Gammal mamma, känner mig så skyldig

Och jag fattar att det kan vara en sorg. Men det är som det är... ändå.
Jag säger inte att det är lätt att skifta mindset, jag fastnar också ibland. 
Jag är ungefär i samma läge som JW ovan, har spritt ut mina barn så (mer än 10 år emellan) så jag tycker jag upplevt både att vara hyfsat ung mamma i dagens mått och lite mer äldre. Jag var 37 när sista kom. 
Och klart det är skillnad fast ärligt talat så går det åt båda hållen och jag skulle ändå "rösta för" situationen nu när andra barnet kom.
För när vi fick första var våra föräldrar mitt uppe i sina egna arbetsliv. Det var inte möjligt för dem att exempelvis hämta på dagis inne i veckorna för de jobbade själva. Och på helgerna var det weekendresor och sommarstugor. Så vi hade inte så mkt support. När andra kom så finns tiden pga 3 av 4 av våra föräldrar är pensionärer. Å andra sidan har det barnet en diagnos som gör att hen inte kan "hanteras" av vem som helst samt att åldern påverkat dem så att deras ork är sämre. 

Att du fått en sån fin pappa till sina barn är ju toppen och jättefint. 

Ja det där är faktiskt sant , har inte riktigt tänkt på det.. Visst att kvinnor inte kan få barn lika länge och det är lite högre risk för olika saker t.ex DS (iförsej ökar risken för annat t.ex achondroplasi med en äldre pappa). Men när man har fått ett friskt barn så anses det ändå ofta ?värre? med en 40-åring mamma än en 40-årig pappa. Och det är egentligen helt ologiskt eftersom kvinnor faktiskt oftast lever längre. 

Har sett en del trådar här om när det är rätt eller fel att skaffa barn, antingen är man för ung eller för gammal. Och säger det igen , vi är egentligen gjorda för att föda barn så länge vi kan det (om man vill alltså). Om det inte var meningen att en 38-åring skulle få barn skulle inte en 38-åring kunna bli gravid. Förstår inte varför man behöver ha så starka åsikter om när andra skaffar barn. 

Det är ju ingen som tycker att det är jättekonstigt att få sitt sista barn när man är 38 eller 40 eller äldre så varför skulle det vara konstigt att få sitt första barn då? Det är ju liksom inte så stor skillnad för barnet. En sladdis med en 40-årig mamma har ju en lika gammal mamma som ett ensambarn eller äldsta barn med en 40-åring mamma. Om ni hänger med hur jag tänker. 

38 och 40 år är inte gammalt; så länge som man kan bli gravid på naturligt sätt är det ju naturens mening att man ska föda barn! Förr i tiden fick gifta kvinnor ofta barn varje halvannat år under hela sin fertila period, så vid sista barnet var de runt 40 eller rentav ett par år äldre. Det var ingen som tyckte att det var något konstigt då.

I min bekantskapskrets har nästan alla, som har barn överhuvudtaget, fått dem någonstans mellan 34 och 41 (detta gäller kvinnorna, männen var i ett par fall mycket äldre än så). Detta berodde på att vi hade ett aktivt och utvecklande liv som unga, där barn inte hade passat in, och ville ha allting i ordning innan barnen kom. Detta kan knappast vara fel. Det är betydligt mer problem i familjer där mamman är ung vid första graviditeten - rent statistiskt sett. Fråga vilken socialsekreterare som helst.

Att dina föräldrar hunnit bli så pass gamla är förstås olyckligt, men det är liksom inget du kan lastas för. Du får väl hoppas att dina egna barn kommer igång med förökningen lite tidigare i livet, så att du själv hinner med att vara en pigg och aktiv mormor/farmor! 

Detta måste jag ifrågasätta - har du någon källa på det? Achondroplasi är en ärflig sjukdom, d.v.s. den skadade genen beror inte på pappans (eller mammans) ålder vid könscellens bildning, utan den ärvs helt slumpmässigt precis som alla andra ärftliga anlag. (Så vitt jag vet i alla fall?)

Detta ska inte blandas ihop med kromosomrubbningar som t.ex. DS. Dessa är inte ärftliga, utan beror på att mammans ägganlag vid celldelningen (meiosen), då det ska bli ett befruktningsdugligt ägg plus en restprodukt, har blivit för gamla. Kromosomerna som ska delas på hälften i varje kromosompar (för att den andra kromosomen ska komma från pappan) delas inte överallt, vilket gör att det blir en kromosom för mycket eller för lite på sina ställen i det färdiga ägget.

