Var går egentligen gränsen mellan daglig verksamhet och ett riktigt jobb?

Socialstyrelsen beskriver skillnaden ganska tydligt

https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/omraden/funktionshinder/daglig-verksamhet-lss/

Tycker det ger en ganska klar bild av hur verksamheten ska utformas. Det låter som att din syster kanske utnyttjas som arbetskraft. Kan du hjälpa henne att bolla frågan med hennes handläggare?

Tack för länken, ska läsa det. 

Jag ska fråga syrran om hon vill ta upp det med handläggaren och om jag iaf ska hjälpa till på något sätt. 

Är inte tanken att dv ska vara så likt som möjligt som en vanlig anställning men utan för höga krav och med anpassning efter de diagnoser/svårigheter som finns?

Om din syster höll ut ett år på samma ställe hade hon kanske kunnat söka riktig anställning sedan eftersom hon då har referenser men eftersom hon hittar anledningar till att byta varannan månad så verkar hon ha svårt att hålla ut när det blir vardag. Helt rimligt om hon har autism men då kanske hon inte ska se sig som en utnyttjad arbetskraft eftersom hon antagligen har större svårigheter än hon förstår.

Om hon blir utnyttjad beror helt på hur hon utför sina arbetsuppgifter och hur hon mår. Jobbar hon som en vanlig anställd blir hon ju utnyttjad, men om hon hade klarat att göra det hade hon ju inte behövt DV, eller?

Orkar hon med sin praktik + en meningsfull fritid? 

Jag har inblick i en restaurangverksamhet som ibland haft praktikanter från DV. De har gjort många olika sysslor, men det går ju långsamt och de behöver oftast mycket handledning iom att de inte klarar att själva kunna överblicka situationen och se vad som behöver prioriteras. De kan nog uppleva att de jobbar som kallskänka, diskare mm, men i själva verket gör de småuppdrag och alltid med handledares stöd. Och det är ju så praktik ska se ut, kan jag tycka. Flera ser säkert också extrastödet de får. 

Men jag tror säkert att det finns ställen som utnyttjar praktikanter av olika slag som billig arbetskraft och struntar i konsekvensen för praktikanten. 

Nej det är inte meningen att daglig verksamhet ska leda till ett riktigt arbete,ni alla fall inte som jag förstår det, och om det ska likna riktiga jobb så borde de väl få riktigt betalt? I alla fall så pass att de kan betala resor och luncher? Dessutom skrev jag minst 2 månader, inte bara 2 månader. Den kortaste tiden han gick var med hästarna, där gick hon 4 månader, den längsta var second hans butiken, där var hon i 2 år. 

Vad jsg har förstått, inklusive sett då jag besökt både second handen, stallet och restaurangen, arbetar både hon och flera andra fritt men med order så att säga. Jag vet också att min syrra fungerar ungefär så. Om man säger åt henne vad hon ska göra så gör hon det sedan självständigt,, om hon vet hur. När den saken är gjord kan hon dock inte ta eget initiativ till att göra nästa sak, hon "ser" inte vad som behöver göras. Det verkar vara ett vanligt problem, som också gör henne och andra oattraktiva på arbetsmarknaden.

Hon har INTE praktik. Daglig verksamhet är INTE praktik. Men nej, hon har inte någon aktiv fritid, så vitt hon uttrycker. Vi spelar tillsammans några kvällar i veckan, 2-3, om hon orkar. Hon har svårt med sömnen, säger hon. Att hon kommer hem utmattad, äter och ibland somnar, men sedan vaknar är vaken någon timme, somnar, vaknar. Det var liknande när vi bodde hemma och gick i skolan. 

Jo, det kan vara så på daglig verksamhet. 

Min dotter ska precis börja för att få hjälp att reda ut med vad och hur mycket hon kan jobba. Tanken är att hon ska kunna arbeta framöver. 

