsaker till att alla dina kollegor känner frustrationer. 

Hur ser arbetsmiljön ut och har du pratat med er chef?

Konflikter på jobbet händer ju ibland men då ställer man sig inte och skriker på varandra. Man pratar och lyckas man inte nå varandra så har man ett möte där chefen är medlare.

Sluta bli upprörd. Håll lugnet och stirra ut dem. Bry dig inte om vad de säger. Det de säger är bara ett tecken på deras svaghet.

Oki, tack! 

Det är tyvärr så livet fungerar och något jag lärde mig i 30-års åldern.

När man reagerar kraftfullt blir det alltid man själv som blir förloraren. Dels blir man emotionellt upprörd själv och skadar sig själv. Sedan framstår man som man själv är den som har problemen. 

Det är dock lite lurigt för samtidigt är det viktigt att man inte blir passivt aggressiv. Det bästa i nästan alla konflikter är att lugnt, stilla och respektfullt säga sin åsikt. Om den andra sedan fortsätter att gapa går man därifrån.

När man får kritik, oavsett hur den framförs ska man även självkritiskt fundera på om det ligger något i kritiken. Om det gör det lyssnar man på det och förbättrar sitt beteende.

Gör det inte det så kör man på. Oftast ligger det något i kritik ska nämnas men det behöver inte göra det.

Jag undrar om det kan vara så att de inte vågar ta upp saker med dig som vuxna människor i god tid, för de vet att du blir fly förbannad när man säger något. Därför håller de inne med det så länge det bara går, för de orkar inte med dina utbrott. 

Det är något allvarligt fel någonstans om det är så mycket stora konflikter på en arbetsplats som du beskriver. Har de andra också såna konflikter, där de är arga och håller på, med varandra? 

Vi har en på mitt jobb som kan brusa upp och bli arg. Även om det aldrig hänt mig undviker - och föraktar - jag honom och skulle aldrig, aldrig ta en konflikt med honom utan att ha någon med mig. Folk som skriker och härjar när de blir arga är fruktansvärt obehagliga och jag vill inte ha kontakt med dem mer än nödvändigt. 

Deras beteende kan du inte göra något åt, så det blir som lönlöst att peka finger och säga : jamen de då...
Om det händer ofta runtomkring dig, dessutom med många olika personer så är du ju den gemensamma nämnaren...

Att gå i terapi kan hjälpa dig att förstå varför DU triggas av deras beteende och ge dig verktyg att hantera situationer mer konstruktivt.

Det vet vi ju inte. Får man ofta så allvarlig kritik av sina kollegor att man tapoar fattningen så kan det röra sig om ren mobbning, men det kan också vara så att TS är skitjobbig att ha att göra med. Oavsett undrar jag var TS chef, hr och skyddsombud finns i detta. Det är helt orimligt att såna här konflikter blossar upp upprepade gånger utan att ledningen gör något åt det. TS borde ha blivit erbjuden stöd för länge sedan, låter det som. 

Oavsett vad ska hon inte bli upprörd.

Att de blir galna är ett tecken på deras svaghet. En stark person agerar inte på det sättet.

Du umgås med idioter. Byt umgänge! Och om det är kollegor, ta det med chefen. Om chefen är idiot, byt jobb.

Du skriver det är mest på jobbet men också lite då med familjen om jag förstått dig korrekt. 

Har du fått samma kommunikationsstil, reaktion som någon eller några i din familj har vid konflikter? 

Min partner var väldigt jobbig för mig i konflikter förr, år av det. 
Jag var inte van vid att någon reagerade som han gjorde (förutom hans ena förälder då, också). 

Jag är inte perfekt, men jag har en hyfsad bra kommunikationssätt, och i konflikter är jag  lugn av mig (jag kan reagera senare med vrede, ledsamhet). I min familj är det så här jag har fått lära mig att kommunicera på (från en familjemedlem, i synnerlighet).

Tyvärr har jag också lärt mig "stänga ner" då ex till mig också hade mer humör än jag hade. Jag är i stort sätt van vid att många människor har mer humör än jag har. Det märks inte på samma sätt om jag är stressad. Jag har inte fått lära mig att säga till exempel "nu är jag stressad", jag flaggar inte så tidigt som vissa andra gör. Min första indikation är att jag blir ledsen och vill dra mig undan och inte visa. Ex (med mer humör) och också min man reagerar med ilska först.

Ibland kan man missförstå varandra när man reagerar olika känslomässigt i olika stadier av en konflikt. Då är det som ett det blir ännu en konflikt av det, och inte vad den första konflikten handlade om: Känner du igen dig i det? 

Jag har fått höra att maken blivit mer rädd (synts som mer arg) då han inte tyckt han fått kontakt med mig, till exempel. 

En bra sak är att jag lärt mig även i konflikter att jag tillägger "nu börjar jag känna mig ledsen", men att jag ändå fokuserar mest på vad grälet gäller om, saken. Jag är bra på att koncentrera mig för mycket på saken, men inte flagga för hur jag känner mig. Maken varit allt om hur han känner sig, och inte om saken. Du förstår hur man kan gå om varandra? 

När jag första gången visade att jag var ledsen ändrade han sig helt, plötsligt, från att vara arg till att han själv fick tårar i ögonen. Jag blev mycket förvånad över det. Då brydde han sig inte om han hade rätt eller fel, han ville bara genast hålla om mig. Jag ville gömma mig undan.

För mig har det varit viktigt att inte visa mig svag, att inte gå ifrån ämnet, att inte prata för mycket känslor, också svårt när jag inte vet hur jag känner mig förrän senare efter alla andra bränt av, reagerat. 

Det är väl det som är mitt tips, att bli medveten om hur du kommunicerar och framförallt hur du själv blir i konflikter. Hur du känner dig. Att du börjar lyssna mer på dig själv, dina signaler, till exempel säger till i ett tidigare stadie om någon känsla, eller om du känner för mycket, att du säger du behöver en paus från bråket för du börjar bli arg. Dvs att du flaggar att nu är jag så här. Det blir då som en puls som motparterna hör, kan känna av. För oss har det fungerat. 

Självklart blir du också arg och ledsen och sårad, det blir vi alla, de känslorna har alla i konflikter, men du kan också vara på ett sätt som du inte själv är medveten på är destruktivt i dina relationer vare sig de är på din arbetsplats eller i det privata? Något som normaliserats mer eller mindre i din egen familj då du har någon där eller flera som är precis som du? 

Jag är något mer skeptiskt till din arbetsplats då jag vet med mig att vissa arbetsplatser har bara en viss typ av människor där och de brukar kunna gadda ihop sig, för att själva se bättre ut, och då är det de de sysslar med för gaslightening, eller mobbning som ovan skrev om. Hade jag varit dig hade jag lärt mig strategier hur jag ska svara de här människorna, finns massvis med exempel från de som blivit experter på hur de ska svara exempelvis narcissister (när det är gaslightening). Jag hade också hållit mig så formell jag bara kunnat med dem, sett till så jag haft så mycket av kommunikationen som möjligt på mail eller andra sätt där jag kunnat bevisa det i efterhand. Sedan är frågan hur mycket krut det är värt för dig att spilla, eller om det vore lättare för dig att exempelvis byta jobb?

Där ska självfallet alltid finnas stöd och direktiv från chefen och facket om/när du behöver. Kontakta dessa?