Aliona skrev 2024-05-04 22:11:08 följande:
Jag känner så igen mig. Vi var 39 och 40 när vi fick vårt första, och enda, barn. Det hade inte varit rätt för oss tidigare. Våra föräldrar var 70+. Jag hade mycket jobbiga tankar som du beskriver, en sorg att barnet inte kommer få ha sina morföräldrar länge, att mina föräldrar antagligen inte kommer vara med när han tar studenten och se honom som vuxen, veta hur det kommer att gå för honom. Och att jag kommer att vara gammal när jag blir farmor - om jag ens lever då. Jag har försökt släppa de tankarna, och påminna mig att det finns inga garantier i livet. Många förlorar sina barn unga, andra får ha kvar dem i livet.
Men en sak som vi faktiskt gör just pga att vi var äldre och våra föräldrar är äldre, är att alltid prioritera tid med dem. Vi har en nära kontakt med mina föräldrar som bor nära, som vi hjälper, och som vi alltid firar alla högtider med och åker på semester med på somrarna när vi hälsar på släkt. Min frus föräldrar bor i ett annat land, och vi använder all vår återstående semestertid och alla våra semesterpengar på att besöka dem ofta. Ibland känns det jobbigt, eftersom det inte alltid är lätt att handskas med sina åldrande föräldrar, men då påminner vi oss att de kanske inte finns kvar nästa sommar/jul/födelsedag osv.
Jag tror att det enda du kan göra är att ta tillvara på tiden som är nu, och inte tänka för mycket på framtiden, för den vet vi inget om.
Ja du beskriver mina känslor så väl.
Vi gör som ni, prioriterar familjen. Mycket besök, många telefonsamtal och så. Det är ju det vi kan göra rent praktiskt. Men jag hade så himla gärna velat ge dem 10 år till med varann liksom, även om det inte går (och för 10 år sen hade det ju inte varit samma barn heller och de jag har nu är ju perfekta i mina ögon).
Men det är en sorg i det för mig ändå.
