Gammal mamma, känner mig så skyldig

Du får försöka landa i acceptans. 
Kan du rent konkret göra något IDAG över din ålder? Nej
Kan du rent konkret göra något IDAG över dina föräldrars ålder? Nej
Alltså är detta faktorer som du har exakt 0% att påverka.
De faller under kategorin "det blev som det blev".

Antingen kan man hamna i facket att man ser på precis allt som händer med negativa glasögon.
En kollegas barn tar studenten - man tänker - mina föräldrar kommer nog inte leva när XX tar studenten.
Man går på föräldramöte och upplever sig vara äldre än de andra - man tänker - fan vad unga alla är, vad jag är misslyckad som inte fixade en partner tidigare, jag kommer dö tidigare än dem.

Vill man hamna där? Det tror jag inte.

Så ta av dig dessa glasögon för de gör dig ingenting gott. Du är så gammal som du är och du har de barn du har. Inget annat betyder någonting. Du äger din situation och hur du hanterar den. 

Och jag fattar att det kan vara en sorg. Men det är som det är... ändå.
Jag säger inte att det är lätt att skifta mindset, jag fastnar också ibland. 
Jag är ungefär i samma läge som JW ovan, har spritt ut mina barn så (mer än 10 år emellan) så jag tycker jag upplevt både att vara hyfsat ung mamma i dagens mått och lite mer äldre. Jag var 37 när sista kom. 
Och klart det är skillnad fast ärligt talat så går det åt båda hållen och jag skulle ändå "rösta för" situationen nu när andra barnet kom.
För när vi fick första var våra föräldrar mitt uppe i sina egna arbetsliv. Det var inte möjligt för dem att exempelvis hämta på dagis inne i veckorna för de jobbade själva. Och på helgerna var det weekendresor och sommarstugor. Så vi hade inte så mkt support. När andra kom så finns tiden pga 3 av 4 av våra föräldrar är pensionärer. Å andra sidan har det barnet en diagnos som gör att hen inte kan "hanteras" av vem som helst samt att åldern påverkat dem så att deras ork är sämre. 

Att du fått en sån fin pappa till sina barn är ju toppen och jättefint.