Detta har rent fysiska, lättförklarliga orsaker: kromosomerna har helt enkelt klibbat ihop sig för mycket under de 40 år eller så som de legat tätt intill varandra i äggstocken, och då blir det svårt att plötsligt slita isär dem. 

Har flera källor. Att det ökar risken alltså, inte att alla äldre pappor får barn med achondroplasi och att alla fall av achondroplasi inte har orsakats av att pappan är äldre. Precis som alla äldre mammor inte får barn med DS även om det ökar risken och många barn med DS inte har äldre mammor.
Tydligen är mutationer i spermierna vanligare när pappan är äldre.

https://www.sciencedirect.com/topics/medicine-and-dentistry/paternal-age-effect

https://en.m.wikipedia.org/wiki/Achondroplasia

https://www.medicalnewstoday.com/articles/achondroplasia


I den sista länken står det att risken ökar om pappan är över 34, det visste jag faktiskt inte innan utan jag trodde det handlade om ännu äldre , iallafall över 40. Fast risken ökar mer ju äldre pappan är. 

Undrade också om det du skrev om DS, tror inte du har fel men hur förklarar man att 20-åringar får barn med DS då om det alltid beror på att de har klibbat ihop när de har legat tätt intill varandra i äggstocken i 40 år? Det finns ju väldigt många unga kvinnor som får barn med DS också.

Ja, har man otur så kan det hända även om mamman är ung. Men förekomsten ökar för varje år, detta finns det statistik på. Anledningen att fler yngre än äldre kvinnor föder DS-barn idag, är att man inte testar för DS på unga gravida kvinnor. Äldre gravida kvinnor tar nästan alltid detta test, och visar det sig att barnet har DS så gör de nästan alltid abort. De yngre mammorna har ingen möjlighet att välja bort dessa barn, då de inte vet om tillståndet förrän efter att barnet är fött. 

OK, det handlar alltså om nya mutationer vid bildningen av spermier. Då går det ihop. Ju äldre mannen blir desto fler celldelningar såklart, i de stamceller som i sin tur bildar spermierna. Och någonstans går det fel, och sedan fortsätter nya stamceller att bildas från de gamla, med mutationen kvar. 

Ja det låter rimligt. Jag gjorde KUB med både barn 2 och 3 , då var jag 27 och 33. Hade jag blivit gravid igen (är 36 nu) hade jag såklart gjort KUB igen och hade jag fått dåliga siffror hade jag gått vidare med fler tester. Och antagligen gjort abort om barnet hade DS, inte för att de inte har rätt att finnas , det har de såklart och kan vara jättefina människor men för att det skulle kännas orättvist mot mina äldre barn eftersom det skulle ta så mycket tid från dom. 

...gissar att det även kan ha med telomererna att göra, ändstyckena på kromosomerna som ska skydda dem, dessa (telomererna) blir ju kortare i alla celler för varje generation (varje celldelning), så det bör vara likadant i de spermiproducerande cellerna. 

Förstår dig. Jag är emot vår alltför liberala abortlagstiftning, men just vid sådana grava handikapp hos barnet kan en abort vara det minst dåliga alternativet för ALLA: föräldrarna, syskonen, samhället (det blir ju väldigt dyrt för samhället) samt inte minst barnet självt.

Jag tänker att det måste vara värst för de DS-barn som får närmast normal intelligens; de FÖRSTÅR ju att de är annorlunda, och att deras utseende anses vara oattraktivt. Det kan inte vara lätt för dem att se jämnåriga festa, träffa killar och tjejer, studera, börja arbeta, flytta hemifrån, köpa hus, bilda familj... och veta att de ALDRIG på villkors vis kommer att kunna få detta. De som stannar i intelligensutvecklingen vid två års ålder, förstår ju inte detta, och jämför sig inte. De kan vara nöjda med det de har.

Fast livet blir ju som det blir, det finns för- och nackdelar med allt, och att få barn relativt ungt betyder ändå inte att man nödvändigtvis finns där så länge ändå. Har en person i min absoluta närhet som nyligen dog i cancer, och lämnade mellanstadie- och högstadiebarn efter sig. Han var rätt ung när han fick barn, ändå missar han mycket nu. Så har vi människor som Agda, som lever till 100+ och har sinnet i behåll. Man vet faktiskt inget om framtiden, och du kan ändå inte ändra på något nu, så varför ska du ha dåligt samvete? Fokusera istället på att leva i den situationen du är i, och göra allt så bra som möjligt!

Jag kommer istället gissningsvis finnas i barnens liv ganska länge, men jag kommer också troligen fortfarande arbeta när barnbarnen kommer. En annan mormor/farmor kommer vara pensionär och ha mer tid för barnbarnen. Det finns som sagt positivt och negativt med allt...