Vad tänker du att hon ska göra? Hon kan ju inte få en vanlig anställning om hon inte ser nästa steg utan behöver någon som leder henne så fort uppgiften är klar, det är ett större handikapp än du verkar förstå. Dessutom låter det som att hennes energi tar slut av jobbet, att då ha en riktig anställning med krav på att prestera skulle säkert knäcka henne helt.

Är det bristen på lön som stör henne? I sådana fall måste arbetsgivaren vara tydlig med henne varför de inte kan anställa henne så att hon får en förståelse för sitt handikapp och hur det påverkar en arbetsplats.

Jag tänker inte att hon ska göra något särskilt. Jag undrar bara var gränsen går. 

För ett antal år sedan hade jag en pojkvän vars syster hade en mental funktionsnedsättning och gick till daglig verksamhet. Hon trodde att hon jobbade med att packa nötter som sedan såldes i butik, och det trodde länge jag också eftersom det var så hon beskrev det för mig. Att hon jobbade med att packa nötter på ett lager.
Tills jag fick veta av min kille att nötterna aldrig säljs. De töms ur lådorna, skickas ut och packas om. Igen och igen och igen.
Det gjorde mig rasande. Så förnedrande och meningslöst.
Om hon bevisligen klarar att sortera och paketera varor - varför då inte ge henne ett riktigt jobb med såna uppgifter?
Och om de inte har råd att anställa henne, varför inte låta henne ägna sin dagliga verksamhet åt något som faktiskt gör nytta. Hjälpa till i föreningslivet eller något.
Daglig verksamhet är ibland kanon, men ofta bara meningslös förvaring av människor som har så mycket mer att ge.

Det handlar säkerligen om arbetsgivarens inställning. De får förfrågan om de vill ha någon hos sig som har LSS och får bidrag från staten så att någon på arbetsplatsen har tid att hjälpa personen. Vad arbetsuppgifterna innebär, stort eller litet ansvar, beror nog helt på arbetsgivaren.

Det kan säkert finnas arbetsplatser som tjänar på att ha dv hos sig men de flesta tror jag inte gör det, jag tror att det kostar en del tid och omsorg för arbetsgivaren.

Om din syster tycker att hon gör lika mycket som en vanlig anställd kan hon ju fråga om en riktig anställning?

Vad jag förstått kallas det praktik inom DV när man är på en vanlig arbetsplats, men i DV:s regi, med extra stöd osv. Men jag kan ha missuppfattat. 

Det finns ett uttalat mål att DV ska leda till arbete. Men i verkligheten ser det inte ut så. 

Ja, precis så verkar det funka i restaurangen jag ser. De kan diska, men när disken är slut måste de få en ny uppgift. Skiva gurka. Men alla klarar inte en dubbel instruktion som att först skiva gurkan och sen tomaterna. Det tar mycket tid att ha en sån person i sitt arbetslag - det hade aldrig funkat på mitt jobb - så det är ju bra att DV finns! 

Men, det låter ju som att tempot är alldeles för högt för din syster. Eller är det för många instruktioner på en gång? För mycket intryck? Och där behöver ju resan dit och hem igen räknas in. För mycket folk hon förväntas interagera med? Hon behöver prata med sin handledare och/eller sin kontakt på DV så att tempot sänks. Och kanske färre timmar. Tanken med DV är ju att det ska vara individuellt anpassat så att det blir givande och meningsfullt - inte utmattande.

Jag funderar på om den som handleder henne vet om hur trött hon blir. I så fall är det ju gräsligt. Men om den personen inte har kunskaper om autism kanske den utgår från hur din syster beter sig när hon är på arbetsplatsen och inte förstår att många kan hålla ihop under dagen men blir som små trasor när de kommer hem. 

Går inte att citera men för att svara Anonym (autis­m) så får man inte anställning eftersom man kan vara där gratis. 
Finns många som fastnar i dessa praktik/arbetsträning/rehabilitering/xyz-träsket. Modernt slaveri är vad det där eftersom människor ibland får ut 3000kr i månaden. Det är vad jag fick när jag praktiserade på olika ställen som 18-19 åring. Efter 20 fick jag 6000kr i månaden. funkade ju eftersom jag bodde hemma, annars hade jag aldrig kunnat försörja mig själv. Det här var visserligen för 15 år sen men tror knappast att något har förändrats.

