Missbrukande mamma som manipulerar dotter
Hur ska man hjälpa en tonåring som blir manipulerad av sin mamma?
I detta fall bor dottern i tonåren hos sin pappa med anledning av missbruk och psykisk ohälsa hos mamman. Dottern har bott där växelvis innan missbruket uppdagades och det hade då gått ganska långt. Det har förmodligen pågått en längre tid och dottern har medvetet eller undermedvetet vetat om att något varit fel. Dottern är 100% lojal till sin mamma och skulle inte berätta något om vad som sker eller skett.
Mamman har ändå daglig kontakt med dottern. Hon ljuger om att hon inte har missbruk, kommer med olika bortförklaringar och manipulerar dottern. De kan prata i telefon i flera timmar. Vi ser att dottern mår mycket dåligt. Är inbunden. Sitter instängd på sitt rum. Sitter och stirrar rakt fram vid middagsbordet och säger ingenting. Hon kan brista ut i gråt och säger att det beror på stress över skolan t ex. Hon umgås periodvis med kompisar. Men det är svårt att veta om hennes mående beror på mamman eller kompisar eller något annat som hänt. Hon är tyst som muren.
Vi vet inte hur vi ska nå fram till henne. Vi vet inte exakt vad mamman säger till henne, mer än det som kommer fram mellan raderna när dottern argumenterar för att få bo där igen.Vi kan inte säga något, för vi vet inte vad de pratar om. Vi kan bara säga att hon inte kan bo där på grund av mammans missbruk. Mamman har ingen kontakt med pappan. Pappan tar kontakt vid planering av övervakat umgänge. Men mamman har inte tagit kontakt under senaste året en enda gång. Vi vet inte heller vad som sker med kompisarna. Om konflikter där eller liknande. Sånt vet vi däremot att hon pratar med mamman om, men mamman skulle aldrig säga något till pappan om det. Hon ser dottern som en kompis.
Dottern säger ingenting. Vill inte prata med oss eller någon annan. Varken skolkurator eller BUP. Hon vill inte ha en kontaktperson. Hon vet att vem som helst som hon skulle prata med har anmälningsskyldighet och att hon aldrig kan berätta för någon om något, för då tror hon att hon aldrig kommer få träffa sin mamma. Allt hon bär på får hon bära ensam och vi känner oss hjälplösa?
Vi brukar försöka prata med henne. När vi frågar hur hon mår säger hon bra. När man frågar henne om något speciellt hänt när hon sitter helt tyst säger hon nej, att det inte är något eller när hon onormalt ledsen för småsaker och man frågar om det är något annat som hänt säger hon nej. Vad gör man?
