Varför ska man jämt "gå och prata med någon" för minsta lilla?

Men att prata med någon kan ju också betyda att prata med vänner och/eller familj. Jag tror vad många menar är att det är viktigt att kommunicera hur man känner och mår. Förr i tiden betraktades det som skamligt och folk gick omkring och höll inne med all möjlig skit, inte minst kvinnor som levde med våldsamma män eller personer med självmordstankar. Idag vet vi hur viktigt det är att få prata.om det här och på så sätt även kunna få hjälp. Det betyder absolut inte att man inte får må dåligt, men det är en uppmuntran till att få den hjälp man behöver. Att prata med en vän eller en psykolog kan vara ett viktigt första steg i rätt riktnkng.

Jag är helt med i ditt resonemang. Problemet är väl just att vissa yngre generationer idag har tappat detta med djupa samtal.
Det är ytligt, det är att dela det som är bra, att inte blotta svaghet...
Det finns förstås en motrörelse mot detta där man är väldigt transparent med psykisk ohälsa till exempel. Eller kroppsaktivism.
Men jag saknar mellantinget.

Samma verkar gälla våra unga, de är så uppe i sitt digitala liv att det riktiga livet inte verkar existera. Det riktiga livet där man får se vuxna  (sina egna och kompisars föräldrar tex) drabbas av, råka ut för men sen också HANTERA händelser i ens liv. Pojkvännen gör slut och man söker akutsjukvård för att man har ångest och är ledsen. Åk hem till din bästa tjejkompis, prata, gråt och ät en stor skål glass liksom, så gjorde vi på 90-talet.
Att råka ut för nederlag, sorger och besvikelser hör livet till. 

Jag lärde mig massor av alla viktiga vuxna jag hade runtomkring mig när jag växte upp. Tänker jag efter så var det inte småsaker utan stora sorger. Men eftersom man sett och upplevt andra ta sig igenom detta så fanns det hopp. Idag verkar folk inte ha de verktygen och då blir rådet att prata med någon (professionell) det som verkar ligga närmast till hands.

Svaret att skaffa dig vänner du kan prata med och utbyta ömsesidig hjälp med är väl för direkt och skulle inte tas emot väl.

Det är ett jätteproblem idag att vi (framför allt de yngre) tror att så fort någon mår dåligt så är man sjuk. Livet går upp och ner men det är inte sjukdom för det. Och nej man behöver inte prata med någon för det. 

medialisering kallas det. 

Ska man sluta med medicin också? Högt blodtryck, diabetes, allergi.
Ska vi sluta med att hålla oss i form, köpa en ny säng när vi får ont i ryggen av den gamla? Ska vi trampa på i skor vi får ont i fötterna av? Bo i asbestfyllda hus och köra bil utan bilbälte?

Skrev precis detta i en annan tråd!

Sedan, alla behöver inte gräva i saker som varit jobbigt eller svårt i dåtid. För en del är det bättre att låta det vara i det förflutna. Jag är själv en person med ett rent helvete i bagaget, har ibland fått höra att jag "behöver prata om det" men nej, det behöver jag verkligen inte. Det ligger bäst där det ligger, i det förlutna.

Märkligt att folk tror att alla är stöpta i samma form.

Det handlar väl till en början om att uppmana folk att faktiskt kommunicera hur man mår och hur man har det.  Att prata med någon är lika väl en uppmaning till att ringa mamma, sin chef, polaren,  kollegan eller öppna munnen inför sin partner.  

Överlag verkar just detta vara ett problem , att överhuvudtaget öppna munnen och kommunicera. Och i synnerhet med sin omgivning
Det verkar ha blivit förbjudet att prata med nån annan än en kurator . Att föreslå någon prata med sin partner ses som en grov kränkning och förolämpning av partners privatliv och varför skulle partern vilja veta sånt..? Typ... Vilket för mig är helt befängt.  

Om folk skulle bli bättre på att kommunicera med varandra skulle det inte behövas råd om att prata med någon (proffs alltså)  för om folk skulle prata med varandra skulle många må mycket bättre. 

Samma sak med parterapi och familjerådgivning.  Om man var mer inställd på att lösa problemet och ha god kommunikation så skulle många förhållanden funka bättre än att som idag bara gå dit och kasta skit på varandra och vem det är mest synd om . 

 

Att du ska prata med någon om du mår dåligt över banala saker, är för att om du gör det har du ett grundläggande osunt förhållningssätt till livet och omgivningen och det är ett större problem än det på har synligt framför dig.

Sen säger jag aldrig åt folk att dom behöver prata med någon även om jag tänker det. 

Jo, jsg håller med. har själv gått på psykiatrin i 17 år, när man sen kom fram till att hoppsan mina besvär var inte ens psykiska. har haft hemsk panikångest och tvång). Det var istället som inflammation i hjärnan (Pandas). Kanske inte så konstigt inget hjälpt av alla antidepressiva och annat som man fått. Man trodde jag hade både adhd, autism, bipolär, borderline osv, var inget av det. 

Men men det hör inte hit . Men jag menar att ja, många går på psykiatrin utan att ens få hjälp där. Har flera vänner som också går där. 

Sen det där med att prata med varann som vänner osv, det verkar helt ha försvunnit. 

Är man en person med många tunga problem så är det bättre att tala med en psykolog än att belasta sina närmaste med sin ständiga negativitet.

Energitjuvar som ältar och gnäller ständigt kring sina liv är inga jag vill umgås med på något plan. 

Det stämmer. Dessutom är folk oerhört snokiga, i ren allmänhet. Ska lägga sig i andra människors liv. Det är som en del inte kan låta bli. Fast dom faktiskt inte har ett dugg att göra med det. Någon slags sjukdom, känns det nästan som.

Man ska klanka ner på vissa svagare grupper i samhället.
Och det är en oroande utveckling. Nej, allt var inte bättre när jag växte upp. Men folk var bra mycket vänligare emot varandra. Det är så mycket förakt och hat I dagens samhälle.

Som mest verkar handla on utseende och att vara så smal som möjligt. Man ska göra si och så. Annars är det inte rätt. Folk har inga riktiga värderingar längre.
Rent krasst, blir folk dummare I huvudet med varje generation. Sverige har blivit det, och mer korrupt har jag läst. Ingen värme eller solidaritet emot sin medmänniska.
Alla ska söka hjälp, för minsta lilla. Som du säger.