Gammal mamma, känner mig så skyldig

38 och 40 år är inte gammalt; så länge som man kan bli gravid på naturligt sätt är det ju naturens mening att man ska föda barn! Förr i tiden fick gifta kvinnor ofta barn varje halvannat år under hela sin fertila period, så vid sista barnet var de runt 40 eller rentav ett par år äldre. Det var ingen som tyckte att det var något konstigt då.

I min bekantskapskrets har nästan alla, som har barn överhuvudtaget, fått dem någonstans mellan 34 och 41 (detta gäller kvinnorna, männen var i ett par fall mycket äldre än så). Detta berodde på att vi hade ett aktivt och utvecklande liv som unga, där barn inte hade passat in, och ville ha allting i ordning innan barnen kom. Detta kan knappast vara fel. Det är betydligt mer problem i familjer där mamman är ung vid första graviditeten - rent statistiskt sett. Fråga vilken socialsekreterare som helst.

Att dina föräldrar hunnit bli så pass gamla är förstås olyckligt, men det är liksom inget du kan lastas för. Du får väl hoppas att dina egna barn kommer igång med förökningen lite tidigare i livet, så att du själv hinner med att vara en pigg och aktiv mormor/farmor! 

Detta måste jag ifrågasätta - har du någon källa på det? Achondroplasi är en ärflig sjukdom, d.v.s. den skadade genen beror inte på pappans (eller mammans) ålder vid könscellens bildning, utan den ärvs helt slumpmässigt precis som alla andra ärftliga anlag. (Så vitt jag vet i alla fall?)

Detta ska inte blandas ihop med kromosomrubbningar som t.ex. DS. Dessa är inte ärftliga, utan beror på att mammans ägganlag vid celldelningen (meiosen), då det ska bli ett befruktningsdugligt ägg plus en restprodukt, har blivit för gamla. Kromosomerna som ska delas på hälften i varje kromosompar (för att den andra kromosomen ska komma från pappan) delas inte överallt, vilket gör att det blir en kromosom för mycket eller för lite på sina ställen i det färdiga ägget.

Detta har rent fysiska, lättförklarliga orsaker: kromosomerna har helt enkelt klibbat ihop sig för mycket under de 40 år eller så som de legat tätt intill varandra i äggstocken, och då blir det svårt att plötsligt slita isär dem. 

Ja, har man otur så kan det hända även om mamman är ung. Men förekomsten ökar för varje år, detta finns det statistik på. Anledningen att fler yngre än äldre kvinnor föder DS-barn idag, är att man inte testar för DS på unga gravida kvinnor. Äldre gravida kvinnor tar nästan alltid detta test, och visar det sig att barnet har DS så gör de nästan alltid abort. De yngre mammorna har ingen möjlighet att välja bort dessa barn, då de inte vet om tillståndet förrän efter att barnet är fött. 

OK, det handlar alltså om nya mutationer vid bildningen av spermier. Då går det ihop. Ju äldre mannen blir desto fler celldelningar såklart, i de stamceller som i sin tur bildar spermierna. Och någonstans går det fel, och sedan fortsätter nya stamceller att bildas från de gamla, med mutationen kvar. 

...gissar att det även kan ha med telomererna att göra, ändstyckena på kromosomerna som ska skydda dem, dessa (telomererna) blir ju kortare i alla celler för varje generation (varje celldelning), så det bör vara likadant i de spermiproducerande cellerna. 

Förstår dig. Jag är emot vår alltför liberala abortlagstiftning, men just vid sådana grava handikapp hos barnet kan en abort vara det minst dåliga alternativet för ALLA: föräldrarna, syskonen, samhället (det blir ju väldigt dyrt för samhället) samt inte minst barnet självt.

Jag tänker att det måste vara värst för de DS-barn som får närmast normal intelligens; de FÖRSTÅR ju att de är annorlunda, och att deras utseende anses vara oattraktivt. Det kan inte vara lätt för dem att se jämnåriga festa, träffa killar och tjejer, studera, börja arbeta, flytta hemifrån, köpa hus, bilda familj... och veta att de ALDRIG på villkors vis kommer att kunna få detta. De som stannar i intelligensutvecklingen vid två års ålder, förstår ju inte detta, och jämför sig inte. De kan vara nöjda med det de har.