Om det nu är så att TS lillasyster har mer omfattande problem än vad som framgår så anser jag iaf att hon inte ska vara på en vanlig arbetsplsts där hon kan utnyttjas till max för att göda någon VD ännu mera. Det finns Samhall osv. Annars är det snarare någon daglig kurs såsom måleri, snickeri eller något annat kreativt som hon gillar och trivs med. Alternativt att man hittar något mer monotont men som ändå är ett jobb i slutändan. har fått uppfattningen att autister trivs rätt bra på såna ställen, tillskillnad från vanliga människor som blir uttråkade. oavsett så handlar det om att i slutändan hitta något som är värdigt för personen som befinner sig i situationen. Det är knappast värdigt att bli utnyttjad som jag misstänker att hon blivit. 

Fast inga av detta är sk individuella placeringar/praktiker, dvs hos "riktiga arbetsgivare". Det är dagliga verksamheter, anordnade av kommunen och i deras regi. Det finns inga "vanliga anställda" utöver handledarna, som så klart är medvetna om att alla på plats har funktionsnedsättningar som går under LSS, och nej, det finns inget mål, uttalat eller inte, att det ska leda till vanliga jobb. 

Det finns inga "riktiga arbetsgivare" som skor sig på detta, så det är ju alltid något.

Ber om ursäkt isf. Det lät som om second hand och pensionärsrestaurangen var vanliga arbetsplatser som hon hade DV på. Speciellt arbetsuppgifterna på restaurangen. Identiskt med ett jobb jag hade som ung. Skillnaden var dock att jag fick ut en heltidslön och inte något fjuttigt bidrag för mitt hårda slit. 

Enligt vad jag hört/sett så har folk med t.ex. autism eller annan särbegåvning, som tyvärr inte kan fungera på en vanlig arbetsplats, ofta hamnat i någon trädgårdsgrupp, måleri eller liknande och inte på en restaurang för att servera människor. Pensionärer eller ej. Och när jag nämner t.ex. trädgårdsgrupp så har det varit att plantera blommor, och göra fint på andra sätt. Inte stå och laga staket, plocka skräp eller ens klippa gräsmattan. För poängen är inte att det ska vara en vinst. Det är att skapa ett välbefinnande för de med funktionsnedsättningar. De får umgås, vara i ett sammanhang osv. Skönt att ingen skor sig på hennes bekostnad iaf. Låter mera som någon annan sa att handledaren kanske inte är så insatt hur din syster fungerar, eller inte är insatt i autism alls. 

tycker ändå inte att jag var helt fel ute i mitt förra inlägg. Men för att svara på din fråga så låter ett par av dessa (men inte alla) som väldigt nära ett vanligt jobb. Förstår att hon sa att det var för mycket slit på restaurangen utan att egentligen få betalt. Man känner sig bara utnyttjad/exploaterad. Speciellt om man vet 100% att man aldrig kommer få en vanlig anställning där. Det måste vara demoraliserande. 

I vilket fall så kanske någon anhörig eller en annan kontakt utifrån kan hjälpa till att styra upp det hela så hon hamnar på ett bra ställe med personal som tar hand om henne på rätt sätt. 

Detta var sjukt. Tjejen kände säkert att hon gjorde något meningsfullt, så var det bara skitgöra. Detta tycker jag var jättedåligt gjort.

På ett sätt får din syster ?lön?. Jag antar att samhället försörjer henne. Daglig verksamhet är totalt frivilligt. Om hon känner sig utnyttjad, så tackar hon nej till DV.

Jag hade praktik och tycker jag klarar ett riktig jobb efter det men det är slappare med dv så är kvar där och vi får 8 v semester så nej tack stannar på dv fast jag klarar ett riktigt jobb