Gammal mamma, känner mig så skyldig

Men känner du dig gammal då? 

Nej du tänker fel. Men ta ditt ansvar och håll dig hälsosam. Finns en hel del mammor som kunde vara bättre. Försök vara bland dem som är bättre så har du kompenserat åldern gott och väl. 

Nej, verkligen inte. Jag känner mig inte äldre nu än för 10 år sen mentalt. Kroppen kanske är aningens stelare men jag kan ärligt säga att jag inte känner mig gammal alls.

Det gör jag. Har gått ned gravidkilona och kör regelbunden träning för att bygga upp och bibehålla en stark kropp som ska hålla mig i form länge.

Jag fick första och enda barnet vid 40 på grund av svårigheter med att bli gravid. Hade jag gärna fått barn tidigare och kanske hunnit med ett till? Ja! Är det något att göra något åt nu? Nej! Är det då någon vits att gå runt och gräma sig? Nej! 

Livet är för kort för att gå runt och ha skuldkänslor för sånt man inte kan göra något åt. Du fick trots allt dina barn, och dina föräldrar fick barnbarn. Gör det bästa av situationen NU istället för att fundera på hur länge det varar. Dina föräldrar kan leva i 20 år till, och de kan - precis som alla andra oavsett ålder - dö i morgon. Sånt är livet. 

Tack. Jag försöker. Jag ser till att mina barn och föräldrar får träffas mycket iaf och för egen del gör jag det jag kan för att hålla mig i form så att jag ska kunna ge mina barn en aktiv och deltagande förälder så länge jag kan.

Hur gammal är barnens pappa då? Det är ju inte bara mammans ålder som spelar roll.

Vi fick våra barn när jag var 36 och maken 33. Jag var alltså bara lite yngre än du. Vi har aldrig känt oss gamla. Idag är det ju vanligt att få barn senare.

Våra barn har en pigg farmor och en hyfsat pigg farfar och mormor. Barnens gammelmormor blev 100 år, så henne hann de också lära känna. De var 9 år när hon dog. De är 11 nu. Man kan aldrig veta på förhand hur det blir, det finns barn med ganska unga morföräldrar och farföräldrar, som ändå förlorar dem tidigt. 

Jag tycker att du tänker fel samt oroar dig i onödan. 

Barnens pappa är ca 4 år yngre än mig.

Jag försöker tänka att vi gör det bästa av sitsen vi har, vi låter dem träffa våra föräldrar rätt mycket och både jag och min sambo försöker vara hälsosamma. Men jag kan ändå känna att jag önskar att vi alla varit 10 år yngre ibland.

Livet är inte och kan inte vara perfekt.
Fokusera på det bra.

Jag känner så igen mig. Vi var 39 och 40 när vi fick vårt första, och enda, barn. Det hade inte varit rätt för oss tidigare. Våra föräldrar var 70+. Jag hade mycket jobbiga tankar som du beskriver, en sorg att barnet inte kommer få ha sina morföräldrar länge, att mina föräldrar antagligen inte kommer vara med när han tar studenten och se honom som vuxen, veta hur det kommer att gå för honom. Och att jag kommer att vara gammal när jag blir farmor - om jag ens lever då. Jag har försökt släppa de tankarna, och påminna mig att det finns inga garantier i livet. Många förlorar sina barn unga, andra får ha kvar dem i livet. 

Men en sak som vi faktiskt gör just pga att vi var äldre och våra föräldrar är äldre, är att alltid prioritera tid med dem. Vi har en nära kontakt med mina föräldrar som bor nära, som vi hjälper, och som vi alltid firar alla högtider med och åker på semester med på somrarna när vi hälsar på släkt. Min frus föräldrar bor i ett annat land, och vi använder all vår återstående semestertid och alla våra semesterpengar på att besöka dem ofta. Ibland känns det jobbigt, eftersom det inte alltid är lätt att handskas med sina åldrande föräldrar, men då påminner vi oss att de kanske inte finns kvar nästa sommar/jul/födelsedag osv. 

Jag tror att det enda du kan göra är att ta tillvara på tiden som är nu, och inte tänka för mycket på framtiden, för den vet vi inget om.